Efter att ha slagit igenom med de två minialbumen Remnants (2014) och Synesthesiac (2015) kammade den London-baserade multi-instrumentalisten Jack Garratt tidigare i år hem såväl BRITs Critics’ Choice Awards som förstaplatsen på BBC Sound of 2016. Hans fullängdsdebut, Phase, släpps den 19 februari och senare i år spelar han också på Way Out West-festivalen i Göteborg. Nyligen var han på Stockholmsbesök för att göra ett showcase inför journalister och fans på Playhouse Teater. I samband med det mötte Kulturbloggen upp honom för en intervju.
Du har tidigare öppnat för bland annat Ben Howard i Stockholm. Vad minns du från det?
– Ärligt talat minns jag inte så mycket. Det var en dag för två år sedan, det är liksom svårt att minnas. Så mycket har hänt sedan dess. Men jag minns att det var en riktigt, riktigt bra show. Jag minns specifikt att det var en bra publik. Bens publik här ute är riktigt rolig, väldigt uppmärksam och välkomnande mot mig vilket var fantastiskt. Men jag kan svära på att jag varit tillbaka i Sverige sedan dess, jag kan bara inte minnas när. Efter så här lång tid börjar alla dagar smälta samman till en. Men jag har alltid älskat Sverige och Stockholm.
Vad vet du om Sverige? Lyssnar du på några svenska band?
– Jag har faktiskt inte lika stark koppling till Sverige som jag har till Skandinavien i allmänhet. Jag har vänner från Norge och Danmark. Jag har en nära vän som kommer från Stockholm, men jag har bara spenderat två dagar här i hela mitt liv. Fast jag ser fram emot att återvända hit i framtiden.
Hur tycker du att ditt sound har utvecklats sedan du släppte Remnants 2014?
– Jag vet inte hur det har utvecklats men utvecklats har det definitivt gjort. Jag har lagt ner mycket tid på att jobba hårt och se till att inspelningarna är intressanta och att jag utmanar mig själv på rätt ställen. Kanske har det mognat en aning? Jag håller fortfarande på att knacka på det jag hoppas kunna göra i framtiden. Jag är fortfarande i det där nybörjarstadiet, det känns som att jag befinner mig på samma plats som när jag släppte Remnants. Inget har förändrats för mig, det har ändrats för andra eftersom det är fler som vet vem jag är nu.
Med den ökade medvetenheten kring dig och din musik, känner du dig mer bekväm som producent och låtskrivare?
– Inte alls, snarare tvärtom. Jag känner mig betydligt mer osäker nu eftersom det plötsligt är fler folk jag… inte försöker imponera på, men det är fler som kanske eller kanske inte gillar konsten jag skapar. Det är skräckinjagande, men det är bra att ha den skräcken. Det håller mig på tårna. Det får mig att behålla fokus och fortsätta jobba hårt.
Vad betyder musiken för dig? Är det konst eller snarare något som får igång folk på dansgolvet?
– Det är samma sak. Det är konst. Det finns bra och det finns dålig konst, men i slutändan är det konst. Allt handlar om att uttrycka sig själv, sin själ och försöka kommunicera med andra med hjälp av bild och ljud. Oavsett om folk lyssnar på min musik i hemmets trygga vrå eller på klubben en fredagskväll är avsikten bakom musiken fortfarande densamma; att skapa den bästa musiken jag kan. Jag skriver inte för något särskilt ändamål. Jag skriver eftersom det som finns i mitt huvud måste komma ut på ett eller annat sätt.
Har din låtskrivarprocess utvecklats?
– Nej, jag skriver fortfarande på samma sätt. Jag hoppas att låtarna har blivit bättre och att det alltid kommer finnas utrymme för förbättring, men jag skriver dem på samma sätt. Låtarna på albumet är skrivna på samma sätt som låtarna på Remnants. Det börjar alltid med ett beat, en sampling eller en idé, därefter spenderar jag precis rätt mängd tid på att kötta ut det. Det kan vara en dag eller två år. Jag tar så mycket tid jag behöver.
Du har många elektroniska inslag i din musik. Skriver du musiken på datorn eller är det bara ett produktionsverktyg?
– Jag skriver alltid på pianot, jag bara producerar elektroniskt för tillfället. Om jag sitter bakom pianot och kommer på en ackordföljd jag gillar, då försöker jag spela in det så snabbt som möjligt så att det finns där, så jag inte glömmer bort det. Så fort jag hat spelat in det kan jag göra vad jag vill med det eftersom det finns där framför mig på laptopen, jag kan lägga ett beat under det eller prova på olika grejer runtomkring det. När jag väl har köttat ut det litegrann går jag tillbaka till pianot och börjar sätta lite skinn på det; lägga till melodier och texter.
Med dagens teknologi antar jag att det är lättare att få till fina bakgrundstexturer och så. Vilken skillnad tycker du att datorerna har inneburit för dagens låtskrivare jämfört med tidigare generationer av låtskrivare?
– Allt som har förändrats är att folk nu har möjligheten att spela in professionellt i sina hem. Låtskrivande är fortfarande ackord och melodier; om du bryter ner det består en låt bara av melodier, texter och ackord. That’s it. Jag tror inte det är lika mycket stolthet inblandat i låtskrivande idag som de gjorde en gång i tiden, men jag vet inte om det är rättvist att säga heller. Allt som hänt är att fler kan visa upp sina låtar på grund av internet. Du kan ladda upp den online och det kan låta bra eftersom teknologin finns tillgänglig för att få det att låta bra. Det är inte så stor skillnad, det är bara teknologin som gått framåt så att du nu kan göra allt på en dag medan det förr i tiden tog längre tid.
– Men samtidigt tycker jag det är viktigt att folk inser att såna här saker tar tid. Eller det kan ta tid. Allt behöver inte ske på en gång, det kan vara bra att låta saker stå och sippra under en lång period innan du färdigställer det. Det är så jag behandlar mina låtar. Jag har låtar på det här albumet som jag började skriva för tre år sedan som blev klara för först sex månader sedan. Eftersom jag inte kunde färdigställa dem. Så jag lätt dem vara och gick tillbaka till dem när jag kunde sätta ihop de sista pusselbitarna. Allting är så nära till hands, det känns som att vi måste kunna få ut allt på en gång, men ibland är det faktiskt bättre att ha tålamod.
När du återvänder till en låt antar jag att en av fördelarna är att du ser den i ett nytt ljus på grund av saker som hänt i ditt liv.
– Det är en sak. Vad jag tycker är viktigt att påminna mig själv om är att låtarna har sina egna liv bortom min inblandning. En låt hade kunnat ha potentialen att existera ändå, det råkade bara bli så att jag var skeppet för det att komma till genom. På så sätt är det inte bara jag som vuxit. Om jag lämnar en låt i ett halvår så har jag haft nya erfarenheter, fått nya åsikter, men även låten har existerat och levt sitt eget liv under de här sex månaderna. Så när du går tillbaka till den kan du ha en helt ny konversation. Du färdigställer låten eller musikstycket på ett nytt sätt.
Ditt debutalbum Phase släpps inom kort. Vad vill du säga med det?
Det enda jag verkligen vill kunna åstadkomma med det här albumet är att visa för så många som möjligt som är villiga att lyssna att musik inte behöver låta på ett visst sätt. Det kan låta som massa olika saker. Det kan vara annorlunda. Det kan vara kul, det kan vara utmanande. Musik som använder sig av den typen av beats som jag gör, som använder samma slags ackord och melodier som jag, behöver inte vara pretentiös eller hipster. Det behövs ingen stämpel, det kan bara vara musik. Något som underhåller och talar från min själ. För det är vad det är, musiken är min själ som försöker prata med folk. Åtminstone är det så det känns när jag skriver och det är det enda jag egentligen vill kunna åstadkomma.
– Du ser, jag har inget att säga ännu. Jag är tjugofyra, jag har inte haft chansen att bilda min egen uppfattning av hur världen existerar i mitt huvud. Hur skulle jag förbättra den? Vad kan jag göra för att göra den bättre för andra människor? Det är något jag fortfarande håller på att lära mig, och jag antar att det är vad det här albumet handlar om. Om vi alla fortfarande var barn och bara försökte lära oss så mycket som möjligt på den begränsade tid vi har. Det är okej, du behöver inte stå för något så länge det du står för är dig själv.
