Malin Persson Giolito har skrivit en bok om en liten sjuårig pojke, Alex Andersson, som far mycket illa. Hans lärare och skolans sjuksköterska upptäcker att någon bränt honom med cigaretter, bland annat.
Han får en advokat, Sophia Weber, som är romanens huvudperson.
Boken handlar om ruggiga händelser, om våld och brott mot barn som går i arv. Hur vuxna bestämmer över utsatta barn.
Malin Persson Giolito som skrivet boken är jurist, född 1969, och efter tio års anställning på en av Sveriges största advokatbyråer arbetar hon som handläggare på Europeiska kommissionen. Det är imponerande att läsa om henne och att hon skaffade sin utbildning på fyra olika universitet i Sverige, Frankrike och Belgien. Hon debuterade 2008 med romanen ”Dubbla slag”.
På ett ställe i boken skriver hon om advokaten Sophia, att hon först gick en utbildning som var mer kreativ men som hon inte trivdes på. Först när hon bytte till mer byråkratisk och administrativ utbildning kände hon att hon var rätt. Det tror jag är en bra beskrivning av författarinnan själv. Det är ett viktigt ämne att ta upp om de utsatta barnen och att visa hur fel många myndigheter kan agera. Men romanen är inte litterär.
Miljöbeskrivningarna känns påklistrade, som om de var med för att man måste ha miljöer med. De tillför inget för berättelsen. Bra miljöbeskrivningar säger lika mycket som dialoger. Rätt använda fördjupar miljöbeskrivningar läsupplevelsen. En del miljöbeskrivningar förmedlar till och med annat är situationen som beskrivs.
Dessutom lyckas författarinnan inte att få mig att ens tycka om advokaten som ändå ska vara huvudpersonen. Att en romans eller deckares hjältefigur kan vara trygg eller misslyckas med sina privata relationer kan vara intressant, kan tillföra och fördjupa karaktären. Men att inte känna någon sympati alls för personer gör boken svår att läsa. När hon fattar så trögt jämnt blir det bara för mycket. När Alex ungefär halvvägs in i romanen ger nyckeln till lösningen och varken Sophia eller någon annan fattar det som läsaren fattar, då är det svårt att engagera sig och tvinga sig att läsa ut romanen.
Ingen av karaktärerna får mig att känna engagemang för berättelsen. Vi når aldrig in i Alex.
Den enda person i boken jag kan känna någon slags sympati för eller förståelse för är hans lärare.
Vissa av karaktärerna är så typbeskrivna att det är helt omöjligt att se dem som karaktärer. De är bara typer, som polismannen Adam Salah.
Här gästbloggar författarinnan hos Yourlife och skriver om boken:
Hela arbetet med boken blev mycket tyngre än vad hon till en början föreställde sig. Visserligen är hon van att läsa högvis med utredningar, men den här researchen kröp under huden på henne.
– Jag tror att jag är så rationell och distanserad, men det var en jättejobbig bok att skriva. Så här i efterhand kan jag ju ge rådet: ta inte ett sabbatsår för att få kvalitetstid med familjen och skriv en bok om utsatta barn samtidigt… Jag mådde inte bra.
En bokcirkel för alla har också bloggat om boken, men tyckte inte alls som jag:
”Bara ett barn” är en engagerande bok. Jag satt som helt uppslukad på pendeln för att sen sätta mig i soffan och fortsätta läsa när barnen hade lagt sig. ”Bara ett barn” tar upp ett jobbigt ämne på ett mycket bra och välskrivet sätt. En mycket bra bok som kryper in under skinnet och tar på hjärtat.
Bara ett barn
Författare: Malin Persson Giolito
ISBN10: 9164203301
ISBN13: 9789164203304
Här berättar författarinnan Malin Persson Giolito om boken:
Läs även andra bloggares åsikter om Malin Persson Giolito, video, böcker, barn, litteratur, recension
[…] är Rosemari Södergren på s-bloggen / kulturbloggen som låter meddela att ”romanen inte är litterär”. Hon […]