Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Fyrmästaren av Anna Ihrén – Mer deckarmys från Smögen

by

Titel: Fyrmästaren – Morden på Smögen
Författare: Anna Ihrén
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
ISBN: 978-91-8868-103-4

”Fyrvaktaren” är Anna Ihréns fjärde i serien kriminalromaner som utspelar sig i Smögen. Förlåt, på Smögen. Det verkar viktigt från alla håll att framhålla den lokalt använda prepositionen, förlaget betonar att författaren under hela sin barndom har tillbringat alla somrar på Smögen. Det är inte nödvändigt att ha läst de tre tidigare böckerna i Morden på Smögen-serie för att hänga med och uppskatta ”Fyrvaktaren”, den fungerar fint som fristående deckare.

Allt är på något vis välbekant även för den som aldrig satt sin fot i det lilla samhället på Västkusten. Polisernas karaktärer, bekymmer med chefer och kärleken, livspussel i radhus och storpolitik med kopplingar till Vita huset, skaldjur och vitt vin och beskrivning av genuina invånare som heter Gösta eller Signe, de som styr båtar i storm, fiskar och sköter fyrar.

Någon gång blir det för välbekant. Och en hinner inte läsa många sidor innan de ljuvliga, nyfångade räkorna dyker upp. För att citera baksidestexten: ”Efter Fjällbacka och Sandhamn… nu kommer Morden på Smögen-serien!”. Oftast är det dock bekant på ett bra vis och skönt avkopplande att läsa boken, det blir på något vis lagom mycket spänning och nyheter i en både storslaget vacker och mysig miljö.

Ibland både framstår dock bokens personer och det de säger som klichéer. Om ett konstnärspar sägs att de ”var med i faggorna av -68”. Å andra sidan uppför sig och talar verkliga människor också på det förutsägbara vis som i boken.

På det hela är det en bra deckare som kan rekommenderas som semesterlitteratur. Handlingen utspelar sig under hösten, sent i oktober när en kraftig höststorm dragit in. Till Hållö utanför Smögen kommer en tjejgäng för att tillbringa en helg på vandrarhemmet där de ska gå en konstkurs. En i kvartetten kommer dock aldrig fram – Tricia, dotter till den amerikanska ambassadören, hittas död i vattnet i Marmorbassängen, sommarens vackraste drömbad. Sedan börjar mardrömmen för flera andra.

Bokrecension: Silvervägen av Stina Jackson – den perfekta sommardeckaren

by

Silvervägen
Författare: Stina Jackson
Utgiven: 2018-05
ISBN: 9789100176006
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Vilken fantastisk debut som författare Stina Jackson gör med denna thriller från Norrlands inland. Stina Jackson som är född 1983 debuterar med denna psykologiska spänningsroman. Räkna med att det är en författare av välskrivna och berörande romaner vi kommer att läsa mer av i framtiden.

Hennes språk är, trots att det är en deckarhistoria, poetiskt och handlingen känns både trovärdig och berörande om människor i djup sorg. Lelle som sörjer sin försvunna tonårsdotter och tonårstjejen Meja som sörjer en trygg uppväxt.

Handlingen utspelar sig i det norrländska inlandet i trakterna kring Skellefteå, Arvidsjaur och Arjeplog och framför allt i den lilla orten Glimmersträsk. Vi får följa Lelle som tillbringar de ljusa sommarnätterna med att att köra utmed väg 95 som går från Skellefteå till norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. Lelle letar och letar, han söker sin dotter som försvann när hon sjutton år gammal väntade på bussen en morgon.

Dottern försvann och Lelle förlorade både sin älskade dotter och sitt förhållande. Hans fru klarade inte av sorgen och orkade inte med att Lelle dränkte sorgen i alkohol och att han kör omkring på nätterna. Det är inte alls ovanligt att äktenskap spricker när tragedier inträffar som att ett barn försvinner. Varje människas sorg är dessutom unik så det är inte alls ovanligt att en mamma och en pappa möter sin sorg och saknad på helt olika sätt. Lelle skjutsade dottern till busshållplatsen och lämnade henne där hon sedan försvann. Lelle kan aldrig förlåta sig själv detta och hans fru kan inte heller förlåta honom. Tragiskt, sorgligt och det är precis så livet kan vara. Vi vet oftast inte i förväg när katastrofen kommer. Vi vet aldrig i förväg när det är sista gången vi ser någon.

Vi får samtidigt följa sjuttonåriga Meja som anländer till Glimmersträsk med sin mamma, Silje. Mejas mamma är som ett barn, hon ger inte Meja någon trygghet utan förväntar sig att bli omhändertagen av Meja. Uppväxten för Meja har varit otrygg. Hon och mamman har flyttat otaliga gånger, senast kommer de från Stockholm.

Meja är van att vara utanför. Hon har vuxit upp med otroligt fattiga förhållanden och inte haft ordentliga kläder och inte alltid mat heller. Nu har hennes mamma via Internet hittat en man som de ska bo hos. Denna man är en udda figur som levt ensam hela sitt liv. Meja tycker att det är läskigt med både skogen och den vilda naturen men en natt möter hon Carl-Johan och hans bröder, tre unga män som bor med sina föräldrar på en mycket annorlunda gård. Carl-Johans föräldrar tror inte på samhället. De är övertygade om att en katastrof är på väg över hela världen och de har bunkrat upp på sin gård så de kan överleva i många år med självhushåll. Meja blir väl mottagen av Carl-Johans föräldrar och får för första gången i sitt liv känna någon form av tillhörighet och får äta bra mat regelbundet.

Nu ska jag inte berätta hela handlingen. Det är ju en spänningsroman så det händer spännande och oväntade saker. Det är så väl sammantvinnat och skickligt berättat och trovärdigt. Det är en berörande berättelse om sorg och saknad, om förtvivlan och om vad som kan hända när samhället sviker.

Om du letar deckare att läsa i sommar borde den här vara perfekt.

Bokrecension: Is – Anna Kavan

by

Is
Författare: Anna Kavan
Utgiven: 2016
ISBN: 9789174997545
Förlag: Modernista

 

Vad är det som fascinerar med apokalypsen? Kanske är det den outsinliga källan av möjligheter som vår fantasi erbjuds. Allt kan malas ned och formas till någonting annat. Historiskt sett har människan haft en fallenhet för att måla upp katastrofscenarion, inte helt sällan med religiösa förtecken. I kultursammanhang finns det idag en uppsjö av ingångar till hur undergången skulle kunna se ut. Vanligast är kanske zombieinvasioner, kärnvapen, hot från rymden, miljöförstöring. Oftast självförvållat, som om det inom människan finns ett frö eller en drift att förgöra sig själv. Civilisationer faller, egoismen tar över och människans liv blir fattigt, plågsamt, djuriskt och kort.

Anna Kavans Is publicerades 1967 och gavs för något år sedan ut i en nyutgåva av Modernista. Det är lätt att skriva att jorden som den beskrivs i boken håller på att gå under, men snarare är det livet och inte materien som står på randen till att försvinna. Krig och radioaktiv strålning har följts av den istid som långsamt täcker land och hav. Jorden agonalandas, frosten är dess andedräkt. Man kan ana människonaglar som klöser i berget. Nagelspåren leder till döden men ingen kommer kunna följa dem. Isen täcker det inget öga ändå skulle se.

Stater existerar, men dess inbördes förhållanden är instabila. Resurserna är som bekant ändliga och när liv står på spel får medmänsklighet ofta stryka på foten. Kärnvapenbalansen är snedvriden och störs av att det inte finns någon visshet kring vem som sitter på vilken arsenal. Informationsflödet är uttorkat och endast få besitter information som har någon högre sanningshalt. Allt annat är aningar, gissningar, fabuleringar, förhoppningar. Alla vet att isen närmar sig, att slutet kommer. Frågan är bara när och hur. Vissa har resurser som kan förläna en vag känsla av att ha ödet i sina egna händer om så bara för en sekund. Någon slutgiltig räddning finns emellertid inte. Allt är gjort och timman är slagen. I den här miljön letar en man efter en kvinna och kring detta byggs handling och värld upp.

Det finns teorier om att boken är en allegori för det heroinmissbruk som sedermera blev Anna Kavans död. En annan ingång är kritiken mot miljöförstöring, eller varför inte hotet från kärnvapen och krig i vidare mening. För mig är det människornas handlingar och själsliga tillstånd som fascinerar. Människans inre är svåråtkomligt och alla gånger svårare att förstå än en istid. Vad som är gott respektive ont är inte helt tydligt. Människor agerar olika i nöd och i överflöd. Här tycks en misstro gentemot den nästa vara sund.

Kavan har skrivit fram vad som kan vara den mest sensibla manliga karaktär jag stött på. Åtminstone inledningsvis är han mottaglig för finare toner men med tiden skulle råheten avslöja honom även utan att ett pronomen använts. Kvinnan är ett byte, åtrådd av två män som har få om några spärrar när allt ställs på sin spets. Berättelsen blir alltmer hallucinatoriskt, vi vet inte alltid var vi befinner oss eller ens vad vi känner. Berättaren saknar inte talanger och tar sig igenom både mentalt och fysiskt påfrestande situationer med hjälp av mer eller mindre vågade uppslag – och pengar. Men han är skrämmande, liksom omgivningen och det stundande. Läsaren fastnar i samma drömmar, hallucinationer och i samma verklighet som han är fast i. Världs- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. Snön döljer det kylan fäller, skal är vad som återstår av städer och liv.

När jag vänt sista sidan, och här ljuger jag inte för dramaturgins skull, ljuder testlarmet utanför. Jag tänker inte säga att det är en föraning om något. Däremot vill jag säga att Is är en av de mer mångfacetterade berättelser om en undergång jag läst.

 

Välskriven och välbehövlig dokumentation- hög standard av Håkan Lahger & Lasse Ermalm

by

hög standard – Om Sonet, folkhemmet och starten på det svenska musikundret

Håkan Lahger & Lasse Ermalm

Leopard förlag

Utgivningsdatum: maj 2018

Recensionsdatum 14 juni

ISBN 9789173437769

 

Det är en konst att kunna berätta fängslande i skrift, inte minst när det handlar om att återge andras berättelser i form av omfattande intervjumaterial. Detta vet jag av egen erfarenhet. Håkan Lagher, som befunnit sig i musikskrivaryrket i närmare fyra decennier, behärskar till fullo konsten att vara klargörande och engagerande. På 80-talet läste jag honom när han var redaktör för tidningen Schlager. På senare år har jag haft stor behållning av  reportagebok om Bob Dylan samt hans  och formgivarpartnern Lasse Ermalms gedigna Proggen – om musikrörelsens uppgång och fall. Ermalm är en närmast legendarisk skivomslagsmakare. För drygt tio år sedan gavs duons praktverk om skivbolaget Metronome ut. Nu har jag som varit skivsamlare, frossat i en dokumentation om en oberoende svensk skivbolagsjätte vars  imponerande katalog jag inte känt till.

Boksläppet skedde i Göteborg på Pustervik 23/5 under återkommande programrubriken Talk is cheap i samarbete med Folkuniversitetet och Pustervik.  Vi var några få entusiaster som klev inomhus trots skönt försommarväder. Tre kortare panelsamtal genomfördes med nämnda författare jämte socialantropologen / dj:n Anna Gavanas och Louise Hammar – känd för stor erfarenhet av internationella  musikindustrin Värden, tillika kvällens intervjuare, hette Olav Fumarola Unsgaard. Ett självklart namn då han  bland annat jobbar som redaktör på Leopard förlag. Vad som yttrades från scen   spelades tack och lov in och blir en del av podden Musiken och livsfrågorna.

Boken är en sannsaga om tre ynglingar med jazzimport som ursprunglig drivkraft – stockholmarna Gunnar Bergström, Sven Lindholm och Dag Häggqvist. 1960 bildar de Sonet (ett skivbolag med det namnet  existerade redan i Danmark). De två först nämnda hade tidigare startat Scandinavian Record Company medan sextonåringen Häggqvist köper  Gazell. Några eskapader från Sven finns inte nedtecknade. Han förblir märkligt anonym.  Gunnar, ungdomsvännen från Hjorthagen, är å andra sidan en färgklick.  Omöjlig i studion där han jämt insisterade på fler tagningar, medan han hade god hand med artister, likt en A&R-man.  Dag gör stort avtryck i boken,  är sinnebilden för en entreprenör, utrustad med kulturhistoriska proportioner.  Anekdoter och kommentarer från honom ger boken värdefull input. Dag Häggqvist  har rekord i antalet besök på världsledande musikmässan Midem och fått hederspris på Grammisgala. Han är son till översättaren, hedonisten och litteraturvetaren Arne vars frustande frispråkiga memoarer Nästan hela sanningen finns i min ägo.

Man får en mycket god inblick i grundarnas affärer, olika personlighet och hur de framledes  blev en dominerande aktör. Sonet gick sina egna vägar, hade väderkorn för vad som slog. Få genrer var dem främmande utan att röd tråd kunde skönjas. Spännvidden var enorm, från ”Kvinnaböske” till J:son Lindh.  Men framför allt bekräftar läsningen att de med tiden skäggiga livsnjutarna, lät artister de trodde på få utvecklas självständigt, även om de  inte sålde nämnvärt inledningsvis.

Titeln på verket är förstås hämtad från en av Peps megahits och boken  är tillägnad Jerry Williams. Dessa portalfigurer ges rättmätigt generöst utrymme. 331 sidor  informativ text och rikt bildmaterial är uppdelad i 28 lödiga kapitel. Förutom Jerka och Peps möter vi bland andra Ola Håkansson och Alexander Bard, Lasse Tennander och Björn J:son Lindh, Tommy Körberg och Billy Bolero, svenskamerikanen Sam Charters och Thomas Johansson på EMA Telstar / Live Nation, Chris Blackwell på Island Records (Bob Marley) och Seymour Stein (Madonna och New Wave-scenen i N.Y.C) på Sire Records. Och när Depeche Mode hade det knaggligt sina första år stöttades de och deras manager av Sonet. Sonets man i London visar sig vara en excentriker som ger upphov till många mustiga anekdoter. I en mansdominerad värld representeras kvinnorna genom Py Bäckman, Sylvia Vrethammar samt fyra kontorister, tillika PR-proffs.

Onekligen frestande att grotta ner sig i detaljer, redovisa förhållanden jag inte känt till. Ska försöka avstå, så att musiknördar inte snuvas på konfekten. Sonet var inte bara ett fristående skivbolag med muskler och kontor i fyra nordiska huvudstäder jämte London och Paris. Man var också musikförlag, gav sig in i konstbranschen och satsade i slutet stort på  film. När bolagsjättar startade en våg av uppköp försökte Sonet stå emot. Mot bättre vetande bantade man inte sin alltför  kostnadsintensiva kostym, inte ens när  licenser från betydande etiketter förlorades. Lån från borgenärer i form av skivbransch och egen personal räckte inte för att rädda situationen. Tidigt 90-tal övertar Polygram (sedermera Universal) verksamheten.  Dock, ska man ta ”besserwissern” Bard på orden, behöver lovande artister även i dagens digitaliserade era, i lika stor uträckning omhändertagande skivbolag snarlika den humanism som präglade Sonet.

Efter läsningen är det inte utan att man undrar om författarna använt synonymlexikon. Språket är uppfinningsrikt och flyter fram smidigt. Radarparet är  goda stilister och attraktiv layout hjälper till.”I slutet av 1800-talet erövrade Christina Nilsson världen, i början av 1900-talet såg Jussi Björling  till att Sverige återigen hamnade på operans världskarta och i mitten av 1900-talet var det Birgit Nilssons namn som skanderades…” (sid 74-75). En randanmärkning är att några gånger är det svårt att härleda källor. Kommer uppgiften från den intervjuade eller från författarens egen research? Att minnesbilder från flera håll uppvisar bristande överensstämmelse, är både begripligt och logiskt, även om det kan framstå som förvirrande.

Enstaka förargliga korrekturfel har slunkit med, såsom Dag med liten begynnelsebokstav, fel efternamn på nuvarande partiledaren i (V) samt att engelska uttrycket ”mess” är oöversatt på ett ställe. Märk väl, bestående intryck är att dokumentationen framstår som en guldgruvan, för alla oss som hyser mer än ett genomsnittligt intresse för musik. Vi slukar sidorna, kan inte hejda oss när vi kommit in i biografierna med sina spännande förgreningar. Lahger & Ermalm har lyckats foga ihop en heltäckande version av Sonets spretande mångfald.   Vore ett  kul tidsfördriv att  leta efter  deras lätt identifierbara logga (en kornett) i skivsamlingen, för att se hur många av deras utgivningar jag äger. Den överskådliga, mycket läsvänliga presentation som fått heta hög standard rekommenderas varmt.

 

Bokrecension: Macbeth av Jo Nesbø

by

Macbeth
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2018-04
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789146229933
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shakespeare som gangsterthriller. Den norska deckarförfattaren Jo Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth.

I Shakespeares tragedi får vi i inledningen se Macbeth och Banquo som precis har lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade insatsen och Macbeth blir lovad att han ska bli landets härskare men det är Banquos son som en gång blir den som ska ärva kronan.

I Nesbös version har berättelsen om Macbeth och lady Macbeth som placerats i en förvrängd version av nutiden. För mig som teaterintresserad har denna version en hel del som är intressant. Macbeth och hans kvinna, Lady, är två hårt arbetande trogna karaktärer som plötsligt får makt och då grips de av hunger efter ännu mer makt och samtidigt blir de mer och mer paranoida och misstänker allt, till och med sina bästa vänner, för att ha svekfulla planer.

Nesbø har placerat Macbeth som stadens främsta polis i en förvriden stad där arbetslösheten slagit till hårt och de få jobb som finns är på miljöfarliga industrier som ger arbetarna dödliga sjukdomar. Stadens invånare ägnar sig åt att knarka och spela på casino.

Ett chefsjobb på stadens polis har blivit ledigt och polisen Duff har ambitionen att få jobbet. Han har fått tips om en stor knarkleverans och tänkte bli hjälte och ta langarna på bar gärning tillsammans med sina närmaste medarbetare och har struntat i att meddela sina överordnade. Som tur är för Duff har Macbeth och hans män också kollen och räddar Duff. Men tillslaget blir ändå ett gigantiskt blodbad.

Macbeth får äran för resultat och nu tycks han ha allt inom räckhåll: befordran, makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Jo Nesbøs version av Shakespeares berömda pjäs är en gripande thriller om makt, hämnd och skuld och den fångar mitt intresse för att författaren går ner på djupet i karaktärernas tankar, som läsare lär jag känna Macbeth och några av de andra karaktärerna mer än i Shakespeares tragedi. Det är samtidigt dess svaghet, det blir emellanåt för mycket text och det spretar lite för mycket och bitvis tycker jag att denna skrivna Macbeth-thriller än något för lång och rörig. I Shakespeares Macbeth får vi tänka och känna mer själv.

I en intervju i Bonniers Bokklubb berättar Jo Nesbø om varför han valde att skriva om Macbeth:
Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val – som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?