“I guess I’ll write you a love song, cuz I got drunk and told you how I really feel about you.” Med de raderna inleds en av förra årets å ena sidan mest banala, men samtidigt mest mänskliga poplåtar. Bakom låten hittar vi den Los Angeles-baserade låtskrivaren Miya Folick. Med en förkärlek för alternativrock och en emotionell råhet som för tankarna till artister som Sharon Van Etten, Daughter och Cat Power har hon under 2015 radat upp det ena lilla mästerverket efter det andra. På hennes debut-EP, Strange Darling, som släpptes i december är alla låtarna äntligen samlade.
Det är något närmast helande med I Got Drunk, jag tänker särskilt på sättet du sjunger “Isn’t it obvious to you that I want you” i crescendot. Känslomässigt är den väldigt ärlig, samtidigt som tempot är lite högre än i resten av dina låtar. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?
– I Got Drunk började med gitarrpartiet. Jag gillar hur det drar dig fram och tillbaka; det känns liksom skönt men samtidigt väldigt intensivt. Sättet jag skriver på är att jag bara sjunger och associerar fritt. Ibland kommer det riktiga ord, ibland är det bara en nonsensmelodi. Med I Got Drunk var körsången den första melodin som kom. Så jag spelade snabbt in en demo på min dator med gitarrerna och körsången, vilken jag sedan sjung över. “I guess I’ll write you a love song, cuz I got drunk and told you how I really feel about you” var den första textraden jag skrev. Resten byggde bara vidare på det.
Vilken sinnesstämning var du i när du skrev låten? Hur viktigt är det för dig att komma i rätt stämning när du spelar in en låt?
– Att skriva den låten var faktiskt en väldigt fridfull och tankfull process. Jag hade ett avstånd till erfarenheten den tar upp, var uppsugen i det tekniska. Jag hade en bestämd idé av hur jag vill att låten skulle byggas upp, väldigt stram och inte öppna upp sig förrän du kommer till bryggan, så det tog sin tid innan jag klurade ut hur det skulle vara. Vi spelade in låten flera månader efter att jag hade skrivit den, vid den tidpunkten var jag väldigt osäker på mig själv och mina relationer. Inspelningen fick mig att handskas med det på ett produktivt sätt. Men! Jag tror inte det är nödvändigt att jag känner mig så för att jag ska kunna skriva en låt med en sådan känsla. När jag spelar en låt, då existerar jag helt i den låtens värld. Det är en del av skönheten med det. Jag har inga ritualer utöver att värma upp rösten och dricka hett vatten. Tricket är att lyssna och reagera.
Låtarna tycks vara väldigt personliga, kanske beror det på ditt framförande eller är de självbiografiska? Har du haft några andra influenser, såsom böcker eller filmer?
– Alla låtarna på Strange Darling är självbiografiska, åtminstone har de börjat så. Jag läser en hel del. Medan vi spelade in läste jag Sheila Hetis How Should a Person Be och Guy Debords Skådespelssamhället. Jag tog också många intryck från andra personer i Los Angeles: gallerier, performance, andra band, filmer. Jag är övertygad om att det påverkat mitt undermedvetna på ett eller annat sätt.
Minns du ögonblicket då du först började intressera dig för musik?
– När jag var nio skickade mina föräldrar mig på ett sommarkollo med musik och teater. Det var första gången jag sjung inför andra. Därefter tog jag sånglektioner och jag har studerade mestadels klassisk sång på gymnasiet. Jag var med i olika körer och teatergrupper under hela min uppväxt, men aldrig i band.
När började du skriva musik med det här projektet i åtanke? Finns det några andra band som varit särskilt viktiga för musiken du själv gör idag?
– Jag började skriva samtidigt som jag lärde mig spela gitarr för ungefär fem år sedan. Jag såg det aldrig som ett projekt, mer som något som håller mig sällskap när jag kommer till en ny stad. Jag började ta det mer seriöst när min ”Plan A” började kännas som en oåtråvärd bana. På gymnasiet omgavs jag av klassisk musik. Hemma lyssnade jag på Joni Mitchell, Jeff Buckley, Nick Cave och Nick Drake. Men jag omgavs också av mycket hiphop och R&B. Mycket av den typen av melodier har nog sipprat sig in i min musik.
Vad tycker du karaktäriserar en perfekt låt? Finns det någon låt du önskar att du hade skrivit?
– Perfekta låtar har magi, andra låtar är bara droppar. Men ibland kan en droppe vara en perfekt droppe! Jag vet inte… Det finns ingen formel. Bra låtar bara koagulerar, de tycks vara ämnade att finnas till. Jag önskar att jag hade skrivit Jeff Buckleys Lilac Wine, Jonis Willy, Sam Cookes Bring It on Home to Me, och alla Laura Nyros låtar. Varje gång jag hör en riktigt bra låt önskar jag att jag hade skrivit den! Kanske tenderar jag mot avund…
Hur ser planerna ut för 2016? Någon chans att vi får se dig i Europa?
– Spela in mer musik. Jag skulle gärna komma till Europa, men jag behöver mer pengar först. Våra konserter är mycket med högljudda och dynamiska än Strange Darling som jag tycker är mer distant och vuxen. De nya inspelningarna kommer återspegla liveshowerna bättre.