Med sitt andra album, Polaroid Memories, i ryggen har Urban Cone turnerat världen runt. På Popaganda gjorde de en efterlängtad spelning på hemmaplan. Kulturbloggen mötte upp alla fem medlemmarna – Rasmus Flyckt (sång/synth), Magnus Folkö (trummor), Tim Formgren (gitarr), Emil Gustafsson (sång/bas) och Jacob William Sjöberg (synth) – efteråt.
Hur kändes det att spela hemma i Stockholm igen?
Tim: Det händer inte så ofta att vi spelar i Stockholm längre, och det är så jävla kul att spela här hemma, så det kändes skitbra. Bra väder och sjukt peppad publik.
Magnus: Det är vårt sista gig på väldigt länge. Det kommer dröja ett tag innan vi spelar igen.
Rasmus: Det blev en avslutning, både på sommaren och vår turné. Vi kommer gå in i studion direkt och jobba på massa nytt. Nästa gång vi gör en Stockholmsspelning kommer vi ha ny musik.
Har ni några låtidéer ännu?
Jacob: Vi har en del skisser, men vi kan verkligen inte säga någonting om det. För vi vet knappt själva hur det kommer bli.
Rasmus: Vi har mycket demos som vi ska sätta oss och jobba med under hösten. Sedan in i studion så får vi se vad som händer där.
På vilka sätt trot ni att det kommer bli en utveckling från senaste albumet?
Rasmus: Det är nästan för tidigt att säga, för när vi sitter i studion poppar det upp saker hela tiden.
Emil: Vi har precis upptäckt mimosa, som vi aldrig har druckit förut. Så det kanske blir någon slags mimosa-inspirerad skiva.
Rasmus: En trend är att vi alltid åker till ett nytt ställe och gör musik. Så vi kommer isolera oss på något nytt ställe. På första skivan var vi mestadels hemma hos mig, sedan isolerade vi oss i en studio på söder och nu kommer vi isolera oss någon annanstans.
Ni spelade bland annat i Australien tidigare i år. Hur har turnén varit?
Emil: Det var otroligt kallt i Australien, vi trodde att det var sommar där året om. Det var naivt av oss. Så vi hade bara på oss en jacka när man kanske behövde lite mer. Men det var jäkligt kul och läskigt att åka dit. Man har drömt om det sedan man var liten, så kommer du dit och spelar inför massa folk. Det är helt absurt.
Ni spelade även på Bananpiren under Way Out West.
Rasmus: Det måste jag säga att det lätt var en av de bästa Sverigespelningarna. Det var en så osvensk vibe. En stor lagerlokal. Så otroligt Berlin. Det var smutsigt, vi började sent som fan och alla var astaggade. Det var nästan så man började prata engelska med roddaren.
På ert senaste album, Polaroid Memories, känns det som att nästan vilken låt som helst skulle kunna vara singel. Var det en ambition ni hade på förhand?
Emil: Jag tror inte att vi tycker att alla låtar är hittar, snarare tvärtom. Melodierna i låtarna är så jävla viktiga för oss. Det är kanske därför det uppfattas som väldigt singelmässigt. även om inte vi ser det så. Melodier är allt.
Rasmus: Det viktiga är att det finns en röd tråd, vilket jag inte tycker finns på första skivan. Det sitter ihop på ett sätt som vi är väldigt stolta över.
Tim: Vi ville försöka fånga vårt livesound på skiva. Det tycker jag att vi gjorde. Nu kommer vi göra något annat. Vi kanske vill fånga hur vi låter i replokalen. Eller i rymden.
Rasmus: Vi kommer göra något annat nu, det kommer inte låta likadant. Det kommer låta som Lorentz featuring Orup.
Min favoritlåt på albumet är avslutningsspåret, Never Gonna See You Again.
Emil: Lite kuriosa är att vi byter instrument, det gjorde vi här också.
Rasmus: Jag spelar trummor, Emil spelar synth, Tim spelar gitarr – så det är inte så mycket som händer på hans front, Jacob spelar bas och Magnus spelar gitarr.
Emil: Det finns ett hemligt spår på skivan också. Finns på baksidan av en singelvinyl. Den låten heter iallafall Polaroid Memories, och det är ingen som har hört den vilket är ganska kul. Det kanske är den bästa låten.
Rasmus: Just Never Gonna See You Again sticker ut lite, så det är kul att du gillar den. Som du påpekade – att varje låt uppfattas som en singel och att det finns väldigt tydliga melodier överallt – men den är verkligen så långt ifrån det du kan komma.
Emil: Det finns inga melodier i den låten!
Jag tycker ändå att det finns en tydlig melodi som kommer in där i slutet.
Rasmus: I outrot, ja. Vi ville avsluta det på ett annat sätt.
Det är som att jag känner igen melodin, samtidigt som jag inte riktigt kan placera vartifrån.
Emil: Vi snor ju allt, så det är inte så konstigt!
Rasmus: Jag förstår vad du menar, den har någon slags hook samtidigt som den är väldigt annorlunda.
Tim: Det är vårt första gitarrsolo någonsin. Och vi har aldrig distat en orgel förut, så den är väldigt speciell.
Hur kom låten till?
Rasmus Först hade vi en demo som lät helt annorlunda. Den var för glad. Gick i dur och var superpoppig. Den var vidrig. Men vi satt och jammade, så körde vi den i halvtempo och det lät mycket coolare. Motsatsen till vad det först var. Jag tror aldrig att vi gjort en låt på det sättet tidigare, att det varit en sån stor skillnad från hur det först lät.
Foto: Emma Andersson