Intervju

Är man en fjärdedel av ett av världens populäraste indieband kanske det kunde räcka. Men för Chris Baio, bandets basist, har de senaste åren kommit att bli ett långt samlande av låtar som aldrig varit aktuella för Vampire Weekends skivor eftersom låtskrivarrollen delas av sångaren Ezra Koenig och multiinstrumentalisten Rostam Batmanglij. När bandet så gjorde uppehåll efter 2013 års Modern Vampires of the City kunde Baio äntligen satsa fullt ut på sina egna förehavanden och nu skördar han – och vi – frukten av en fem år lång process i form av första riktiga soloalbumet The Names. När jag når honom runt middagstid här hemma i Sverige har han själv just stigit ur sängen där han befinner sig i Los Angeles:

– Ja, jag har gjort ett par spelningar här. Ikväll filmar jag något för Endless Rhythm, därefter flyger jag till New York och sedan veckan efter vidare till Europa för att göra lite press. Det har varit roligt att få sjunga låtarna inför publik för första gången och jag har gjort mitt livs första radiosession, vilket var riktigt, riktigt trevligt.

Kan du berätta lite om hur The Names kom till? Jag hörde att det har tagit fem år?

– Ja, jag började arbetet med den kring 2009. I princip var det ljudidéer. Du vet, jag var egentligen inget annat än basist innan dess och jag började få idéer men visste inte hur jag skulle överföra dem från mitt huvud till något verkligt. Så jag lärde mig producera och att spela in. Det kan vara frustrerande när man har haft turen att vara med i ett framgångsrikt band men inte vet ett skvatt om hur man skapar något man är nöjd med som musiker. När jag sedan hade lärt mig processen kunde jag ge ut min första EP 2012 som var lite mer elektroniskt inriktad, mer housig. På college var jag radio-DJ och det var något jag alltid hade varit intresserad av och gärna ville ge ut men inte visste hur jag skulle spela in det.

Men på albumet breddar du med mer traditionella popinfluenser?

– Precis. Nästa steg var att komma underfund med hur jag skulle använda min röst. Jag har alltid älskat att sjunga men kände mig väldigt osäker på rösten och hur jag skulle sjunga och göra något med den som kändes bra. Den mesta tiden mellan 2012 och 2014 gick jag igenom en liknande inlärningsprocess som tidigare fast nu med min röst. 2013 flyttade jag till London och började ägna mycket tid åt att fundera, titta tillbaka och reflektera över var jag växte upp. Min relation till USA utanför USA. Sådana saker inspirerade mig att skriva texter. Jag upptäckte att det var mycket angenämare att skriva än jag först trodde. 2013 och 2014 skrev jag låtar, jag hade ackordföljder och lite annat som jag samlat på mig de sista fem åren, som titelspåret The Names, det var nog den första låt jag påbörjade och den sista låt jag avslutade. Den låten tog mig fem år att förverkliga. Förra året tillbringade jag med att försöka sjunga låtarna. Jag insåg att om du har en melodi, en ackordföljd och vet exakt vilka ord du ska använda, då här du kommit en tredjedel på vägen till en färdig skiva. Att sedan få till en övertygande sång var sista steget. Så det har verkligen tagit mig fem år, det finns låtar och teman som går hela vägen tillbaka till 2009.

Det låter som att albumet har haft tydliga konturer redan på ett tidigt stadium?

– Hela tiden har jag vetat hur jag ville att min skiva skulle se ut. Ta Scarlett, en instrumental låt som ligger sist på skivan, när jag skrev melodin kändes det definitivt som att den skulle avsluta mitt första album. Jag bara visste det. Det är rätt intressant hur du får en liten gnista när du påbörjar en låt och sedan handlar det helt och hållet om hårt arbete och att lista ut hur man ska fixa det. Men en särskild låt liksom uppenbarar sig för dig till slut. För mig var det väldigt enkelt om jag satte mig vid pianot och satte igång med något. Vad det sedan mynnade ut i föll sig nästan alltid naturligt.

Kunde inte någon av låtarna ha använts på ett Vampire Weekend-album?

– I bandet är det inte jag som skriver låtarna, det gör Ezra och Rostam. Jag hjälper till med arrangemang, basgångar, en och annan ackordföljd. Men min roll är inte att vara låtskrivare, så för mig handlar det här albumet om att utforska electronica och technoinfluenser som jag gillar samt att hitta min egen röst som låtskrivare. Jag skrev en drös med låtar när jag var tonåring, sedan skrev jag ingenting på tio eller elva år. Kanske hade jag melodier och sånt, men inga texter. Så de här låtarna kändes aldrig som att de skulle ligga på en Vampire Weekend-skiva.

Varifrån kommer albumtiteln The Names?

– Jag växte upp i en småstad i utkanten av New York, väldigt liten. När jag gick ut high school var vi bara 70 elever i den årskullen. Det var en trevlig stad och jag ser tillbaka kärleksfullt på den, men det var ingen musikalisk eller konstnärlig stad. Jag sökte mig till andra platser för att spela musik när jag var i tonåren. Fem, tio år senare fick jag veta att författaren Don DeLillo också bodde i min hemstad och skrev flera böcker där. Jag hade läst hans romaner Vitt brus och Under jord men hade ingen aning om att denne fantastiske författare bodde i samma stad som jag och när jag 2009 fick veta detta slukade jag alla hans böcker i våldsam hastighet. Den jag fastnade mest för som en ypperlig albumtitel var The Names, eftersom den lämnar mycket åt fantasin, folk kan uttyda praktiskt taget vad som helst ur den. Alla har ett namn, eller hur? Alla har ett namn innan man ens har förmågan att tänka. Det chockade mig att ingen någonsin gjort ett album med titeln The Names.

Ligger det även till grund för låten The Names?

– Bakgrunden till den låten är till viss del depression, man lever i en vecka utan att ha ett namn, men ändå är det på det sättet man interagerar med andra. Kanske är det en metafor för att vara en enstöring eller att isolera sig, ett namn är ett sätt att… Hur ska jag beskriva det? Jag har inte druckit tillräckligt med kaffe ännu! [Skratt] Det är ett verktyg med vilket man interagerar med världen utanför, menar jag. Så låten handlar möjligen lite om någon som går igenom en tuff period i livet. Jag tycker det finns en känsla av inre depression men vissa textrader antyder kanske också globala politiska relationer. Som att man kan vara otroligt rädd eller frukta något som händer tusentals mil bort. Det fick mig att tänka på min egen uppväxt utanför New York. Boken i sig handlar om en amerikan som bor i Grekland. När jag skrev låttexten tyckte jag att det var en tankeväckande titel.

Det låter nästan lite självbiografiskt.

– Texterna på skivans första halva handlar lite grann om mig som amerikan boende i London. På intet sätt är detta något unikt för varken mig eller amerikaner, men när man lämnar sitt hemland får man ett starkare band till det. Jag känner mig mer amerikansk utanför USA. Så fort jag går på fest där jag bor nu börjar folk fråga mig vilket det amerikanska perspektivet på något är. Ingen skulle någonsin säga det på en fest i USA. Man lämnar ett land men blir ett slags liten social ambassadör. Det kan verka luddigt och impressionistiskt, men detta är lite av baktanken med den sångtexten.

Albumet är väldigt varierat, det har både de elektroniska och de poppiga delarna. En låt som Needs följs av den helt annorlunda All the Idiots. Fanns det en tanke bakom att lägga just de låtarna efter varandra?

– Ja, tanken är att de fem första låtarna är som en miniblandning. Tjugo minuter av oavbruten musik. Jag tänkte på det som ett vinylalbum, så Needs är slutet av första sidan och All the Idiots är inledningen på andra sidan. Jag har alltid älskat instrumental musik. Några av mina favoritlåtar, de mest suggestiva och betydelsefulla, är helt utan sång, och även på mina tidigare produktioner ville jag vara extremt stämningsfull utan att koppla det till någon sångtext. Min mall för hur jag ville ha mitt album var sjuttiotalets konstrockskivor, som Maggot Brain av Funkadelic. Den är så cool, första låten är tio minuter och instrumental, bara ett gitarrsolo och så otroligt vacker. Sedan plötsligt kommer fem stycken småglada, väldigt catchy poplåtar och därefter ett experimentiellt spår i slutet. Jag gillar de där albumen på runt 40 minuter fördelade på färre än tio låtar. Personligen när jag lyssnar på ett album som är en timme långt tänker jag för mig själv ”det här kunde ha varit en bättre skiva om den varit 40 minuter”. Det är smak och tycke, men som exempelvis Sly & The Family Stone, de gjorde konstrockskivor. Roxy Musics album under mitten av deras karriär, som Stranded, det är en av mina favoritskivor genom tiderna och den är på 40 minuter och har åtta låtar. När man lyssnar på de skivorna känns det som att allt kan hända. Det måste inte nödvändigtvis vara en poplåt, man kan hoppa från otrolig pop till något instrumentalt. Eller Low av David Bowie som är en annan favorit, den har några riktigt fina poplåtar på första halvan. Breaking Glass, vilken fantastisk låt, den är en minut och femtiotre sekunder eller nåt och är så himla catchy. Så jag ville verkligen att detta skulle bli i den stilen men samtidigt att det inte skulle kännas krystat och forcerat.

Hur tycker du att slutresultatet blev?

– Jag gillar att Sister of Pearl går i fyrtakt och när den normalt borde övergå till en rocklåt omvandlas den istället till techno, sedan efter två minuter techno exploderar låten och går ner till fingerplockad akustisk gitarr och en enda sångstämma. Så för mig blev det som jag nämnde tidigare att jag bara visste hur vissa låtar skulle vara. Jag skrev Sister of Pearl på ett ganska tidigt stadium och sade där och då att den skulle ligga som nummer tre på skivan för att det skulle vara en lättsam, poppigare låt, särskilt om första låten var mörk och andra låten ganska mörk. Samtidigt med Endless Rhythm visste jag att det skulle finnas en sista hookfylld poplåt på albumet. Den låten handlar lite om väntan på att skriva en låt, om skapandeprocessen. Raden ”I can wait for you” handlar för mig om att vänta på att en låt ska komma och på att man ska förverkliga något musikaliskt. Det jag gillar med låten är att den kan uppfattas som romantisk. All the Idiots kommer av min kärlek till elektronisk musik och jag ville ha med en sorgsen men ändå taktfast låt. Jag tänkte lite på låtar som Snooze 4 Love av Todd Terje, några Moderat-låtar, Maria av Closer Musik. Sorgsen, dunkande, melodisk techno! [Skratt] Det kändes bara rätt för mig och jag ville att det skulle vara som att ta sig ut ur mörkret. De sista tre låtarna tycker jag är mycket ljusare och mer romantiska. Jag inser att det här är ett väldigt spretigt svar på frågan, men det här är en av de första intervjuer jag gör inför releasen!

Spelar du allt själv?

– Ja, jag spelade varenda ton och programmerade trummorna, men jag fick lite hjälp på vägen. Då jag spelade in sång för första gången arbetade jag förra sommaren i London med en tekniker som heter John Foyle och han hjälpte mig verkligen att inse vad jag ville med min röst. Sedan spelade jag upp skivan för lite folk och de tyckte att min röst påminde dem om Matt Johnson i The The som är någon jag verkligen gillar. Jag älskade verkligen Soul Mining. Minnena är tydliga från hur jag föll pladask för den skivan under de tidiga Vampire Weekend-turnéerna. Kanske var det inte medvetet som jag försökte likna den när jag jobbade med mitt album, men när jag fick höra det där tedde det sig fullt logiskt. Mitt management hittade en kille som heter Bruce Lampcov och han medproducerade de sista tre The The-skivorna och han blev den som mixade The Names. Han kom över till Los Angeles för att jobba med mig och en kvinna vid namn Emily Lazar mastrade den. Det var ruskigt intressant att jobba med John Foyle som bara är 24 år och en riktigt bra ljudtekniker. Jag är säker på att han kommer att sätta sitt namn på många grymma plattor de kommande decennierna. Bruce hade i princip dragit sig tillbaka, men han gillade The Names så han kom tillbaka enbart för att mixa den åt mig. Han gjorde ett otroligt jobb och sedan fick jag in Emily, som är i sitt livs esse, att mastra. Så tre personer hjälpte mig men jag spelade allt annat på egen hand.

I början nämnde du att det tog lite tid att hitta din egen röst. Skivan innehåller en hel del experimenterande med röster. Är det vi hör en del av ditt sökande efter den slutgiltiga rösten?

– Det kan man säga. Jag tog mig an sången mycket mer som en producent än sångare. Jag försökte hitta det bästa möjliga soundet, bästa möjliga karaktären, bästa möjliga tagning. En låt som Sister of Pearl, även om jag är den ende sångaren på den levererar jag olika bitar på olika sätt eftersom målet var att det skulle låta som om det var olika sångare. Ur produktionsperspektiv handlar det om att hitta det mest övertygande soundet sång kan få. Det är resultatet av experimenterande, av att sitta framför datorn och grymta in i mikrofonen! [Skratt] Man provar sig fram, ser vad man gillar och behåller det. Målet var att hamna någonstans mellan en producent-, band- och soloskiva. Börjar man lyssna en minut in i den och sedan hoppar fram fem minuter i taget fattar man ingenting, men lyssnar man på hela från början till slut ramlar allt på plats, och det var en annan målsättning jag hade.

Finns det någon särskild anledning till att du använde ett foto av Reykjavik på omslaget till singeln Sister of Pearl?

– Jag insåg nyligen att jag älskar fotografier av arkitektur och i höstas besökte jag en utställning på The Barbican som hette The History of Photography of Architecture. Där såg jag hundra år gamla bilder av Kiev som gjorde intryck på mig. Tidiga fotografier såg ut som om de kunde vara målningar. Det kan hänga ihop med vad jag gillar med Persona. Jag gillar det mystiska, bilder som kan vara antingen grafisk formgivning eller foto. Därför valde jag fotot till omslaget. Jag var helt enkelt i Reykjavik, tog fotot och lekte runt med det i datorn. För mig ser det ut som om det kunde ha tagits för hundra år sedan och framkallades på det ursprungliga viset. Jag vet inte varför, men det är något mäktigt med en grupp byggnader. Nästa logiska fundering är väl över vilka människor som finns i byggnaderna. Ibland blir allt tydligt när man sätter ihop helheten med typsnittet och fotot, inte för att de nödvändigtvis är sammankopplade, utan bara för att det är trevligt att vila ögonen på.

Steve Buscemi är släkt med dig, det är fastslaget. Men hur mycket i övrigt av de berömda klippen med honom och er i Vampire Weekend var uppgjort? Allt?

– Japp, allt var skådespeleri! Och det var väldigt roligt!

Ska han inte hjälpa till med ditt eget album också?

– Jag borde mejla honom om det! Han skulle säkert göra det, han är supertrevlig. En dag när vi filmade i min gamla lägenhet och kvarteret där jag bodde i Brooklyn träffade han en kille som heter Jeffrey. Nu har han sin populära internetshow som heter Park Bench, och den har han med den här snubben han träffade på gatan den dagen och dom spelar in den i parken runt hörnet från där jag bodde! Så han har fortsatt att göra sådant efter det, han intervjuar olika människor hela tiden. Jag har hans e-postadress men har inte pratat med honom på kanske ett drygt år. Det var suveränt att få göra det där otroliga konstprojektet med honom, särskilt som han är en ikonisk skådespelare och en helt underbar person.

Hur ser det ut med Vampire Weekend i nuläget?

– Just nu står Vampire Weekend still, vi turnerar inget för tillfället. Vi visste att det skulle bli ett uppehåll efter förra albumet, det var därför jag kastade mig helt och hållet in i att få min egen skiva klar. Som jag nämnde, jag har funderat mycket över dess teman senaste fem åren. Jag kände hela tiden att om jag blev nöjd med den skulle jag kunna turnera med den, så jag tänker göra det så länge jag kan.

Men bandet existerar fortfarande?

– Absolut, det är bara det att band tar paus ibland. Det värsta man kan göra som band är att inte ta ett uppehåll när man behöver det. Har du sett filmen Westway to the World, dokumentären om The Clash? I en episod säger Joe Strummer, jag tror det är han, att ”det som gjorde att vi splittrades var att vi aldrig gjorde något uppehåll”, som att de hade fortsatt mycket längre om de hade gjort det. Så det är naturligt. Om man känner att man behöver ta paus, gör då det.

Blir det någon Sverige-visit?

– Förhoppningsvis turnerar jag hela det kommande året och jag älskar att spela i Skandinavien så jag hoppas verkligen jag kan ta mig dit. Visuellt är just Sverige en väldigt tydlig influens på The Names. Typsnittet på omslaget kommer från Persona, Ingmar Bergman-filmen. I mitten av sextiotalet använde han ett typsnitt som heter Penyae till alla sina eftertexter. Persona har haft väldigt stor inverkan på det jag gör. Det är min favoritfilm genom tiderna. Vad jag gillar med den är att den är svartvit och ändå den färgstarkaste filmen någonsin. Hur den är filmad, hur konstig den verkar, känslan av att man inte vet vad som ska hända. I slutet av filmen kollapsar hela innebörden. Så jag vill gärna betrakta en del av min musik som påverkad av det. I slutet av I Was Born in a Marathon är det en explosion innan den går ner till gitarrspel i singer/songwriter-stil, något som är väldigt influerat av Bergman och Persona. Det är något väldigt speciellt med honom. Jag har döpt mitt musikförlag till Faro Music eftersom han bodde på Fårö och det var där han gjorde de flesta av sina filmer. Vad jag antagligen försöker säga – på ett mycket omständigt vis – är att jag älskar Stockholm och Sverige så jag hoppas kunna komma och hälsa på er! [Skratt] Hittills har ingen frågat, men jag skulle åka på stubben. Vore det upp till mig skulle jag göra det varje år!