Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

by

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.

Bokrecension: Hastigheten av Jörgen Gassilewski – textens stil står iväg för innehållet

by

Hastigheten
Författare Jörgen Gassilewski
Utgiven: 2017-04
Formgivare: Jan Biberg
ISBN: 9789100159085
Förlag: Albert Bonniers förlag

Hastigheten av Jörgen Gassilewski är en av de sex böcker som nominerats till Augustpriset i år i den skönlitterära kategorin. Det är en roman som är en slags mellanform av skönlitteratur och dikt om folkmordet i Rwanda 1994, ett viktigt ämne som kanske förlorar på det experimentella sättet att skriva där perspektivet varierar mellan första, andra och tredje person. Bokförlaget menar att detta ger framställningen karaktär av förhörssituation. Jag tror att sättet att berätta snarare hindrar oss som läsare att ta till oss det som skildras, att det experimentella skrivsättet skymmer sikten emellanåt.

Hastigheten utspelar sig under folkmordet i Rwanda, april–juli 1994. Handlingen kretsar kring en ung kvinna, nittonåriga Marie-Louise, som är tutsi och romanen följer hennes liv tillsammans med cykelreparatören Félicien, som är hutu. I distriktet Nyamata där de bor ska fem av sex tutsier komma att dödas av sina hutugrannar, och efteråt ställs Marie-Louise inför rätta.
Jörgen Gassilewski skildrar ett porträtt av en ung kvinna i en extrem situation.

Jörgen Gassilewski, född 18 september 1961 i Göteborg, är poet, bildkonstnär och författare. Hastigheten är inte hans första Augustpris-nominering. 2006 blev Jörgen Gassilewski nominerad till Augustpriset för sin roman Göteborgshändelserna, också det en semi-dokumentära roman. Göteborgshändelserna utspelar sig under protesterna mot toppmötet 2001 och i den undersöker Gassilewski makten och vanmakten, massans mekanik och individens ansvar, precis som i Hastigheten.

Jörgen Gassilewski debuterade som poet med diktsamlingen Du 1987. Han har ett unikt eget poetiskt sätt att skapa såväl bilder som dikter och annan litteratur. Hans dikter karaktäriseras av komprimerade bildrika scenerier. Olika sätt att se på händelsen och olika världar ställts bredvid varandra och övergår i varandra.

Det är modernt just nu att skriva romaner utan kapitel, eller att indelningen är väldigt sublim och en del avsnitt är jättelånga. Flera av förra årets Augustpris-nominerade romaner hade sådant upplägg. Ibland är det en fördel för en bok att bryta det traditionella sättet att lägga upp och dela in en berättelse. När det gäller ”Hastigheten” av Jörgen Gassilewski känner jag att romanen har ett viktigt och allvarligt ämne som delvis förlorar på att den bryter med hur romaner byggs upp. Berättelsen pendlar hela tiden, samma person skildras som jag, som du, som hon.

Det jag irriterar mig på ännu mer är att denna person skildras som mindre vetande. Hon/du/jag springer och rätt som det är råkar hon/du/jag hitta en man som hon/du/jag har sex med och sedan bor hos. Allt skildrat som om allt sker som vi tänker oss ett djur råkar hamna i olika situationer, utan att tänka.

Jag är övertygad om att även människor som lever i krigstillstånd fungerar som tänkande intelligenta varelser. Det är i alla fall min erfarenhet och jag har under min uppväxt fått höra många verklighetsskildringar från människor som växt upp under krig.

Bokrecension: Rosor Skador – Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem

by

Rosor Skador
Författare Jenny Tunedal
Formgivare: Johanne Hjorthol
ISBN: 9789146232766
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgiven 2017-01

Rosor Skador är Jenny Tunedals femte publicerade lyrikbok. Att poesi nomineras till Augustpriset är inte det vanligaste, även om en och annan lyrikbok blir nominerad. Jenny Tunedals poetiska skildring av sjukdomen Alzheimers nominerades i år, 2017, till Augustpriset i den skönlitterära kategorin.

I boken tar hon itu med demens både språkligt och relationellt. Det sammanfattas bra på bokbutikens hemsidan: Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

Jenny Tunedal skildrar sin mammas demenssjukdom men också Alois Alzheimer, den forskare som först beskrev sjukdomen, och Auguste Deter, den första patient som diagnosticerades med Alzheimers. I en del av boken har hon valt att skildra dessa tre perspektiv också utifrån dramat King Lear.

Jag är inte helt säker på hur lyckat det blir just med King Lear-biten. Kanske blir det lite för många ingredienser. Fast å andra sidan är bra lyrik ofta något som tar lite tid att sjunka in. Det är mycket möjligt att om jag plockar fram Shakespeares King Lear och läser den och sedan läser om Jenny Tunedals ”Rosor Skador” – att jag då får en större känsla för denna del av diktsamlingen.

Det som fascinerar mig mest i diktsamlingen är hur hon språkligt skildrar det sätt en demenssjuk kan se på det som händer. Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem.

Tue Andersen Nexø som recenserar boken i Aftonbladet uttrycker detta mycket bra:
Kanske vore det mer exakt att säga att Rosor skador visar oss själva demensen som ett helvete, som ett tillstånd där man samtidigt är både död och inte död. Rädslan och förvirringen; den gamla, slitna kroppen är kvar, men de trådar som binder den till nuet, till andra människor, är försvunna. Som det står vid ett tillfälle: ”Den som älskar nätter älskar inte sådana här nätter”.

Min mamma hade en demenssjukdom de sista åren i sitt liv och de sista veckorna i sitt liv och hennes sista julafton tillbringade hon på en avdelning för demenssjuka på ett äldreboende. Jag var där och besökte henne då. Jag var där tillsammans med min yngste son, vi åkte buss i en snöstorms-härjat landsbygdsområde utanför Göteborg. Det jag upplevde då har ristat in sig knivskarpt i min minnesbank.

Det är flera skäl till att denna julafton finns kvar så klar inom mig. Det var den sista julen för både min yngste son och min mor. Min yngste son dog några veckor efteråt och mamma lade av att vilja leva när han gick ur tiden, hon dog fyra veckor efter honom. Detta är skälet till att jag började läsa denna diktsamling.

Jag ska läsa samtliga sex av de böcker som är nominerade i den skönlitterära kategorin och jga valde att läsa denna först. Jag tänkte att den skulle tala till mig lite extra eftersom jag väntade mig mycket sorg i diktsamlingen.

Delvis motsvarade den mina förväntningar, när det handlar om skildringen av demens. Men när det gäller sorgen är det en helt annan slags sorg att sakta se en människa försvinna, som i en demenssjukdom, och att blixtsnabbt förlora en son och strax därefter en mamma som dör av brustet hjärta. Därför var det flera delar av diktsamlingen som inte berörde mig riktigt medan andra grep mig starkt. Kanske är det ofta så med diktsamlingar, de talar ju på så många fler sätt än med orden. Det handlar om ordens och meningsbyggnaderna, om rytmen i orden, ibland om bokstäverna …

Relationen mellan mor och dotter är utgångspunkten skildra livet, åldrandet, kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett sätt, ett språk att skapa fram en polyfon poesi, en mångstämmig sorgesång.

Jan Karlsson i Kristiansstadsbladet tycker att diktsan´mlingen är Jenny Tundeals bästa hittills:
Jenny Tunedals femte diktverk, ”Rosor skador”, är också hennes bästa. Det turnerar kärlek och fångenskap, rosor och törnen, längtan och förlust. Inte minst uppehåller sig verket kring det främlingskap som är människans i allmänhet och den demensdrabbades och hennes närmastes i synnerhet.

Bokrecension: De groteska

by

De groteska
Författare: Hanns Heinz Ewers
Utgiven: 2016
Översättare: John Berggren
ISBN: 9789186835279
Förlag: Hastur Förlag

Vad vore livet utan de mindre förlag som framhärdar i skuggan av de stora drakarna eller vad de nu populärt kallas? Ömkligt och skralt. Där ute finns det tack och lov ett flertal, ungefär en jättes hands full uppskattar jag det till. Man måste bara tröska sig fram på Google-åkern och följa okända fåror som leder en vidare. Det fina med förlagen är att de ofta nischat sig. De ger ut äldre dekadent litteratur, eller varför inte böcker från vansinnets rand. Hastur, som givit ut De groteska, ”fokuserar på klassisk skräck, fantasy och sf-litteratur”. 951 gillare på Facebook. Det om något är skrämmande.

De groteska är ett urval noveller av den i Sverige, kan jag tänka mig, inte särskilt välkände tysken Hanns Heinz Ewers. Åtminstone inte i de vidare läsekretsarna. Hanns kom till världen när ungefär en kvart återstod av 1800-talet och lämnade den året då blodbadet vid Stalingrad tog slut. 72 år gammal tror jag han var när han dog, men matematisk precision är trist.

Förordet är välbehövligt och välkommet för en icke-initierad som en annan. Det är omfattande och berör Hanns som person och de influenser han möjligen påverkats av. Jonas Wessel kontextualiserar och drar paralleller vilket ger ytterligare förståelse för novellerna och dess tillkomst. Hanns har i eftervärldens minne etsat sig fast kanske främst för sina politiska ställningstaganden. Uttalad nazist som han under en del av livet var, är detta inte helt orimligt. Detta behandlas i förordet och just kring denna fråga blir det inte helt bekvämt. Jag återkommer till det.

Novellerna följer i kronologisk ordning och skiljer sig, kanske just av detta faktum, ofrånkomligen i kvalité. I de äldre texterna skönjer man förvisso då och då samma känsla och stil som återkommer i de senare. De svajar emellertid en aning och vrider inte på samma vis som de nyare om armen på läsaren. De senare alstren har en stil som biter sig fast lika obarmhärtigt som honspindeln som hugger in i hannen och glupskt suger i sig livsjuicen.

Författare som ställer sig på tvären kommer ofrånkomligen riva upp känslor och orsaka reaktioner hos läsare och andra som inte läst men väldigt gärna vill tycka. Och jag tänker mig att det är sunt. Eskapism och förströelseläsning är inte något negativt i sig självt, men vi behöver då och då provoceras och tvingas välja sida. Undslipper vi att känna, kommer vi fårskalla in oss själva i enfalden. Av förordet får jag veta att Hanns ingalunda togs emot av idel anständiga och taktfasta applåder. Tvärtom. På bokens baksida står att han skrev ”några av sin tids märkligaste berättelser; mörka sagor om besatthet, förvandling, ondska och blod” och att han har kallats för ”Tysklands svar på Edgar Allan Poe”. Kanske lider vi idag av ett överskott på besatthet, förvandling, ondska och blod, men dåtid är dåtid och nutid är nutid – åtminstone tills den i nästa ögonblick övergår till det förgångna. En nutida läsare av västerländsk litteratur blir nog inte chockerad – och det behövs inte heller. Novellerna i De groteska äger stort värde även idag.

De blå indianerna är intresseväckande med sin tanke om ett kollektivt minne som ärvts mellan generationerna. En ung människa som knappt lämnat bakgården förmår minnas storslagna eskapader långt bortom bostäderna på stranden. Emellanåt skiner rasismen då och då igenom och det är upp till var och en att förhålla sig till detta faktum. Novellen är den tredje i ordningen och skrevs 1906. De tre följande är njutbara och den sista, Spindeln, som liksom de två föregående skrevs 1908, är kuslig. Spelmarkerna är obehaglig på ett annat vis och ger en viktig historisk inblick. Stanislawa d’Asps sista vilja är mystisk och suggestiv, egenskaper som för övrigt är gemensamma för lejonparten av texterna.

Här är inte rätt utrymme att djupare loda ned i mina inre tillstånd och icke-tillstånd, men vad som schematiskt kan kallas skräck (skräck är väl snarare känsla än genre?) skrämmer mig sällan. Som barn var jag mörkrädd och samma varg som jag intalade min syster låg och lurpassade under sängen fick mig att frukta att minsta lilltå utanför täcket helt säkert skulle innebära slutet i gråbenskäft. Däremot blir jag idag ofta illa berörd, exempelvis av en autentisk avrättningsvideo arrangerad av IS eller scenen i Machens Drömmarnas berg där en gladlynt hundvalp under fruktans…Vid läsningen av De groteska blir jag varken rädd eller illa berörd, men det förtar inte läsvärdet. De är kusliga på det där lägereldsviset och det är gott nog.

Åter till förordet. Ur ett historiskt eller litterärhistoriskt perspektiv är det av vikt att redogöra för vad samhällsvindar som blåste vid tidpunkten för en författares liv. Det kan ge ledtrådar eller aningar om författarens person och varför mottagandet från omvärlden av dennes verk blev som den blev. Och framförallt: Varför åsikter som idag, men naturligtvis även hos människor då, är motbjudande och hur det kommer sig att de förfäktades. Inte sällan får man brottas med frågan om det går att separera författare och dennes verk. I vilken mån kan man bortse från exempelvis en novells rasistiska partier? Går det att avnjuta drycken trots dess missfärgningar och beska eftersmak?

Jonas Wessel slår omedelbart fast att Hanns var nazist och talade illa om ”vissa folkgrupper”. Sedan ställer han sig frågan om ”Ewers var en mindre ’bra’ människa, vars författarskap man borde se ner på för att förstärka illusionen av sin egen moral och klokhet?” och frågar sig strax om hans verk då är ”mindre värda som litteratur”. Det bestämda svaret lyder: ”Givetvis inte” och Jonas avrundar med att Hanns, liksom vi, var ”barn av sin tid, på gott och ont”.

Många handlingar och tillstånd blir klarare, intalar vi oss åtminstone, när vi betraktar dem från ett retroperspektiv. Jag tror inte heller att vi behärskar introspektion särskilt väl. Snarare tänker jag mig att vi med tiden blir lysande självbedragare. Det gör ofta alltför ont att blottlägga karaktäristika och idéer hos oss själva som vi skäms över. Men att ”vara barn av sin tid” kan ursäkta vad som helst, på grund av de samhällstillstånd som då var vid handen, håller jag inte med om. Rasism är rasism oavsett tid och rum. Varken mer eller mindre. Det är skillnad på förståelse och acceptans. Om någon ur NMR visar sig vara en litterär förmåga utöver det vanliga – skulle vi läsa dennes bok ändå?

Från att ha accepterats av nazistpartiet, censurerades med tiden hans verk vilket ”måste ha varit ett oerhört hårt slag för honom” och han skulle lika gärna ”ha kunnat få en ögonbindel och blivit ställd bakbunden inför en exekutionspatrull. Det hade varit renare. Mer effektivt”. Aj. Hur många miljoner skulle inte ha tappat allt vad kreativitet heter hellre än att falla ihop som en hög med hundra kulor i sig, endast efterlämnandes hjärnsubstans och skallbensbitar mot tegelstensvägg?

Med det sagt, så är förordet som tidigare nämnts närmast oumbärligt och de illustrationer som Jonas bidragit med är obehagliga till sin natur, värda att skrivas ut och fästas på ytterdörren för att skrämma bort försäljare och förkunnare av diverse läror (radio- och TV-tjänst, den Stora Tidskriften och Jesu ord). Det är så nära skräck jag kommer under min läsning av denna läsvärda novellsamling vars innehåll är skrivet av en författare som man inte helt enkelt umgås med.

Bokrecension: Begynnelse – Dan Brown: En stor besvikelse

by

Begynnelse
Författare: Dan Brown
Utgiven: 2017-10
Översättare: Lena Karlin och Peter Samuelsson
Formgivare: John Eyre
ISBN: 9789100173036
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dan Brown gjorde världssuccé med sin filosofiska puzzel-deckare med Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard, i huvudrollen. Hur han nystade upp en gåta bit för bit fängslade många läsare – och den spännande berättelsen blev film också (med Tom Hanks i rollen som Langdon). Da Vinci-koden var den andra av Dan Browns böcker där Robert Langdon är huvudperson. Den första var Änglar och demoner (2000), vars handling är förlagd till Rom och handlar om brödraskapet Illuminati. Änglar och demoner gavs ut efter Da Vinci-koden på svenska och det märktes tydligt att det var den första i serien, den höll inte alls samma kvalitet som Da Vinci-koden.

Dan Brown fick en riktig bästsäljare med Da Vinci-koden som 2006 var en av världens mest sålda romaner med 60,5 miljoner inbundna exemplar, översatta till 44 olika språk. Under sitt första år överträffades bokens försäljningssiffror endast av JK Rowlings Harry Potter och Fenixorden.

Da Vinci-koden följer professorn i religionssymbolik, Robert Langdon, som blir indragen i en mordutredning i Paris och upptäcker en kamp mellan Prieuré de Sion och Opus Dei över huruvida Jesus från Nasaret var gift och hade barn med Maria Magdalena. Handlingen har fått en del kritik från katolska kyrkan och också från vetenskapens värld.

Romanen har, förstås, fått uppföljare: 2009: Den förlorade symbolen, 2013: Inferno och nu Begynnelse. Tyvärr var nog Da Vinci-koden hans bästa roman och ingen av efterföljarna har uppnått samma kvalitet och Begynnelse är den sämsta av dem alla. Den är en sådan besvikelse. Karaktärerna är klichéer och handlingen förutsägbar, aldrig spännande och dessutom töntig och rejält okunnigt skrivet.

Den käre professor Robert Langdon har anlänt till Guggenheimmuseet i Bilboo i Spanien för att närvara då en av hans tidigare elever, Edmond Kirsch, numera en världskänd vetenskapsman, ska avslöja en upptäckt som han menar kommer att förändra vetenskapen för alltid. Denne Edmond Kirsch, som ska vara supersmart, hävdar att han har hittat bevis som innebär att judendom, kristendom och islam  blir helt omöjliga för någon människa att tro på.

Givetvis kan fundamentalistiska religiösa inte hålla fingrarna borta, Edmond Kirsch blir mördad och Robert Langdon måste ge sig av med den mördades flickvän den spanske prinsens flickvän, Ambra Vidal, som förstås helt enligt mallen är supersmart, elegant och jättevacker. Langdon och Ambra Vidal ger sig av för att tillsammans knäcka det kryptiska lösenordet som skyddar Kirschs hemlighet innan det är för sent. Under den dramatiska jakten tvingas Langdon navigera bland mystiska koder, nedtystade historiska fakta och religiös extremism.

Suck, det är så barnsligt, så löjeväckande, att jag fick tvinga mig själv att läsa vidare. Visst finns det religiösa extremister och fundamentalister men de flesta troende har inga problem med vetenskapens framsteg. Katolska kyrkan erkänner Darwins evolutionsteori och Big Bang. Det religiösa eller det andliga handlar inte om samma sak som vetenskapen, de svarar på olika frågor.

Grundförutsättningen är så löjlig.  En vetenskapsman ska ha upptäckt något som bevisar hur allt kommit till och vad existensen är och denna upptäckt ska göra att tre världsreligioner försvinner. Det går inte att tro på alls. När dessutom hela romanen är byggd efter är samma gamla mall som alla tidigare i serien, då är det svårt att ta sig igenom den i övrigt förstås försvinnande lättlästa texten.