Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Ezra Furman: “Jag var rädd att jag skulle bli folkmusiker”

by

ezra

Med bland annat ett energiskt framträdande hos Jools Holland, stöd från The Guardian, och sitt tredje soloalbum Perpetual Motion People i ryggen intog Ezra Furman nyligen Debaser Strand för sin första spelning på svensk mark. Kulturbloggen mötte upp honom inför spelningen.

Hur tycker du att du har utvecklats sedan The Harpoons splittrades?

– Harpoons splittrades 2011, så det var ett tag sedan. Massor har förändrats sedan dess. Redan innan The Harpoons splittrades visste jag att jag ville göra ett soloalbum; hyra in studiomusiker, säga åt dem hur de ska spela, vara det egenkära geniet bakom alltihop. Det var The Year of No Returning, som släpptes innan det här bandet, The Boyfriends, ens existerade. Jag bildade bandet för att åka ut på turné med det albumet. Sedan blev vi bättre och bättre, vi växte verkligen ihop under arbetet med nästa album, Day of the Dog. På ett sätt överraskade det mig att vi blev ett rock’n’roll-band. Jag var rädd att jag skulle bli folkmusiker, eller något. Jag har för mycket energi för det.

Därefter släpptes Perpetual Motion People på Bella Union.

– Ett och ett halvt år senare. Bella Union. En UK-label. De tog verkligen till sig Day of the Dog i England; vi fick bra recensioner, vi spelades på radio. Något sånt hade aldrig hänt mig tidigare. Så vi sajnade till ett brittiskt skivbolag, fortsatte komma till Europa och vi spelade in ett nytt album i all hast eftersom jag skriver så många låtar. Jag skriver hela tiden. Vanligtvis brukar jag behöva vänta längre än jag egentligen vill förrän jag kan börja spela in ett nytt album.

Har du märkt av att turnéerna förändrats sedan du började komma till Europa?

– Jag började turnera med The Harpoons för nästan tio år sedan. Vår första turné var sommaren 2006. Vi turnerade jättelänge och jag lärde mig att behärska mindre lokaler. Vad som hände 2010 var att vi fick en hit i Österrike. Så vi åkte till Österrike och Tyskland och vissa lokaler var lite större. Fast det här bandet är sammansatt på ett annat sätt. Jag brukade aldrig spela i den här typen av lokaler med The Harpoons. En gång på hundra år kanske vi hade en spelning i Wien där folk dök upp. Nu spelar vi lokaler av den här storleken varje kväll. I England är de ännu större. Fast vårt jobb är fortfarande detsamma. Vi vad vi behöver göra för att vara bra, det skiljer sig inte så mycket oavsett vilken scen eller hur mycket folk det är i publiken. Det är viktigt för mig att alla spelningar behandlas lika.

Vad betyder musiken för dig idag? Försöker du uttrycka andra saker än tidigare?

– Jag älskar att bara föreställa mig vad en låt skulle kunna vara och sedan försöka skriva den låten. Det är vad jag gjort sedan jag var fjorton. Så jag är bara lite beroende av att hela tiden skriva bättre och bättre låtar. Jag brukade inte bry mig så mycket om arrangemangen. I The Harpoons brydde jag mig inte om vad de andra i bandet spelade, vi spelade bara på samma sätt hela tiden vilket kanske var en missad möjlighet. Jag var så fokuserad på låtskrivandet och en viss typ av energi att jag inte hade tid för detaljer. Nu är jag verkligen insnöad på detaljer och inspelningshantverket. Är det för att få uttryck för mina känslor? Tror inte det. Det är ett begär efter att en idé ska existera i världen. Jag vill skapa vissa ljud och att dessa ska finnas på ett album. Jag hör något i mitt huvud och tänker: “Jag måste spela in det här så att andra också kan höra det.”

Tänker du någonsin på företagssidan; att rock’n’roll kanske förlorat sin kraft och blivit mer kommersiell?

– Jag skulle säga att det är mindre kommersiellt nu. Förr brukade majorbolagen kontrollera allt. Du kunde inte göra ett album om du inte blev approachad av de här portvakterna. Nu finns det betydligt fler möjligheter för band att spela in skivor och boka sina egna spelningar. DIY revolutionerade 70-talet och nu med internet är det ännu mer så. Det är så underbart enkelt att inte vara ett kommersiellt band, att inte beblanda sig med något företag överhuvudtaget. Det är väldigt coolt, väldigt lovande.

– Men det finns konstiga saker band gör som är mer kommersiella. Eftersom musiker inte längre tjänar några pengar på albumförsäljning tänker de: “Well, det här företaget erbjöd mig massa pengar för att använda den här låten i sin reklam. Svårt att säga nej till det.” Fast ärligt talat, jag gillar hur det är nu. Vem som helst kan relativt enkelt starta ett band, få några fans och lägga ut låtar på nätet. Om du ger en spelning kommer folk dyka upp. Du måste inte ha ett skivbolag. Det är bara andra företag som ger musiker pengar. Det brukade vara Columbia Records som gjorde dig till miljonär. Nu är det Coca Cola. Är det någon skillnad? Jag vet inte. Det kanske är konstigt att ett dryckföretag ger dig pengar och inte ett skivbolag.

Titeln på ditt senaste album förslår att saker och ting är i rörelse. Det är också ett väldigt spretigt album som hoppar mellan flera olika sound. Vad hade du för vision när du började jobba på det?

– Jag ska vara ärlig, jag hade massor med låtar och visste inte hur de skulle passa ihop. Det var väldigt annorlunda från förra albumet, då hade jag en tydlig vision. När jag försökte komma på ett koncept till det här albumet tänkte jag: “Tänk om jag inte ska ha något koncept och bara se vad som kommer ut.” Vi spelade in tjugo låtar, fler än som kom med på skivan. Det var lite överallt men jag blev förvånad att teman växte fram. Speciellt textmässigt. Jag visste att jag ville ha med någon slags nonsens-doo woop-sång, som en hommage till 50-talet fast på ett mer cyniskt sätt. Det är nästan absurt hur de där körerna tilltalar mig. Om du hade hört ett doo woop-band 1961 hade du antagligen upplevt det annorlunda från idag. Jag var intresserad av att blanda den typen av sång med texter om internet och moralisk panik. Det var konceptet, men problemet – och det är ett bra problem att ha – är att mitt band, The Boyfriends, kan spela vad som helst. Det kändes bara som att vi blivit så kraftfulla och mångsidig. Kanske har vi för mycket kraft och mångsidighet?

Vad är du mest stolt över med albumet?

– Personligen är jag väldigt stolt över arrangemanget i Lousy Connection. Den lyckades inkludera några av mina favoritelement från gamla skivor utan att låta som en reproduktion av något gammalt. Jag tycker faktiskt det är något originellt med den låten, vilket jag är stolt över. Jag tänkte nyligen på det här. Det är så svårt att veta när du är mitt inne i att göra ett album. Du blir uppspelt över olika saker och det är svårt att veta vad du kommer tycka om ett år. Nu har det gått ungefär ett år sedan jag färdigställde albumet och jag är riktigt stolt över låtskrivandet i Hour of Deepest Need och Watch You Go By. Jag är en student i låtskrivande och det är bra, stabila låtar. En countrysångare skulle kunna sjunga dem och det skulle låta bra. Men min favorittext är ur Tip of a Match: “I sold my body so my brain could eat.” Jag skrev den raden för flera år sedan och jag är glad att den kom tillbaka. Varje gång jag sjunger den raden så vaknar min fantasi till liv.

Identifierar du dig mer som låtskrivare än sångare?

– Jag har alltid sett det som min primära styrka. Jag har alltid först och främst viljat bli låtskrivare. Inte popstjärna eller bra gitarrist. Låtskrivare, det är vad jag alltid viljat vara bra på. Om jag bara skulle få välja en sak att vara bra på skulle det vara det. Ibland drömmer jag om att bara skriva låtar åt andra och aldrig sjunga själv.

Q&A med James Minor, bokningsansvarig på SXSW

by

james

Mellan den 15 och 20 mars går branschfestivalen SXSW (utläses South by Southwest) av stapeln i Austin, Texas. I år gästas festivalen av flera svenska akter, däribland Dolce, Vulkano och Silvana Imam. Kulturbloggen ställde några frågor till festivalarrangören James Minor som ansvarar för att boka alla band.

SXSW visar upp massor med ny musik och du ansvarar för att boka alla akter. Vad har du i åtanke när du bestämmer vilka som ska spela?

– Det är en lång och ansträngande process. Sökande akter väljs genom en rigorös process baserat på kvalitet och individuell integritet. Det är inte enbart en frågan om vad vi tycker om bandet; det handlar även om bandet har nått en punkt i sin karriär att vi känner att en spelning på SXSW kan gynna dem.

Har du några heta tips bland banden som spelar i år? Vem tror du blir den stora hajpen på SXSW i år?

– Det där är alltid en svår fråga att besvara. Jag ser fram emot The Moonlandingz, som är Sean Lennon och några stycken från Fat White Family. Och så ser jag fram emot att se hur folk reagerar på Hip-Hop From Asia-showcaset vi anordnar i år. Det är det här grymma 80-talspostpunkbandet som heter Sad Lovers & Giants som gör sin första spelning i USA någonsin. När det kommer till vem som blir den stora hajpen så finns det ett par uppenbara, men det blir alltid några överraskningar också. I år tillhör Anderson .Paak definitivt dem som är på väg uppåt.

Vad tycker du personligen är bäst med SXSW?

– För mig är det känslan av att vi åstadkommer något som faktiskt betyder något. På många sätt finns vi till för att främja konversationer, oavsett om det är paneldiskussioner som äger rum på någon av våra konferenser, nätverkande med annat branschfolk, eller helt enkelt genom att ge artister vi tror på en chans att visa upp sin musik för världen.

Hur viktig är Austin som stad för festivalens vibe?

– Det är svårt att föreställa sig att SXSW skulle ha kunnat komma fram från någon annan plats än Austin. Det finns andra festivaler och konferenser som byggt sin modell efter oss, vissa med framgång. Men när det kommer till kritan hade inte SXSW varit detsamma någon annanstans.

De senaste åren har allt fler svenska akter uppträtt på SXSW. Vad har du för uppfattning av svensk musik? 

. Jag har alltid tycket att svensk musik varit fängslande. Det är ständigt i rörelse, på väg att förändras till något nytt, men styrkan med svenska akter är ofta låtarna. Du kan lätt se det i årets lineup. Jag ser fram emot att se Dolce, Silvana Imam, FEWS och Vulkano för att nämna några. Och de fyra akterna har nästan inget gemensamt.

Daughter: “Vi ville gå utanför vår bekvämlighetszon”

by

daughter

Daughter är just nu aktuella med sitt andra album, Not to Disappear. Nyligen besökte de Stockholm för en spelning på Debaser Medis. I samband med det mötte Kulturbloggen upp de två bandmedlemmarna Igor Haefeli (gitarr) och Remi Aguilella (trummor) för att bland annat prata om att gå utanför sin bekvämlighetszon, vad som är konstens syfte och att rädslan att förlora någon kan vara en starkare kreativ drivkraft än att faktiskt förlora någon.

Om jag säger att ni på ert andra album till viss del utforskar nya sound, men fortfarande rör er i samma känsloregister som på ert debutalbum If You Leave, håller ni med?

Igor: Det är andra teman, men samma typ av texter. De utforskar fortfarande vad som försiggår i Elenas huvud, saker som händer runtomkring henne. Men det är såklart ett annat skede i hennes liv nu om du jämför med första albumet. Hon har blivit äldre så det är ett annorlunda perspektiv. Fast den känslomässiga aspekten kommer alltid vara sig lik.

Minns ni vad ni hade för planer när ni började skriva låtarna till det här albumet?

Igor: I slutändan handlar det bara om vad Elena få för idéer. Det är något som måste hända så det går inte att planera. Något väcks, något som får Elena att skriva texter. Det är texterna som bekräftar musiken. Men sedan ville jag röra mig ifrån det reverb-dränkta soundet. Vi ville gå utanför vår bekvämlighetszon. Mycket hade etablerats med våra EP:s och vårt första album. Vår musiksmak har utvecklats. Allt det influerade hur albumet kom till.

Remi: Efter att vi hade turnerat klart hyrde vi in oss i en studio där vi riggade upp all vår utrustning. Allt skrivande inträffade efter att vi hade turnerat färdigt, när vi kunde fokusera och inte behövde flytta vår utrustning fram och tillbaka. Vi tog den tid vi behövde.

Så ni skriver inget när ni är på turné?

Remi: Jag tror Elena behöver vara i sin egen sfär för att kunna skriva. Säg aldrig aldrig, men än så länge har det inte hänt.

Som artister, vad är ni mest stolta över med det här albumet?

Remi: Jag är glad att vi inte skyndade oss in i något. Vi har haft tur med vårt skivbolag som stöttat oss hela tiden, som aldrig förväntat sig se resultat med en gång. De har trott på oss och låtit oss göra vår sak. Sedan är jag glad över att vi åkte till New York och spelade in allt i ett rum.

Just det, ni jobbade med Nicolas Vernhes som tidigare producerat band som Deerhunter, The War on Drugs…

Remi: …och Animal Collective.

Hur var han att jobba med?

Remi: Han förde med sig sina erfarenheter. Han hade utrustning, vänner som lånat ut utrustning, så vi kunde experimentera med det. Ibland kunde han säga rakt ut: “Det här är en bra demo men jag tror att låten behöver något mer.” Vi hade spelat in massa demos innan vi ens gick in i studion. Att ha med ytterligare en person som tänkte på låtarna, det var bra för oss.

I Doing the Right Thing sjunger Elena om att tappa sitt minne och till följd av det förlora sina barn och dem hon älskar. Kan rädslan att förlora någon vara en starkare kreativ drivkraft än att faktiskt förlora någon i sitt liv?

Igor: Definitivt. Om något är det som om du har mer fantasi omkring det. Saken är att den låten handlar om någonting väldigt verkligt, det är en riktigt historia i Elenas liv. Men när det kommer till inspiration så tror jag att ovissheten, att inte veta vad som kommer hända, öppnar upp för fler möjligheter. Det finns fler saker du kan inbilla dig än om någon bara försvinner och inte längre är där.

Ni träffades när ni studerade musik tillsammans. Hur tycker ni att dynamiken er tre emellan har utvecklades sedan ni först började spela musik ihop?

Remi: Vi gick i samma skola men gjorde olika saker. Elena och Igor gick i samma klass och studerade låtskrivande, medan jag gick en utbildning i trummor. Så vi träffades bara av en slump, bortsett från en kurs så hade vi inte några gemensamma lektioner. Dynamiken hr förändrats på så sätt att vi kan läsa av varandra bättre. Det är nästan som att vi vet vad de andra kommer spela bara för att vi känt varandra så länge. När vi spelar på scen eller i studion så märks det om någon har haft en dålig kväll eller en dålig dag. Så dynamiken har utvecklats på så sätt att vi förstår varandra bättre.

Ni återvänder till Sverige för att spela på Way Out West i augusti. Hur skiljer sig en kväll som denna från en festivalspelning?

Remi: Det är väldigt annorlunda, men bägge är bra. Från en musikers perspektiv har du såklart mycket mer kontroll under en egen spelning. Du har en ljudtekniker, du vet vilken typ av lokal du ska spela i. Festivaler är lite mer kaotiska men också väldigt roliga. När vi började spela på festivaler för fyra år sedan visste vi inte hur vi skulle översätta låtarna. De är lite för tysta för att vara typiska festivallåtar. Men efter ett par spelningar blev vi mer bekväma på scenen.

Igor: Att spela på festivaler har influerat hur vi skrev det här albumet. Bara att få en publikreaktion, en känslomässig reaktion, något att minnas och vilja känna igen.

Remi: Till en klubbspelning kommer folk för att se dig, det är därför de har betalat pengar. På festivaler brukar det vara så många fantastiska band och många krockar. Det är nästan som att du måste vinna över publiken. Det kan vara läskigt att se folk komma in och ut. Vi gör vår grej – oavsett om det är en klubbspelning eller festival – och försöker vara så genuina som möjligt, jag tror många stannar på grund av det.

Har den kreativa processen förändrats sedan ni skrev låtarna till förra albumet?

Igor: Vi har alla vår plats, men jag skulle inte säga att det finns några regler. Varje EP och album är en utveckling. Jag vet inte hur nästa kommer bli, om det ens blir något nästa. Vi följer bara vinden och tar det som det kommer.

Fastnar ni någonsin i låtskrivandet?

Igor: Jag är snarare tvärtom, har för många idéer. Det är svårt att inte göra för mycket. Elena nämnde att hon var orolig över att hon hade skrivkramp, men det visade sig att hon bara hade börjat uttrycka sig mer direkt, vilket framgår hela albumet igenom. Texterna är mer direkta och kanske mindre poetiska; mindre bildspråk och mer till saken.

Remi: Som vilken annan kreativ process som helst måste du ha i åtanke att vissa idéer inte kommer leda någonstans. Det är därför de förblir idéer och inte färdiga låtar på ett album. Eller en tavla eller filmmanus. Det är samma, ibland måste du släppa saker.

Utöver musiken så uppmanar ni era fans att posta fanart på er Timeline. Dessutom har ni jobbat med Sarah Shaw som gjort konsten till ert omslag. Är det en ömsesidig interaktion där ni inspireras av konst som är inspirerad av er musik?

Remi: På ett sätt, definitivt. Sarah hade redan gjort de där tavlorna. Det hade inte direkt något att göra med albumet. Vi tyckte bara att de relaterade till det vi hade gjort. Vi gillade dem och ville att dem skulle vara en del av albumets artwork. Med fanarten är det bara så vackert hur folk lyckas tolka in låtarna i sina egna liv. Ibland kommer det fram någon efter en spelning och berättar hur en låt hjälpt dem eller fått dem att känna på ett visst sätt. I slutändan är det vad konst handlar om: att inspirera andra till att känna något; att i abstrakt form hjälpa folk att få uttryck för känslor de inte kan sätta ord på.

Jack Garratt: “Låtarna har sina egna liv”

by

jackgarratt

Efter att ha slagit igenom med de två minialbumen Remnants (2014) och Synesthesiac (2015) kammade den London-baserade multi-instrumentalisten Jack Garratt tidigare i år hem såväl BRITs Critics’ Choice Awards som förstaplatsen på BBC Sound of 2016. Hans fullängdsdebut, Phase, släpps den 19 februari och senare i år spelar han också på Way Out West-festivalen i Göteborg. Nyligen var han på Stockholmsbesök för att göra ett showcase inför journalister och fans på Playhouse Teater. I samband med det mötte Kulturbloggen upp honom för en intervju.

Du har tidigare öppnat för bland annat Ben Howard i Stockholm. Vad minns du från det?

– Ärligt talat minns jag inte så mycket. Det var en dag för två år sedan, det är liksom svårt att minnas. Så mycket har hänt sedan dess. Men jag minns att det var en riktigt, riktigt bra show. Jag minns specifikt att det var en bra publik. Bens publik här ute är riktigt rolig, väldigt uppmärksam och välkomnande mot mig vilket var fantastiskt. Men jag kan svära på att jag varit tillbaka i Sverige sedan dess, jag kan bara inte minnas när. Efter så här lång tid börjar alla dagar smälta samman till en. Men jag har alltid älskat Sverige och Stockholm.

Vad vet du om Sverige? Lyssnar du på några svenska band?

– Jag har faktiskt inte lika stark koppling till Sverige som jag har till Skandinavien i allmänhet. Jag har vänner från Norge och Danmark. Jag har en nära vän som kommer från Stockholm, men jag har bara spenderat två dagar här i hela mitt liv. Fast jag ser fram emot att återvända hit i framtiden.

Hur tycker du att ditt sound har utvecklats sedan du släppte Remnants 2014?

– Jag vet inte hur det har utvecklats men utvecklats har det definitivt gjort. Jag har lagt ner mycket tid på att jobba hårt och se till att inspelningarna är intressanta och att jag utmanar mig själv på rätt ställen. Kanske har det mognat en aning? Jag håller fortfarande på att knacka på det jag hoppas kunna göra i framtiden. Jag är fortfarande i det där nybörjarstadiet, det känns som att jag befinner mig på samma plats som när jag släppte Remnants. Inget har förändrats för mig, det har ändrats för andra eftersom det är fler som vet vem jag är nu.

Med den ökade medvetenheten kring dig och din musik, känner du dig mer bekväm som producent och låtskrivare?

– Inte alls, snarare tvärtom. Jag känner mig betydligt mer osäker nu eftersom det plötsligt är fler folk jag… inte försöker imponera på, men det är fler som kanske eller kanske inte gillar konsten jag skapar. Det är skräckinjagande, men det är bra att ha den skräcken. Det håller mig på tårna. Det får mig att behålla fokus och fortsätta jobba hårt.

Vad betyder musiken för dig? Är det konst eller snarare något som får igång folk på dansgolvet?

– Det är samma sak. Det är konst. Det finns bra och det finns dålig konst, men i slutändan är det konst. Allt handlar om att uttrycka sig själv, sin själ och försöka kommunicera med andra med hjälp av bild och ljud. Oavsett om folk lyssnar på min musik i hemmets trygga vrå eller på klubben en fredagskväll är avsikten bakom musiken fortfarande densamma; att skapa den bästa musiken jag kan. Jag skriver inte för något särskilt ändamål. Jag skriver eftersom det som finns i mitt huvud måste komma ut på ett eller annat sätt.

Har din låtskrivarprocess utvecklats?

– Nej, jag skriver fortfarande på samma sätt. Jag hoppas att låtarna har blivit bättre och att det alltid kommer finnas utrymme för förbättring, men jag skriver dem på samma sätt. Låtarna på albumet är skrivna på samma sätt som låtarna på Remnants. Det börjar alltid med ett beat, en sampling eller en idé, därefter spenderar jag precis rätt mängd tid på att kötta ut det. Det kan vara en dag eller två år. Jag tar så mycket tid jag behöver.

Du har många elektroniska inslag i din musik. Skriver du musiken på datorn eller är det bara ett produktionsverktyg?

– Jag skriver alltid på pianot, jag bara producerar elektroniskt för tillfället. Om jag sitter bakom pianot och kommer på en ackordföljd jag gillar, då försöker jag spela in det så snabbt som möjligt så att det finns där, så jag inte glömmer bort det. Så fort jag hat spelat in det kan jag göra vad jag vill med det eftersom det finns där framför mig på laptopen, jag kan lägga ett beat under det eller prova på olika grejer runtomkring det. När jag väl har köttat ut det litegrann går jag tillbaka till pianot och börjar sätta lite skinn på det; lägga till melodier och texter.

Med dagens teknologi antar jag att det är lättare att få till fina bakgrundstexturer och så. Vilken skillnad tycker du att datorerna har inneburit för dagens låtskrivare jämfört med tidigare generationer av låtskrivare?

– Allt som har förändrats är att folk nu har möjligheten att spela in professionellt i sina hem. Låtskrivande är fortfarande ackord och melodier; om du bryter ner det består en låt bara av melodier, texter och ackord. That’s it. Jag tror inte det är lika mycket stolthet inblandat i låtskrivande idag som de gjorde en gång i tiden, men jag vet inte om det är rättvist att säga heller. Allt som hänt är att fler kan visa upp sina låtar på grund av internet. Du kan ladda upp den online och det kan låta bra eftersom teknologin finns tillgänglig för att få det att låta bra. Det är inte så stor skillnad, det är bara teknologin som gått framåt så att du nu kan göra allt på en dag medan det förr i tiden tog längre tid.

– Men samtidigt tycker jag det är viktigt att folk inser att såna här saker tar tid. Eller det kan ta tid. Allt behöver inte ske på en gång, det kan vara bra att låta saker stå och sippra under en lång period innan du färdigställer det. Det är så jag behandlar mina låtar. Jag har låtar på det här albumet som jag började skriva för tre år sedan som blev klara för först sex månader sedan. Eftersom jag inte kunde färdigställa dem. Så jag lätt dem vara och gick tillbaka till dem när jag kunde sätta ihop de sista pusselbitarna. Allting är så nära till hands, det känns som att vi måste kunna få ut allt på en gång, men ibland är det faktiskt bättre att ha tålamod.

När du återvänder till en låt antar jag att en av fördelarna är att du ser den i ett nytt ljus på grund av saker som hänt i ditt liv.

– Det är en sak. Vad jag tycker är viktigt att påminna mig själv om är att låtarna har sina egna liv bortom min inblandning. En låt hade kunnat ha potentialen att existera ändå, det råkade bara bli så att jag var skeppet för det att komma till genom. På så sätt är det inte bara jag som vuxit. Om jag lämnar en låt i ett halvår så har jag haft nya erfarenheter, fått nya åsikter, men även låten har existerat och levt sitt eget liv under de här sex månaderna. Så när du går tillbaka till den kan du ha en helt ny konversation. Du färdigställer låten eller musikstycket på ett nytt sätt.

Ditt debutalbum Phase släpps inom kort. Vad vill du säga med det?

Det enda jag verkligen vill kunna åstadkomma med det här albumet är att visa för så många som möjligt som är villiga att lyssna att musik inte behöver låta på ett visst sätt. Det kan låta som massa olika saker. Det kan vara annorlunda. Det kan vara kul, det kan vara utmanande. Musik som använder sig av den typen av beats som jag gör, som använder samma slags ackord och melodier som jag, behöver inte vara pretentiös eller hipster. Det behövs ingen stämpel, det kan bara vara musik. Något som underhåller och talar från min själ. För det är vad det är, musiken är min själ som försöker prata med folk. Åtminstone är det så det känns när jag skriver och det är det enda jag egentligen vill kunna åstadkomma.

– Du ser, jag har inget att säga ännu. Jag är tjugofyra, jag har inte haft chansen att bilda min egen uppfattning av hur världen existerar i mitt huvud. Hur skulle jag förbättra den? Vad kan jag göra för att göra den bättre för andra människor? Det är något jag fortfarande håller på att lära mig, och jag antar att det är vad det här albumet handlar om. Om vi alla fortfarande var barn och bara försökte lära oss så mycket som möjligt på den begränsade tid vi har. Det är okej, du behöver inte stå för något så länge det du står för är dig själv.

Miya Folick: ”När jag spelar en låt, då existerar jag helt i den låtens värld”

by

miya1

“I guess I’ll write you a love song, cuz I got drunk and told you how I really feel about you.” Med de raderna inleds en av förra årets å ena sidan mest banala, men samtidigt mest mänskliga poplåtar. Bakom låten hittar vi den Los Angeles-baserade låtskrivaren Miya Folick. Med en förkärlek för alternativrock och en emotionell råhet som för tankarna till artister som Sharon Van Etten, Daughter och Cat Power har hon under 2015 radat upp det ena lilla mästerverket efter det andra. På hennes debut-EP, Strange Darling, som släpptes i december är alla låtarna äntligen samlade.

Det är något närmast helande med I Got Drunk, jag tänker särskilt på sättet du sjunger “Isn’t it obvious to you that I want you” i crescendot. Känslomässigt är den väldigt ärlig, samtidigt som tempot är lite högre än i resten av dina låtar. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

– I Got Drunk började med gitarrpartiet. Jag gillar hur det drar dig fram och tillbaka; det känns liksom skönt men samtidigt väldigt intensivt. Sättet jag skriver på är att jag bara sjunger och associerar fritt. Ibland kommer det riktiga ord, ibland är det bara en nonsensmelodi. Med I Got Drunk var körsången den första melodin som kom. Så jag spelade snabbt in en demo på min dator med gitarrerna och körsången, vilken jag sedan sjung över. “I guess I’ll write you a love song, cuz I got drunk and told you how I really feel about you” var den första textraden jag skrev. Resten byggde bara vidare på det.

Vilken sinnesstämning var du i när du skrev låten? Hur viktigt är det för dig att komma i rätt stämning när du spelar in en låt?

– Att skriva den låten var faktiskt en väldigt fridfull och tankfull process. Jag hade ett avstånd till erfarenheten den tar upp, var uppsugen i det tekniska. Jag hade en bestämd idé av hur jag vill att låten skulle byggas upp, väldigt stram och inte öppna upp sig förrän du kommer till bryggan, så det tog sin tid innan jag klurade ut hur det skulle vara. Vi spelade in låten flera månader efter att jag hade skrivit den, vid den tidpunkten var jag väldigt osäker på mig själv och mina relationer. Inspelningen fick mig att handskas med det på ett produktivt sätt. Men! Jag tror inte det är nödvändigt att jag känner mig så för att jag ska kunna skriva en låt med en sådan känsla. När jag spelar en låt, då existerar jag helt i den låtens värld. Det är en del av skönheten med det. Jag har inga ritualer utöver att värma upp rösten och dricka hett vatten. Tricket är att lyssna och reagera.

Låtarna tycks vara väldigt personliga, kanske beror det på ditt framförande eller är de självbiografiska? Har du haft några andra influenser, såsom böcker eller filmer?

– Alla låtarna på Strange Darling är självbiografiska, åtminstone har de börjat så. Jag läser en hel del. Medan vi spelade in läste jag Sheila Hetis How Should a Person Be och Guy Debords Skådespelssamhället. Jag tog också många intryck från andra personer i Los Angeles: gallerier, performance, andra band, filmer. Jag är övertygad om att det påverkat mitt undermedvetna på ett eller annat sätt.

Minns du ögonblicket då du först började intressera dig för musik?

– När jag var nio skickade mina föräldrar mig på ett sommarkollo med musik och teater. Det var första gången jag sjung inför andra. Därefter tog jag sånglektioner och jag har studerade mestadels klassisk sång på gymnasiet. Jag var med i olika körer och teatergrupper under hela min uppväxt, men aldrig i band.

När började du skriva musik med det här projektet i åtanke? Finns det några andra band som varit särskilt viktiga för musiken du själv gör idag?

– Jag började skriva samtidigt som jag lärde mig spela gitarr för ungefär fem år sedan. Jag såg det aldrig som ett projekt, mer som något som håller mig sällskap när jag kommer till en ny stad. Jag började ta det mer seriöst när min ”Plan A” började kännas som en oåtråvärd bana. På gymnasiet omgavs jag av klassisk musik. Hemma lyssnade jag på Joni Mitchell, Jeff Buckley, Nick Cave och Nick Drake. Men jag omgavs också av mycket hiphop och R&B. Mycket av den typen av melodier har nog sipprat sig in i min musik.

Vad tycker du karaktäriserar en perfekt låt? Finns det någon låt du önskar att du hade skrivit?

– Perfekta låtar har magi, andra låtar är bara droppar. Men ibland kan en droppe vara en perfekt droppe! Jag vet inte… Det finns ingen formel. Bra låtar bara koagulerar, de tycks vara ämnade att finnas till. Jag önskar att jag hade skrivit Jeff Buckleys Lilac Wine, Jonis Willy, Sam Cookes Bring It on Home to Me, och alla Laura Nyros låtar. Varje gång jag hör en riktigt bra låt önskar jag att jag hade skrivit den! Kanske tenderar jag mot avund…

Hur ser planerna ut för 2016? Någon chans att vi får se dig i Europa?

– Spela in mer musik. Jag skulle gärna komma till Europa, men jag behöver mer pengar först. Våra konserter är mycket med högljudda och dynamiska än Strange Darling som jag tycker är mer distant och vuxen. De nya inspelningarna kommer återspegla liveshowerna bättre.