Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Mina tankar om Paulo Coelhos nya bok: Valkyriorna

by

Paulo Coelho har släppt en ny bok: ”Valkyriorna”
Den ligger i linje med Alkemisten och Pilgrimsresan och handlar om sökande efter något bortom den vanliga verkligheten.
Men egentligen är den skriven för ganska många år sedan.

På baksidan av boken står det:

Varför lyckas vi alltid förstöra det vackraste i tillvaron? Det är frågan som Paulo Coelho ställs inför i den här romanen som handlar om att konfronteras med sitt förflutna. I Valkyriorna ger sig Paulo och hans fru Cristina ut på en fyrtiodagars resa i den otroligt fascinerande och stundtals farliga Mojaveöknen, där möter de Valkyriorna, besynnerliga krigarkvinnor som färdas genom öknen på motorcyklar. En mästerlig blandning av exotiska platser, dramatiska äventyr och utelämnande berättelser vilka Paulo Coelhos böcker är välkända för. Den här verklighetsbaserade berättelsen är både en modern äventyrshistoria och ett tydligt budskap om hur viktigt det är att släppa taget om det förflutna och att våga tro på framtiden.

Jag noterar att ingen av gammelmedierna ens recenserar boken. Men Paulo Coelhos böcker behöver knappast något stöd i marknadsföringen genom kultursidor, han är trots allt en av världens mest lästa författare. Mest känd är han för Alkemisten, som har sålt i mer än 30 miljoner exemplar i mer än 156 länder och har översatts till 56 språk.

”Valkyriorna” är väl flummig, det ska ingen sticka under stol med. Fast förstås, egentligen borde jag definiera ordet flummig. Det används ofta som ett skällsord. För mig är inte allt som kallas flum negativt. Jag tror på att se in i sig själv, hitta sina egna känslor och tankar. Jag tror på ”flummiga” ideal som medkänsla och sanning. Jag föredrar en samhällsvision som bygger på att vi mår bra, är rädda om miljön och varandra och att så många människor som möjligt kan utveckla sig. Jag tror mer på kulturella framsteg och att ha tid att tänka än att världen delas upp i ekonomiska storvinnare och en mängd slavar, ursäkta lönearbetare, som sliter till alldeles för låg lön i alldeles för usla arbetsmiljöer.

Jag minns när jag första gången läste något av Paulo Coelho, det var just ”Alkemisten” och det var en stor läsupplevelse, en aha-upplevelse. Det var underbart att hitta en författare som också sökte meningar med livet. Nu vet jag inte om den boken var mer genomarbetad, om Coelho inte var så megastor så han redaktör på bokförlaget kunde stuva om och förbättra boken till skillnad från ”Valkyriorna” som verkar ganska oklar. Som ett manus som kan förbättras en hel del till innan det blir mer än en form av dagsboksanteckningar. Eller är det jag som gått vidare sedan jag läst ”Alkemisten” och inte får ut så mycket mer av Coelhos filosofi?

Den skildrar hur Paulo Coelho och hans fru åker till öknen för att Paulo på uppdrag av sin mästare ska leta reda på och möte sin skyddsängel.
Han är anhängare till en särskild kristen kyrka, eller kanske ska den till och kan den kallas sekt. Det står om detta i Wikipedia:

Senare träffade han i Nederländerna en person som han kallar för ”J” och som kom att förändra hans liv. Coelho närmade sig kristendomen och blev medlem i den fiktiva katolska gruppen Regnus Agnus Mundi med ”J” som sin ”Mästare”. 1986 vandrade han längs den populära pilgrimsrutten till Santiago de Compostela och genomgick sin slutgiltiga inträdesrit.

Paulo Coelho är utan tvekan en fascinerande person och han har delat ut sina böcker gratis till nedladdning och är aktiv på Internet:

Bokförlaget berättar om honom i ett pressutskick:

PAULO COELHO HAR EN TUFF och krokig resa bakom sig. Hans liv började med en svår förlossning i Rio de Janeiro i augusti 1947 och han blev snabbt känd som ”pojken som föddes död”. I tonåren tvingade hans föräldrar in honom på mentalsjukhus där han behandlades med elchocker. Han led i många år av ett tungt drog- och sexmissbruk. På sina föräldrars inrådan började han att utbilda sig till jurist men avbröt studierna för att ge sig ut och resa. Han debuterade med Pilgrimsresan 1987 som följdes upp av Alkemisten, som är en av världens mest sålda böcker. Coelho har mottagit flera prestigefulla litterära priser och rosats världen över för sina insiktsfulla böcker. Paulos blogg har en halv miljon besökare i månaden och han räknas till en av de 140 mest inflytelserika på Twitter.

Han har till och med en Iphoneapp: www.paulocoelhoapp.com

Jag märker att jag går som katten kring het gröt. Jag kanske inte helt definiera mina känslor för boken ”Valkyroriorna” .
Den var lättläst och jag behövde inte tvinga mig själv att läsa klart den, men jag gick inte och längtade till att få läsa och läsa. Ni vet, vissa böcker kan man inte slita sig ifrån. Vad jag stör mig på? Delar ur boken är skriven ur hans frus synvinkel, hennes tankar fångas. Det känns inte helt äkta. Det är ett exempel.

Om det då beror på att jag inte längre är intresserad på samma sätt av Coelhos sätt att berätta om sitt sökande eller om det beror på att boken inte är lika välgjord som ”Alkemisten” – det kan jag inte svara på.

Relaterade länkar:
Paulo Coelhos hemsida
Hans blogg

Valkyriorna
Författare Paulo Coelho
Översättare Ulla Gabrielsson
Originaltitel: As Valkírias
ISBN 917028234X
ISBN-13 9789170282348

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jupiters öga av Oline Stig: barnbarnet söker sanningen om farfar, norsk nazist

by

Att växa upp i skuggan av en skamlig familjehemlighet. Det är väl vad Olines Stigs romandebut ”Jupiters öga” handlar om. Hennes farfar och farmor var norrmän och anslöt sig till nazistpartiet när de tyska nazisterna hade ockuperat deras land, Norge.

Romanen suger in mig direkt, Oline Stig har en enkelt och samtidigt exakt målande språk. Det är så välskrivet att jag får skrivkramp när jag ska skriva det här blogginlägget om boken. Tänk om hon skulle råka läsa det här – eller hennes vänner bland kulturskribenterna? Det går att få skrivkramp för mindre.

Oline Stig växer in sina egna tankar och det blir en form av semidokumentär. Hon har hittat en del dokument efter sina farföräldrar, bland annat en lustig tidning – ”Jupiterposten” – som är skriven av hennes farfar med en enda läsare: hans fru, Oline Stigs farmor.

Men det finns inte så mycket dokument ändå och Oline Stig bestämmer sig för att berätta om farfadern och farmodern genom att fantisera kring deras liv. Däremellan avbryts berättelsen av nutiden, där Oline Stig berättar om sitt sökande efter dokument. Jag läste att någon av de som recenserat romanen störde sig på de delarna, bland annat för att Oline Stig jämför sitt förakt för odrägliga grannar med nazisters förakt för judar och handikappade.

Jag störs inte av dessa egna funderingar, för jag tar inte dem som sanningar utan mer som samtal över en kopp te, där jag kan tänka annorlunda. För mig är det milsvid skillnad mellan att föra samman judar i koncentrationsläger och att reta sig på grannar.

Det finns en stor skillnad mellan Norge och Sverige. Norrmännen har varit med om krig, norrmännen har varit ockuperade av nazisterna under andra världskriget. Det är något som jag tror påverkar människorna i Norge delvis fortfarande idag.
Norge är ju Nato-medlem, till exempel.

Drygt sextio år efter den tyska ockupationens slut i Norge är det fortfarande nästan omöjligt att prata om de norrmän som gick med i det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling. 44.000 var medlemmar 1943, en av dem var Oline Stigs farfar.

Han var en banktjänsteman som ville bli författare, han rörde sig i konstnärliga kretsar och hade drömmar om kärleken. Hur kunde han bli nazist?

Något konkret svar på den frågan ger Oline Stig inte, viket väl ingen människa kan göra. Däremot lyfter hon fram olika förklaringar, värda att fundera vidare på. Nazismen var extrem, men övergrepp över medmänniskor och maktmissbruk sker överallt och vad får människor att gå med i organisationer och sammanhang som är odemokratiska? Vad får människor att sälja sina själar? Sådant sker i alla tider och sker i olika former i Sverige också idag. Sverigedemokraterna är ett exempel, nazistorganisationer andra och även olika sekter och också på en del arbetsplatser där chefer missbrukar sin maktställning och mobbar anställda. Vad får människor att blunda och tiga eller rentav hänga på förtrycket?

Oline Stig är bosatt i Lund, medverkar bland annat på Sydsvenskans kultursidor, Tidningen Vi och Dagens Nyheter. Hon har skrivit tre novellsamlingar som lovordats. Nu har hon gett ut sin första roman, som är en slags undersökande roman och dokumentär om hennes farfar och farmor som är norrmän och som gick med i nazistpartiet då tyskarna hade ockuperat Norge.

Jag tycker boken har ett helt annat värde också, som roman och berättelse över två människors liv under 1930- och 1940-talet, deras kärlek och äktenskap och deras försök att leva ett konstnärligt liv. Hur hennes farfar levde med fru, barn, vänner och älskarinnor i utkanten av det Oslo.

Titel: Jupiters öga
Författare: Oline Stig
ISBN10: 9100124796
ISBN13: 9789100124793

Recensioner i traditionella medier:
Jesper Högström i Expressen
Sydsvenskan
Arbetaren
Svenska Dagbladet
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sommarläsning: böckerna om Djingis Kahn av Conn Iggulden

by


Djingis Kahn skapade på 1200-talet det största imperiet världen skådat, från Stilla Havet iöster till Donau i väster. När Djingis Kahn växte upp levde det mongoliska folket på stäppen i olika stammar som krigade mot varandra.

Den brittiske författaren Conn Iggulden har skrivit en serie böcker som i romanform skildrar Djingis Kahn. Iggulden som studerade engelska på London University arbetade i sju år som historielärare innan han började författa. Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska välder under Djingis Kahn.

I första boken som på svenska har titeln ”Stäppens krigare” skildras hur Djingis Kahn, eller pojken Temudjin (namnet Djingis tar han först när han blivit stor Kahn, stamhövding) tillsammans med sina syskon och sin mamma blir utslängda för att försöka överleva i vildmarken då hans far dör. Deras far är Kahn, hövding, över stammen Vargarna. När pappan dör är Temudjin och hans fyra bröder och syster fortfarande barn och kan inte göra anspråk på att ta över hövdingsrollen och mannen som tar över kastar ut dem och hoppas förstås att de inte ska överleva.

Temudjin överlever med hjälp av sitt hat och sin önskan att hämnas. Det är spännande att läsa om kampen för överlevnad och om vägen till hämnden. Fast det är en värld så annorlunda än vårt samhälle idag. Temudjin och hans mamma och syskon måste döda djur för att få mat. Han upptäcker att hans äldre bror dödar djur och äter upp själv, utan att dela med sig åt de övriga. Temudjin och en annan av hans bröder dödar därför den äldsta brodern.

På samma sätt är Temudjin hela tiden benhård och redo att döda den som är ett hot, också när han enat alla stammar och mongolerna börjat erövra delar av det som idag kallas Kina och Iran. I en senare del är han till och med beredd att döda sin egen äldste son.

Kvinnor har inte mycket värde för männen i dessa stammar. När de besegrat en stad eller en stam då tar de kvinnor som krigsbyte. Över huvudtaget är dessa män krigiska och män när män är som sämst. Djingis kan låta döda alla invånare i en stad, också män och kvinnor, för att sända en tydlig signal till alla andra städer att det inte lönar sig att göra motstånd. Att hämnden för de städer som gör motstånd är outhärdlig.

Djingis måste ha varit den värsta tänkbara fienden. Han drevs inte av någon kärlek till guld eller ägodelar. Allt han ville ha var ett enat folk och att ingen angrep dem. Och seger. Seger till varje pris, alltid.

Böckerna är delvis spännande och det är intressant att läsa om de strategier Djingis och hans män har när de möter motståndare. Hur de kan göra figurer av halm och sätta på hästar för att lura motståndarna att de anfaller och sedan kommer de i själva verket från ett annat håll. De kunde under ett anfall också låtsas dra sig tillbaka, låtsas retirera, för att få fienden att rusa framåt och sedan hugga dem i sidorna. Han satte en ära i att kriga strategiskt.

Men egentligen sympatiserar jag och säkert de flesta nutidsmänniskorna mycket mer med de folk som de krigar mot. Både kineserna och araberna har ju en mer utvecklad civilisation. Fast korruption och mangrisar finns på alla sidor och överallt.

Ibland har jag märkt att böcker som inte rankas som hög litteratur inte får så bra översättningar. Så var fallet med Tolkiens Sagan om ringen-böcker till exempel. Undrar om den här serien om Djingis Kahn på samma sätt fått sämre kvalitet på översättningen. De tre böcker jag läst i serien har en hel del slarvfel, framför allt bok två och bok tre. Ord som är placerade på fel plats i meningarna och ord som fattas för att det ska bli korrekta meningar. Det är till exempel rätt slarvigt att i den första boken stavas Temudjin just Temudjin. Men på baksidestexten till samma bok stavar de hans namn Temujin.

Jag kan inte säga att det är strålande litteratur. Men kanske översättningen inte heller håller hög klass?

Jag tyckte första boken – ”Stäppens krigare” – var bäst, i övriga var det lite får många och för segdragna krigsscener för min smak, men det var ändå väldigt intressant att läsa hur Djingis enade folket och vilka principer har höll det samman med så hans ena son och så småningom sonson kunde ta över. Och ibland är det roligt att sträckläsa något som bara är spännande och inte av högsta litterära klass.

De tre böcker jag läst är:
Stäppens Krigare ISBN: 978-01-09-011332-2
Bågens mästare ISBN: 978-91-0-011509-8
Bergens väktare ISBN: 978-91-43-50728-7

Författaren, Conn Iggulden, har en hemsida.

Han har också skrivit en serie med fyra böcker om Julius Caesars liv:
Kejsaren skildrar den unge Gajus Julius Caesars liv, från åtta års ålder till mordet på honom vid 55 års ålder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Utsåld av Sara Paretsky, författaren som inspirerade Stieg Larsson

by


V.I. Warshawski är en privatdetektiv i Chicago. ”Utsåld” är Sara Paretskys tolfte kriminalroman om V.I. Warshawski.
Den utspelar sig i en del av Chicago där många mexikanska invandrare bor och det är ett fattigt område och många ungdomar väljer brottets bana för de ser ingen väg in i samhället.

Bokförlaget berättar om boken:

Privatdetektiv V.I. Warshawski går efter viss tvekan med på att träna tjejlaget i basket på sin gamla skola i det fattiga och slitna South Chicago. Hon behöver en sponsor till laget och försöker med stadens mest kända företag, lågprisvaruhuset By-Smart.

Företagets hårdhudade och djupt kristne grundare Buffalo Bill Bysen är mera intresserad av att spara kostnader än att hjälpa fattiga basketspelare; däremot får hon gensvar hos dennes idealistiskt lagda barnbarn Billy.

Så försvinner plötsligt Billy oförklarligt. Den alltmer frustrerade familjen Bysen anställer V.I. för att hitta honom. Mamman till en av baskettjejerna är samtidigt djupt oroad över en serie egendomliga sabotage på flaggfabriken ”Fly the flag” där hon arbetar. V.I. lovar att undersöka saken och när hon i hemlighet tar sig in på fabriksområdet exploderar hela fabriken och förtärs i ett eldhav.

På något sätt hänger Billys försvinnande och fabrikssabotaget ihop. V.I. kan bara inte förstå hur.

Sara Paretskys tolfte bok om V.I Warshawski har hyllats som en av de allra bästa i serien. Med sin rafflande intrig, rappa språk och starka samhällsengagemang är detta en av de allra mest läsvärda kriminalromanerna i USA under senare år.

Anledningen till att jag hittade den här boken är att Jan-Erik Pettersson i biografin om Stieg Larsson, berättar att Stieg Larsson läste böcker av Sara Paretsky och inspirerades av hennes sätt att i deckarformen berätta om klyftor och orättvisor i samhället.

Jag begav mig till biblioteket och fick bara tag på en bok av henne, ”Utsåld”. Enligt biblotekets databas finns bara två av hennes deckare översatta till svenska. Hoppas uppgifterna är fel.

Boken utspelar sig i fattigare delar av Chicago och en ung man från en oerhört rik familj blir vän med flickor från de fattigare områdena. Det är mord och ond bråd död med, som i de flesta deckare. Jag tycker för min del att Paretskys deckare på ett tydligare sätt skildrar orättvisorna och klyftorna i samhället än Millenium-trilogin av Stieg Larsson. I Milleniumböckerna är Lisbeth Salander otrolig som en superhjälte. I Paretskys bok är människor just människor, med fel och brister och med talanger och starka sidor.

Wikipedia har en del uppgifter om V.I. Warshawski,, den kvinnliga detektiven som är huvudpersonen i Paretskys serie:

Huvudpersonen i alla utom en av Paretskys romaner är V.I. Warshawski, en kvinnlig privatdetektiv. Warshawskis personlighet är inte lätt att beskriva. Hon dricker Black Label, gör inbrott i jakten på ledtrådar, och klarar sig bra i slagsmål, men hon bryr sig om vad hon tar på sig för kläder, sjunger opera till radion och njuter av sitt sexliv.

Som de flesta av de mest framgångsrika deckareförfattarna, inklusive Dick Francis och Robert B. Parker, är Paretskys intriger baserade på den traditionella formeln: Någon mördas tidigt i berättelsen för att dölja ett brott (ofta företagsrelaterade brott), och flera mord följer, tills Warshawski själv närapå blir mördad i konfrontationen med mördaren. Som hos Francis kompenseras bristen på variation i Paretskys historier av en detaljrikedom vad gäller rollfigurernas liv och affärer. Och likt Parkers romaner finns det mycket lokalfärg, framför allt trafiken på Stevenson Expressway och de eviga med- och motgångarna för Chicago Cubs.

Boken Dödläge (Deadlock) har filmats under titeln V.I. Warshawski (1991) med Kathleen Turner i huvudrollen. Den fick inga uppföljare på grund av bristande biljettintäkter.

Att i deckarformatet föra fram samhällskritik har blivit vanligt och Magnus Nilsson tar i en artikel i Aftonbladet Kultur upp några exempel som David Ericsson, Aino Trosell och Kjell Eriksson, förutom den självklare Henning Mankell som alla känner till.

Magnus Nilsson tipsar också om att det i USA finns flera deckarförfattare som är radikala författare som skriver spänningsromaner om fackliga frågor:

Nyligen presenterade John P. Beck från Michigan State Universty en bibliografi över Contemporary Labor Mysteries som förtecknade inte mindre än 28 verk skrivna mellan 1982 och 2010. Ett av de flitigast förekommande namnen i denna bibliografi är Timothy Sheard, som hittills publicerat fyra deckare om den fackliga förtroendemannen Lenny Moss: This Wont Hurt A Bit (2001), Some Cuts Never Heal (2002), A Race Against Death (2006) och Slim To None (2010).

Timothy Sheard alltså, en namn att lägga på mnnet. Ska gå till biblioteket och se om jag hittar någon bok av honom. Och så ska jag förstår försöka få tag på någon mer bok av Sara Paretsky.

Utsåld
Sara Paretsky
917037385X

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fallen ängel av Becca Fitpatrick – kanske något för dig som vill gå vidare från vampyrer till svarta änglar

by


Har du tröttnat på vampyrer och varulvar, eller vill du vidga dina läsvanor och lära känna ännu en förbjuden kärlek? Då kan ”Fallen ängel” av Becca Fitzpatrick vara något för dig.

Nora bor i USA och hennes lärare i biologi får idén att alla ska byta bänkkamrater. Hon hamnar då bredvid Patch, en ny ung man i skolan.
Patch är skrämmande, men snygg och sexig.
Nora känner direkt att det är något som inte är som det brukar.

Så javisst, ”Fallen ängel” är en slags variant på Twilight. En ung kvinna får en kärleksrelation med något som är förbjudet.

Patch, en fallen ängel, blir förälskad i en människa. Det är förbjuden kärlek och de båda hamnar i en uråldrig kamp mellan det onda och det goda. Vad som är den goda sidan är inte helt glasklar heller.

De fallna änglarna blev bortdrivna från himlen när de gjort något som strider mot Guds vilja. Det går att se vem som är en fallen ängel, de har stora ärr efter de vingar som blivit borttagna från ryggen.

”Fallen ängel” är Becca Fitzpatricks debutroman. Hon läste medicin på universitetet när hon bytte spår och slog in på författarbanan. Här är författarens hemsida.

I november släpps uppföljaren – ”Crescendo” – i USA.

Okey, det är inte litteratur av Nobelpris-klass. Det är samma koncept som med Twilight-böckerna. Anledningen att jag tycker bättre om ”Fallen ängel” är nog mest att jag tycker det är mycket mer spännande med änglar av olika slag än kalla vampyrer.

Bokhora har också skrivit om boken och är kluven: bokhorabloggaren köper konceptet med fallna änglar men har svårt att tro på Noras kompis Vee, som är lite för snabb i käften:

Fast om jag ska tänka utanför min lilla tant-hörna med höga krav på normalitet? Det är spännande. Lite sexuell dragning. Lite kärlek. Jag kan definitivt se en marknad för Becca Fitzpatricks bok.
Men.
Det känns påhittat. Vees fel. Även ängeln Patch. Skippa Jerry-stuket och jag hade varit där. Nu är jag bara en åskådare. Hela grejen handlar ju om att inget någonsin är 100% perfekt. Det är det elementet jag behöver i såna här historier. För att köpa det onormala måste det alltid finnas en rätt hög grad av normalitet. Hade Vee och Patch bara varit en femtedel så snabbkäftade och snygga hade jag säkert jublat. Det är min teori iallafall.

Bokfakta:
Fallen ängel
Författare: Becca Fitzpatrick
Originaltitel: Hush hush
Översättare: Carina Jansson
ISBN 9789132159008

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,