Den finns en verklighet som värker, det kanske kan kallar värkligheten.
När politiker föreslår att gynnade högavlönade människor ska kunna sitta två år till i sina fina kontor (ett annat ord för att höja pensionsåldern) – ja så förstår vi att de inte lever i någon värklighet.
Det handlar inte alla gånger om partitillhörighet. När andra politiker vill lösa stockholmarnas problem med livspuzzlet med en butler i tunnelbanan – då inser jag att mitt liv ligger många mil från deras, fast vi bor i samma stad.
Visst, idag har det kommit ett snötäcke som vi alla fått dela av: elit såväl som white trash.
Så här det ser det ut där jag bor: överallt står det såna där kundvagnar.
Jag vet inte riktigt varför. Har mina grannar så många kassar att bära och inte någon bil? Jag vet inte. För mig är dessa kundvagnar en bild av något som gör ont i mig.
För övrigt ser jag fram emot att strax lyssna på nya kommande albumet av My Chemical Romance ”Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys.
Sådant har vi kulturbloggar att glädja oss åt. Den kommer som förhandsexemplar digitalt alldeles nyss.
Och så är jag glad åt att Twitter finns.
Jag har en nära person som är sjuk och det gör mig orolig. En oro som ligger där under ytan hela tiden.
Och samtidigt märker jag att jag blir lätt irriterad. Jag skickade ut en liten fråga till mina följare på Twitter:
Om man är djupt orolig för nån som är sjuk, kan det göra att man blir lättretad på annat?
Och fick det trösterika svaret:
@Chadie Det ”räcker” med att vara lite orolig. För vad som helst. Då är man mer lättirriterad.
Sociala medier är en tröst i detta vintermörker.
