Intervju

LÉON: “Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound”

26 april, 2016 by Jonatan Södergren

“Det var absolut den bästa konsertkvällen jag haft,” berättar LÉON när jag möter upp henne på Radiohuset ett par dagar efter hennes första spelning på hemmaplan i Stockholm. “Jag snackade med min manager innan som sa: ‘100 pers max, förvänta dig ingenting.’ Men det var så jävla kul, jag kände mig så himla välkommen.”

Efter att ha laddat upp Tired of Talking på sin Soundcloud-sida förra sommaren fick flera utländska bolag upp ögonen för Lotta Lindgren som hon egentligen heter. Till sist sajnade hon till den amerikanska skivbolagsjätten Columbia Records och hon har redan hunnit turnera i både USA och Europa.

Var det nån av de nya låtarna som var särskilt kul att spela live?

– Det är så spännande att se hur folk reagerar när du kör live med låtar som inte släppts. Tänk om folk står helt stilla. De kanske inte känner låtarna. Men det är faktiskt en låt som heter Why Am I Not Enough?, en ballad som kommer vara med på mitt album, den fick väldigt bra mottagande, det kändes som att folk tyckte om den.

Måste vara nervöst att spela låtar som folk inte hört ändå.

– Det kan ju verkligen gå åt båda hållen. Det kan bli så att folk bara tänker: ”Nej, vad är det här?” Men det är bra att testa och se vad som får bra kritik och vad som får mindre bra kritik.

Hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess?

– Jag jobbar bara med en person, Agrin Rahmani, min producent och en av mina bästa vänner. Det är soft, vi möts upp i hans studio så snackar vi skit. Sen sitter han eller jag vid pianot eller en gitarr. Det brukar oftast vara att han sitter vid pianot så slänger jag massa text på honom så ser vi vart det tar vägen. Det är viktigt att jag känner vad jag skriver, att jag säger nånting som känns som att det kommer från en ärlig plats.

Men hur mycket är det ditt projekt? Är det båda ni som är LÉON?

– Det är mitt projekt, det har vi gjort väldigt tydligt. Han vill inte vara artist och jag vill inte vara ett band, så det är tydligt att han är producenten och jag är artisten. Men just eftersom vi är så bra vänner blir det naturligt att sitta i studion och snacka skit. Om jag känner en text som han inte gör så får den vara kvar, för det är ändå jag som säger nåt. Det är mitt album, mina låtar.

Vad vill du säga med albumet? Finns det en röd tråd eller ett tema?

– Jag har tänkt på det där den senaste tiden. Det jag skriver om är såklart saker som hänt sena tonåren tills nu. Det är mycket klassiska ämnen, som att vara hjärtekrossad, men ju närmare jag kommer slutet, desto mer känner jag att det är som att jag går igenom en liten resa. Jag går från att vara offret till att jag kanske inte är offret till att det är bådas fel. Det sista jag skrivit känns som att gå tillbaka till att inte vara hjärtekrossad längre. Från att vara hjärtekrossad till att må bra igen.

Ditt första instrument var cello, hur tror du det har påverkat din syn på musik?

– Grejen är att jag började spela cello när jag var fem-sex år. Min mamma är också cellist så jag har alltid haft en nära relation till cellon. Det jag har lärt mig är nog att vara disciplinerad. Just cello är ett väldigt känslosamt instrument, jag tror absolut att jag har tagit det med mig in i hur jag sjunger.

Kommer du ha med någon låt som är mer orkestral på albumet?

– Ja, några stycken faktiskt. Min mamma och min morbror spelar på dem så det är skitkul. Det började med att jag hade en låt, sedan blev jag så jävla taggad: “Fan, alla låtar ska ha stråk!” Det blir nånting helt annat och jag älskar det.

Vilka andra sidor har albumet? Kommer det fortfarande vara elektronisk pop?

– På EP:n känns det som att det är mycket elektroniska produktioner. På Nobody Cares och Treasure. Så jag har tagit ner det lite på albumet. Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound, jag har inte så mycket synthar överallt. Ha det mer lågmält med riktiga instrument.

Vilka sångröster skulle du säga att du inspirerats mest av?

– Det är så himla många. Jag skulle absolut säga Etta James, men främst Amy Winehouse. Hon är det bästa som finns på jorden. Stevie Wonder, Sam Cooke, mycket Motown-soul. Det är det som har inspirerat mig mest. Beyoncé såklart och Aretha Franklin. Det är många.

På vilka sätt har Amy Winehouse inspirerat dig?

– Jag började lyssna på henne när jag var så ung och vad som slog mig var att hon är så jävla ärlig. Ibland kan det vara svårt att skriva om personliga erfarenheter som ingen annan kan relatera till. Hon är så specifik, hon sjunger om att hon är på någon klubb och hon säger namnet på någon snubbe som är på klubben. Som att du bara vet vem det är hon snackar om. Hon berättar verkligen en historia och det känns som att du är där. Ibland kan det vara svårt att relatera till så specifika texter, men jag älskar att hon bara är så ärlig.

Har du själv svårt för att skriva så ärliga texter?

– Jag hade ett band förut, jag skrev låtarna där också, då skrev jag verkligen otroligt specifika texter. För specifika, ingen fattade vad jag snackade om. Nu försöker jag hålla ner det lite, men ändå så du känner att det kommer från en ärlig plats. Jag vill ju att folk ska kunna relatera så det får heller inte bli för komplicerat. Jag försöker håll nån slags balans.

Rapport från Fredrik af Trampes releasefest för debutskivan, Tysta slag

22 april, 2016 by Redaktionen

Release för Fredrik av Trampes debutskiva, ”Tysta slag”
På moment:teater i Gubbängen, Stockholm 20 april 2016

Stämningen efter en skivrelease är ofta, det var bra, hygglig skiva men att lämna efter Fredrik af Trampes release för debutskivan – Tysta alag, var något nytt. Det var så genuint bra, så väl sammansatt, en så bra blandning av de egna låtarna som – med valet av gamla skolkamrater från Västerviks Visskola. Det var inte bara en release – det var en show av underhållsvärde i stora mått.

Fortfarande hör jag Taubes visa Kärlekens Vind, spelad i en så otroligt vacker duett men Jenny Almsenius och Fredrik Af Trampe, så att jag tror mig kunde höra tårarna från publiken.

Det som är så starkt med Fredrik Af Trampe är inte hans ”Leonard Cohen” liknande röst, utan hans förmåga att fånga sin publik, stråken av allvarliga undertoner, mixade med klockrena skämt, förmågan att vara så närvarande i sin musik att vi kände det var ”Hans kväll”. Sa jag att det finns lite Pove Ramel också.

Tysta slag, rör sig över vida fält, från det jazziga till pop och visa, och det sitter så otroligt bra.

För så är det, Fredrik Af Trampe är en blandning av det mesta, vissångare, skådespelare, journalist, författare, konferencier med glimtar av stå upptalang, entertainer. Därtill en oerhört ödmjuk och soft person, där inte vare sig begåvning eller framgång stiger honom åt huvudet. Och bäst av allt – nyfikenhet vad händer näst.
Innan releasen träffar jag honom på ett fik, själv nyfiken på personen som jag mött flera gånger men inte vet att han inte gjort en skiva tidigare, att han är omtyckt och uppskattad som vissångare och av ”adlig börd”, det senare något som minst intresserar honom.

Nervös borde man väl vara inför sin debut på skiva, säger jag, du släpper dessutom din första skiva sent i livet.
Men se, två fel. Fredrik är inte nervös, han vet att den skiva han jobbat med i två år är exakt det han vill ge ut och som han står för till 100 procent. Sent i livet nja, snarare började textskrivandet sent, så där vid 23 års ålder och det förklarar han innebär bara sju år från start till skiva.

Urvalet är tio års låtskrivande där första texten också finns på skivan. En resumé över 10 år av skrivande, lite gammalt – lite nytt.

Det finns bredd hos Fredrik, det musikaliska intresset täcker allt från klassiskt till pop. Det mesta har avlyssnats i föräldrahemmet, dock inte popmusiken som han upptäckte sas utanför huset.
–Mina föräldrar var inte aktiva som musiker, men lyssnade på det mesta.
Pianolektioner finns med i barndomsbilden, men ingen kommunal musikskola, det lät alldeles för tråkigt, konstaterar Fredrik.

Vi återfinner heller inte Fredrik som källarmusiker i tonåren, för egentligen var det nog film som lockade mest. En liten men inte fy skam filmkarriär, ses skymta i Ondskan, Kalssfesten, Adam&Eva, Duvslaget.

En till synes mycket snäll person, spelar dock som han säger bara elaka roller i filmerna, men filmandet gjorde att han träffade Stefan Sundström, som var med i TV versionen av Eva & Adam. I den filmen gör han också moppedebut, vilket enligt Fredrik går att avläsa, att en mer osäker moppeförare gick kanske inte att hitta just då.

Efter gymnasietiden på Norra Real blev det lite filmstudier men möten med Lars Demian och Johan Johansson drar honom mot musiken och en ny kärlek uppstår, till visans värld.

Så småningom bestämmer han sig för söka in på linjen för journalistik vid högskolan i Södertörn, men klarar innan dess av visfolkhögskolan i Västervik. Det var ett år som gett eko, en bra klass, sammanhållning och inte minst viktigt – tillåtande för dem som inte var så ”visvana” från start.

Gitarr är vis- och trubadurens huvudinstrument, men inte ens där finns unga års klinkande, den första gitarren, beskriver han som en nylonsträngad hobbygitarr som saknade en sträng, eftersom han inte visste hur han skulle byta.
Musikskolan blev internet och You Tube, lyssna på låtar, leta accord och prova sig fram. Gitarrspelet är inte bra idag heller, säger han självkritiskt men det har blivit bättre och blir så.

Journalistik har det blivit en del av, likaså research på SVT, SR och medverkan i några böcker. Fritiden i den mån den finns, förklarar han, ägnas åt pop- och nöjesforskning. En halvfärdig bok om skådespelaren Jan-Olof Rydqvist ligger på kö.

Det som känns så viktigt i samtalet med Fredrik är att han påpekar rätten att få känna att man gör något bra, att veta sitt eget värde. I ett sådant sammanhang betyder inte omvärldens åsikter så mycket. Han styrker också rätten att göra det som är roligt, utan att skämmas.
– Det är tråkigt att ständigt göra samma saker, man måste få avsluta livet med att veta att man inte har saker som är ogjorda.

Och nästa skiva!
– Det blir det, definitivt.

Trygghet ligger att hitta rätt uppbackning, på konserten fanns det just det, rätt gäng. Emeli Jeremias piano/dragspel och producent för skivan. Övriga musiker, Marcus Bouquelon, Gustaf Hielm, Mikael Karlsson och Daniel Tilling.
Gästartister Erica Falk, Maja Heurling, Jenny Almsenius (har skivsläpp om en vecka) och Frans Haraldsen.

Måste bara nämna avslutningslåten en recover, på Jan Hammarlunds, Människor på tåg, med Erica Falk. Jan Hammarlund som satt i publiken blev så glad att han rusade upp på scenen och kramade om Fredrik och Erica.

Foto: Carina Hedlund

Sara Hartman: ”Jag skulle aldrig kunna skriva om något jag inte gått igenom”

21 april, 2016 by Jonatan Södergren

Som ung uppträdde Sara Hartman på open mic-kvällar på lokala restauranger i sin hemstad Sag Harbor i The Hamptons, men när hon fyllde nitton tog hon chansen att flytta till Berlin för att spela in ett album. Den första singeln därifrån, Monster Lead Me Home, har i skrivande stund över elva miljoner streams på Spotify och följs den 22 april upp av låten Satellite samt en EP med samma namn. Kulturbloggen mötte upp henne i samband med att hon var i Stockholm som förband åt Ellie Goulding.

När började du spela musik?

– Mina föräldrar gav mig ett trumset i julklapp när jag var elva, ett beslut de ångrade direkt. Min mor är visuell konstnär, hon målar och gör saker av allting. Hon gjorde våra kläder under en period när vi var små. Hon uppmuntrade alltid mig och min bror att skapa saker av det vi hade, det överförde jag på trummandet. Det är så direkt. Du kan lära dig ett beat och sedan skapa ett eget beat, lära dig bas och spela bas över det beatet. Det är som en snöboll som fortfarande inte har slutat rulla.

Att trummorna var ditt första instrument, tror du det har påverkat ditt musicerande på något sätt?

– Det tror jag. Om du lyssnar på låtarna så är trummorna hjärtat, vad allt annat är uppbyggt kring. Till och med sättet jag spelar gitarr är rytmiskt, det är inte bara ackord.

När du var nitton flyttade fu från USA till Berlin. Vad var det som drog dig dit?

– Möjligheten, mer än något annat. Jag hade precis avslutat mitt första och sista år på college, och uppträdde på restauranger i The Hamptons. Jag råkade spela inför rätt person. Jag körde covers på Stand by Me och Sittin on the Dock of the Bay. Publikfriande covers, men jag smög in lite eget material också. Ingen klagade vilket var ett bra tecken. Efter ett av uppträdandena blev jag approachad och när de fick veta att det var en låt jag hade skrivit sa de: “Det finns en producent i Berlin, ni skulle vara perfekt för varandra.” [Skratt] Resten är historia…

– Jag hade tillräckligt med pengar undanstoppat för att boka en flight över, och det visade sig vara en musikalisk match made in heaven Vi klickade. Toby Kuhn heter han. Vi skapade den här världen kring mina akustiska små låtar. Tog dem till en helt annan nivå.

Hur ser ert samarbete ut? Skriver ni ihop också?

– Jag kommer med grundidéerna. Som med Monster Lead Me Home, då hade jag sett Where the Wild Things Are lite för många gånge och bilderna därifrån fastnade i mitt huvud. Jag hade precis flyttat och var rädd för allt. Hade hemlängtan men visste att musiken skulle leda mig nånstans. Så jag kom på en grundidé som vi byggde en ackordföljd kring. Sedan åkte jag hem och skrev texten, så spelade vi in dagen därpå. Det gick väldigt fort. Tysk effektivitet. Men det var även kaotiskt vilket jag har lärt mig att vara bekväm med.

Så monstret i låten är i själva verket musik?

– Det stämmer. Alla låtarna är väldigt personliga. Jag skulle aldrig kunna skriva om något jag inte gått igenom med uppriktighet. Givetvis kan jag fantisera och tänka mig in i andra människors liv, men den här samlingen låtar är väldigt, väldigt personliga.

Hur har ditt låtskrivande utvecklats sedan du flyttade till Berlin?

– Innan flytten var det väldigt spekulativt. Jag kunde skriva om vad som helst. Att flytta till en annan plats är både det mest skräckinjagande och mest spännande jag gjort. Jag har aldrig känt mig så ensam, men jag har heller aldrig känt mig så hemma på en plats som inte är mitt hem. Det var så många känslor jag var tvungen att göra något med. Det var fantastiskt att jag råkade befinna mig i studion när jag gick igenom alla de här känslorna. Jag behövde något att fokusera på. Det är väldigt mycket en dagbok och nu läser folk i min dagbok.

Är det inte skrämmande att dela med sig av så personliga erfarenheter?

– När jag är i studion skriver jag för mig själv. Jag dokumenterar vad som försiggår i mitt huvud och i mitt hjärta. Jag vill inte gå in i de snuskiga detaljerna, men det är mycket smärta och växtverk. Jag kan inte vara den enda som varit med om det, så kanske är det bra att det är så ärligt. Jag vet att det är en kliché, men kan jag hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation att känna sig mindre ensam har jag lyckats med mitt uppdrag.

Har du själv haft några låtar som hjälpt dig på det sättet?

– Har inte alla haft det? Det här är en obskyr referens, men jag dyrkar Amanda Palmer från The Dresden Dolls. Under din uppväxt behöver du en sån person att se upp till. Amanda Palmer var berättarrösten under mina tonår. Hon skriver om hur det är att vara människa. Om att gråta ibland för att du behöver, fast på ett starkt.

– När jag flyttade var det definitivt Patti Smith. Jag inspireras av henne i allt jag gör. Jag hade precis läst klart hennes bok, Just Kids, och det förändrade min syn på min omgivning. Hon ville leva sin konst, det påverkades jag av väldigt starkt. Jag såg henne på Tempodrom när hon spelade i Berlin. Hon körde Horses från början till slut och jag grät igenom hela spelningen. Det finns en kuslig likhet till New York på 70-talet, en stad som höll på att hitta sin identitet. Det känns som att Berlin har den energin idag.

Du har också tolkat Jamie xx. Hur kom det sig att du fastnade för den låten?

– Jag lyssnade mycket på In Colour medan jag arbetade på det här albumet. Jag har alltid beundrats av hur The xx kan göra så mycket av så lite. Det är gitarr, bas och trummor. Så är det deras två röster. Totalt fem saker men ändå så rörande. Det har alltid fascinerat mig. När In Colour kom ut lyssnade jag sönder den. Stranger in a Room var speciell för mig på grund av texten. Berlin är känd som en feststad, men det finns också en ensamhet. Ett mysterium. Nånting sorgset. Killen som snubblar ut ur baren ensam. Det var en intressant vinkel på en värld jag slängdes in i.

Möte med Rolf Karlsson och utställningen Den blindes seende

14 april, 2016 by Redaktionen

Rolf Karlsson framför en av bilderna från Burma. Bredvid ser du min illustration.

Nu är det premiär här på Kulturbloggen för en intervjuserie som skribenten valt att kalla Främmande Fågeln.

Introduktion. Under flera år har jag burit på denna idé. Att berätta om unika individer, människor som går sin egen väg, eller outtröttligt kämpar för att vara andra människor till hjälp. Speciella människor, helt enkelt. Gemensamt för dem alla, är empati och värme. Under samma vinjett på min hemsida hittar du ett antal andra berättelser om annorlunda levnadsöden. Nu inleder jag här på Kulturbloggen med att berätta om Rolf Karlsson.

Vi möts i den vackra församlingssalen vid caféet under Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm, Rolf Karlsson och jag. 2017 fyller denna vackra träbyggnad 100 år. Jonas Gardell har haft sina alldeles speciella gudstjänster här, halvt i hemlighet. Mina föräldrar skulle ha gift sig i denna kyrka, men det var på vintern och i byggnaden fanns på den tiden ingen värme. Bröllopet fick flyttas. Min syster Lis har också förrättat nattvarden här när hon studerade till präst.

Rolf Karlsson är pensionär. Han har under hela sitt yrkesverksamma liv arbetat inom vården och även som brevbärare. Men 2010 grundade Rolf ”Varma handen”, en hjälporganisation som bistår i första hand flyktingsjukhuset i Kwan Khalok Khanee i Burma. Nu byggs det nytt, det gamla sjukhuset var i så dåligt skick att patienterna inte vågade gå in.

Här i Allhelgonakyrkan visas nu utställningen ”Den blindes seende” med Rolf Karlssons bilder från de två resor han gjort till Burma. Två gånger om året anordnas även stödkonserter för projekten i Burma, en konsert här i Allhelgonakyrkan och en konsert i Sundbybergs Folkets hus.

Utställningen kretsar kring människan, dess skörhet och styrka. Fotografierna visar personliga möten med människor i läger i Burma. Under två månader levde Rolf tillsammans med flyktingar. Hans önskan är att visa dessa människors svåra situation och att vi andra öppnar våra hjärtan. – Vi får inte glömma och överge dem som flyr för sina liv, säger Rolf Karlsson.

Men allt började 2007 för Rolf. Han lyssnade på nyheterna att munkar hade skjutits i Rangoon. Genast åkte Rolf till landets ambassad. Därefter organiserade han en stödkonsert i samarbete med Palmecentret. Så packade Rolf ned kameran och reste till Burma.

I Burma bor omkring 50 miljoner människor. Burmanerna utgör majoriteten av befolkningen. I landet bor också cirka 135 olika monoriteter. Många flyktingar jagas till djungeln. Andra fängslas, dödas eller plågas. Det finns omkring 200 000 burmeser i flyktingläger. Två miljoner tros leva illegalt i Thailand. I denna tragedi vill föreningen ”Varma handen” vara en liten men hoppingivande vän. Föreningen är religiöst och politiskt obunden.

Denna afton i Allhelgonakyrkans café arbetar många volontärer med att färdigställa underbara mackor och hembakat kaffebröd. Det doftar gott. På borden lyser stearinljusen och människor börjar samlas. Det är rörande att få uppleva denna gemenskap. Rolf Karlsson sätter på sig slokhatten och kommer mot mig. – Ska vi ta den där bilden nu? Undrar han ivrigt. Och nog tycker jag mig se en pojkaktig glimt i hans ögon. För gammal är han inte. Där innanför.

Rolf Karlssons fotografier här nedan är något beskurna i min kamera. Foto: Lars Wickberg

Natali Felicia: “När du möter dina rädslor kommer du närmre själen”

12 april, 2016 by Jonatan Södergren

Nyss hemkommen från London där hon jobbar på en kommande EP som släpps så småningom mötte Kulturbloggen upp Natali Felicia, eller Natalie Bergqvist som hon egentligen heter, i samband med hennes spelning på Where’s the Music-festivalen i Norrköping tidigare i år.

Din första singel Used to Be blev väldigt fint omskriven i The Line of Best Fit. Du spelade också på deras festival i England. Hur var det?

– Så kul! Jag hade aldrig kunnat förvänta mig att det skulle bli sånt mottagande där. Det var verkligen efter att The Line of Best Fit skrev om mig som det satte fart. Så jag är otroligt tacksam för deras support. Jag har bara haft en spelning där än så länge, men jag skulle jättegärna åka tillbaka och spela mer.

Du hade låten på datorn i typ tre år innan du laddade upp den på Soundcloud.

– Ja, den spelades in hösten 2012. Så den har funnits ett tag.

Vad var det som fick dig att till slut dela med dig av den?

– Det var när jag kände mig mogen nog att få ut den. Jag hade låtit den vila ett tag, några år blev det. Sedan teamade vi ihop igen; jag, Andreas Grube, producent och låtskrivare, samt Sebastian Karlsson som även har varit med och skrivit. Då sa vi att vi ville fokusera på allvar. Vi började jobba vidare på Used to Be och kom till en punkt då vi kände att vi satt på material som vi verkligen kunde stå för. Det var något som kändes moget nog att komma ut för folk att höra.

Varför kände du dig inte redo tidigare?

– Tiden fanns inte. Men också att jag inte kände mig mogen. Jag gick ju i gymnasiet då. Hade ett och ett halvt år kvar. Efter gymnasiet var jag ute och reste. Så har jag jobbat massa. Det var först efter resandet, när jag kom tillbaka till Stockholm, som jag kände att jag ville ge mig in i det här. De hade ju sitt också. Vi lyckades få in det där. Tiden och energin fanns att ta upp det igen.

Ändrade sig låten någonting under den här tiden?

– Inte så mycket, mer än att den kom till liv mer när vi fick in Micke Ekström på trummor och Johannes Berglund på mixning. De verkligen lyfte låten ett steg högre. Det är min sång från den hösten, så vi gick inte in och pillade så mycket, utan det var mer att de kom in och jobbade in sin magi på det.

Både den och Easy Ride har väldigt iögonenfallande, mystiska intron. Är det en indikation på vad som komma skall?

– Tycker jag absolut. Det är verkligen mycket kring det. Något filmiskt tänk. En ganska drömsk värld. Samtidigt är jag en sån som behöver ständig utveckling, så soundet blir snäppet mer upbeat skulle jag säga. Men jag kommer absolut hålla mig inom samma värld.

Hur tänker du kring hur folk tolkar den här världen du nämner?

– Jag tror verkligen att alla tolkar den på sitt vis. Jag är verkligen en sån som så fort jag sätter på mig lurarna lever mig in i musiken. Jag lyssnar väldigt mycket på text. Hur flummigt den än låter, men att du på nått sätt associerar musiken till bilder. Å andra sidan har jag hört folk säga att när de ser bild eller film, att de hör musiken till det. Så jag tror verkligen att alla lyssnar på musik på sitt eget vis.

Var det tanken bakom musikvideon till Easy Ride? Att det var de bilderna du hade?

– Precis, jag var en väldigt stor del av skapandeprocessen till den videon. Jag ser Easy Ride som nån slags självreflektionsresa där jag innerligt tror att när du möter dina rädslor kommer du närmre själen. Förstår mer om dig själv. Det är väldigt mycket det Easy Ride handlar om för mig, och det var det som jag ville lyfta fram i videon.

Kommer du fortsätta vara involverad i det visuella?

– Ja, det är en viktig del för mig. Jag tycker det är väldigt kul också. Eftersom jag ser musiken väldigt filmiskt känns det som en viktig del för mig. Jag tycker det är väldigt kul med filmskapande och regi. Har försökt mig på några småprojekt själv. Så det kommer jag absolut vara.

Är det några särskilda filmscener du tycker är snygga eller som inspirerat dig?

– Jag tycker om så mycket olika filmer. Om vi pratar internationellt är det mycket Wes Anderson. Hans filmer är så briljanta. Sen är också Amelie från Montmartre och Slumdog Millionaire filmer jag tycker är helt magiska. Både bildmässigt och musiken till det. Ulf Malmros, svensk regissör, tycker jag gör otroligt roliga filmer. Knäppa på nåt vis, men hela hans sätt att göra film tycker jag är grymt.

Tar du med nåt från filmregi när du skriver låtar eller hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess?

– Åh, det kan gå så olika till. För mig kommer det mest naturligt när jag är på väg nånstans. Spelar ingen roll om jag sitter på tunnelbanan eller på ett flyg till Singapore. Jag älskar att åka tåg. Det är ofta att jag skriver fraser lite här och var, sen måste jag sätta mig ner och hitta den röda tråden, få ner det och göra nåt konkret.

Intervju

Footer

Om oss