Steve Gunn har flera strängar på sin lyra: han har spelat gitarr i flera projekt och ensembler, bland annat i barndomskompisen Kurt Viles kompband The Violators; hans senaste soloalbum, Way Out Weather, släpptes förra året och hyllades av en enig kritikerkår; och den 2 juli spelar han på Roskildefestivalens Pavilion-scen. Kulturbloggen mötte dessförinnan upp honom i samband med en spelning på Bar Brooklyn i Stockholm.
Du verkar hela tiden ha massa olika projekt på gång. Angriper du dem olika eller är låtskrivandet det samma oavsett projekt?
– Jag koncentrerar mig mer eller mindre på låtskrivandet. Och så turnerar jag mycket. Alla samarbeten är ofta rätt spontana, jag kan inte ägna för mycket tid åt dem. Jag spelar med bandet, ibland solo, men fokus ligger på mina två senaste album. Allt annat är bara sidoprojekt.
Du släppte album med Black Twig Pickers på Thrill Jockey tidigare i år. Hur kom det sig?
– Jag träffade dem genom en gemensam vän, gitarristen Jack Rouse. De var hans kompband. De har också ett mer experimentellt band som heter Pelt som jag är ett fan av. Vi lärde känna varandra och det slutade med att vi började spela musik ihop på skoj. De spelar traditionell bluegrass, vilket jag alltid har varit intresserad av men aldrig spelat. Så jag tog med mina låtar och de satte sin egen prägel på dem. Vi gjorde ett par studiosessioner som vi bestämde oss för att sätta ihop ett album utav, som vi sedan gav till Thrill Jockey.
Lär du dig om olika genrer genom att samarbeta med olika band?
– Det gör jag, de här killarna är sjukt insatta i bluegrassens historia. Deras approach är intressant eftersom de inte ser det som ursprungsmusik; de gillar de mer obskyra låtarna. Hårt levande folk som spelar grovt, mycket är improviserat. Jag lärde mig också mycket av att bara spela med dem, eftersom de gör så många framträdanden under olika omständigheter. Istället för att bara spela på klubbar spelar de lite överallt. Och de är väldigt samspelta, vilket jag tyckte var inspirerande. Sedan är en av medlemmarna i Black Twig Pickers med och spelar trummor i mitt band. Vi har turnerat en del och han är med och spelar på mitt nya album.
När du säger ditt nya album, menar du Way Out Weather?
– Det albumet, men även det jag håller på att jobba med nu som kommer att släppas på Matador nästa vår. Vi har spelat in ungefär hälften och kommer spela in resten när den här turnén är över.
Wow! Matador är en rätt stor label. Hur kom du i kontakt med dem?
– De uttryckte sitt intresse, de var fans. Efter att jag hade släppt Way Out Weather skrev de ett brev där det stod att de gillade mina två senaste album och att de skulle vilja jobba med mig på mitt nästa album. Det gladde mig att höra eftersom jag är ett fan av labeln. Jag har lärt känna några av de som driver skivbolaget och de är superstödjande. Jag ser fram emot att jobba med dem och ta det ytterligare en nivå. Det känns som att jag har jobbat tillräckligt hårt och nu är redo att samarbeta med ett bolag av den storleken. Alla mekanismerna är på plats; jag har erfarenhet, ett stadigt band och är van vid att vara ute på vägarna. Jag är redo för att arbeta med dem och vice versa. Allt fungerade perfekt.
Du spelar på Roskildefestivalen om ett par dagar och nu spelar du på en mindre klubb. Hur stor roll spelar lokalen för hur du tar dig an en spelning?
– Det är helt klart annorlunda att spela på festivaler, eftersom du måste bete dig på ett visst sätt. På klubbspelningar kan du ha längre soundchecks, du har frihet att göra lite som du vill. På festivaler är det alltid likadant; gå på scenen, spela och gå av. Det är mer kaotiskt så vi måste vara lite mer alerta. Speltiden är kortare så det finns inget utrymme att sträcka ut låtarna. Det är lite mer rakt på. På klubbspelningar kan du, om du känner för det, spela på ett visst sätt. Det kan du vanligtvis inte på festivaler, då är allt lite mer bestämt. Allt roliga saker kan vi testa på klubbar.
Du bor i New York men musiken på Way Out Weather är tillbakalutad och låter inte alls att komma från en storstad…
– Det återspeglar inte energin i New York. Jag är en avslappnad kille i en kaotisk stad. Musiken reflekterar inte nödvändigtvis min närmsta omgivning, den reflekterar mitt perspektiv. Folk undrar alltid över att jag bor i en stad men gör musik som låter som den kommer från landet. Det är bara min sinnesstämning.
Var det något du försökte göra annorlunda under arbetet med Way Out Weather jämfört med dina tidigare album?
– Det här var första gången jag och personerna runt omkring mig tog vår tid i studion. Det var mer produktion och inte bara en liveinspelning. På albumet dessförinnan satte vi bara upp mikrofonerna, började spela och tryckte på inspelningsknappen. Den här gången diskuterade vi hur vi ville att albumet skulle låta; vilka slags mikrofoner och vilken utrustning vi skulle använda. Vi hade en plan så det var mer av en studioprocess. Det var nytt för mig och det visade sig vara ett roligt sätt att arbeta på. Så kommer vi fortsätta arbeta på nästa album. Ju mer jag lär mig om studion, desto mer av en studioprocess blir det. Vi hade en studiotekniker, det handlade mycket om att fånga särskilda ljud.
Producerade du själv?
– Jag hade en vän som hjälpte till med produktionen, men det var en gruppinsats tillsammans med ljudteknikern som äger studion och spelar i mitt band. Vi var fokuserade på produktionen och fattade alla beslut tillsammans. Vi hade en gemensamt vision av hur vi ville att det skulle låta.
Hur ville ni att det skulle låta?
– Det var ett experiment. Jag visste inte vad som skulle hända. Låtarna var skrivna, många var bara lösa idéer i skelettform. Jag skickade över alla demos till musikerna innan vi började repetera. Så när vi väl samlades gick det rätt snabbt, vi jobbade spontant och hoppade från låt till låt. Vi visste inte vad vi höll på med, men gillade vad vi hörde. Innan vi började visste vi vad ville förbättra; vi ville att sången skulle vara mer framträdande och att ljudet överlag skulle vara mer krispigt. Så vi tog in en till ljudtekniker som hjälpte oss i det avseendet. Men det var inte förrän allt var inspelat, så det var mer en mixningsgrej. Vi visste inte vad vi höll på med, vi litade på våra instinkter.
Tror du att alla erfarenheterna från dina tidigare album var nödvändiga för att du skulle våga lita på dina instinkter?
– Jag tror det. Det är intressant, det kändes som en belöning. Det kändes som att allt annat var en uppbyggnad till den punkten att vi spelade in det här albumet. Vi hade spelat in musik i fem års tid och enligt mig har varje nytt projekt varit en förbättring, vi har lärt oss nya saker och det här albumet är vad vi har byggt upp till. Nästa album blir nästa steg och du kan verkligen höra utvecklingen.
Reflekteras atmosfären i studion på albumet?
– Det har massor att göra med hur musiken låter. Studion heter Black Dirt Studio och ligger i Upstate New York. Det är i skogen och är egentligen en utvidgning av min väns hus. Det är extremt bekvämt. Vi kan hålla på hur länge vi vill, det finns inga restriktioner. När vi gjorde albumet var det mitt i vintern, så vi var insnöade. Vi var i den här stugan, det var mysigt och dessutom fanns det ingenstans att gå. Vi förlorade tidsuppfattningen och blev helt besatta i det vi höll på med. Det tror jag återspeglas i musiken. Vi fick det här flödet, vi bara höll igång och alla deltog aktivt och arbetade tillsammans på ett fantastiskt sätt. Det var aldrig något tjafs och vi ifrågasatte aldrig vad vi höll på med.
Var det någon låt som satte tonen för resten av albumet?
– Titelspåret, Way Out Weather, var den första låten vi jobbade med och det kändes som att det blev ett statement för vad vi ville att albumet skulle säga. Det säger egentligen inte något speciellt, men när det kommer till ämnena som tas upp så satte det tonen. Musikaliskt satte det tonen; det är en känslosam låt som byggs upp. Albumet kulminerar och byggs progressivt upp fram tills sista låten. Det är intressant, det känns som att sista låten sätter tonen för nästa album.
Så titeln, Way Out Weather, guidade dig genom processen?
– Den har ett par olika betydelser. Jag reste mycket när jag skrev albumet. Jag reste själv och hängde med folk, och av någon anledning började man ofta prata om vädret. Det är det första ämnet som kommer upp. Jag tänkte att det var en slags universell kommentar. Ett av få ämnen som du kan gå upp och prata med vem som helst om. Så det är en kombination av att vara främlingar och lära känna varandra, men inte lära känna varandra väl och det är okej.
Var det någon plats du kände en särskild koppling till?
– Det ändras hela tiden, det finns ingen plats jag känner någon långsiktig koppling till. Det är flyktigt. Jag förälskar mig i platser jag besöker. “Åh, här skulle jag kunna leva resten av mitt liv.” Portugal är ett sånt ställe, jag har verkligen kommit att älska Portugal. Jag trivs i New York och har ett förhållande till västkusten, jag gillar Kalifornien. Det ändras hela tiden.