Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Slutet överraskar i Den sista akten av Mari Jungstedt

by

Titel: Den sista akten
Författare: Marie Jungstedt
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201205
ISBN 978-91-0-012767-1

Ett läckert omslag översållat med glittrande blodstänk gör mig sugen på att läsa Marie Jungstedts nya kriminalroman Den sista akten. Jag kommer snabbt in i handlingen, ett mord begås redan efter tre korta kapitel – det är bara att läsa vidare!

Under den årliga Almedalsveckan i Visby hittas debattredaktören på landets största kvällstidning mördad på sitt hotellrum. Det finns flera spår att följa, ett högerextremistiskt hot, hemliga älskare och mystiska teaterbesök. Spänningen byggs upp genom en kuslig beskrivning av hur känslor av passion, åtrå och maktlöshet accelererar över gränserna och blir till besatthet och vansinne. Vilka okontrollerbara handlingar kan obesvarad förälskelse leda till?

Mari Jungstedt har skrivit ett antal deckare före denna med kriminalkommissarie Anders Knutas och hans medhjälpare vid Visbypolisen samt tv-reportern Johan Berg i huvudrollerna. Parallellt med mordhistorien får man följa deras skiftande kärleks- och familjeliv. Jag har inte läst någon av de tidigare romanerna men lockas nu av att få lära känna och veta mer om dessa personer. Boken innehåller dessutom fina miljöbeskrivningar från Gotland.

Jag har svårt att lägga ifrån mig den spännande boken och läser ut den på två kvällar. Den är lättläst utan att vara banal, språket och dialogerna flyter obehindrat. Det finns även ett stickspår i handlingen med ett annat brott, som jag först upplever som något krystat. Men jag märker sedan att det behövdes för att få pusslet att gå ihop. Pusslandet är ju en viktig del av njutningen med att läsa deckare. Jag tänkte ett tag att intrigen var alldeles för förutsägbar – men här lyckas Mari Jungstedt få ihop det bra med ett överraskande och oväntat slut!

Text: Vivian Gustin

Alltid Astrid – låter oss möta en Astrid Lindgren full av bus

by

Titel: Alltid Astrid – Minnen rån böcker, brev och samtal
Författare: Ulla Lundqvist
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113041762
ISBN13: 9789113041766

28 maj ska Astrid Lindgren-priset delas ut under kunglig pompa och ståt i Konserthuset i Stockholm. Den småländska lilla flickan har gjort en lång färd och hennes berättelser som alltid står på den lilla människans sida har spridit glädje och hopp till läsare världen över.

I Ulla Lundqvists enkla bok kommer vi Astrid Lindgren närmare och med enkla grepp analyseras några texter av Astrid Lindgren. Den som inte förstått storheten i Lindgrens författarskap lär få sina ögon öppnade. Astrid Lindgrens språk flyter väldigt lätt, det är ofta som om hon satt bredvid oss och berättade. Låt dig inte luras. Det som verkar enkelt och okomplicerat ligger det alltid mycket skicklighet bakom.

Ulla Lundqvist är lärare och litteraturvetare. Hon fastnade som barn för Astrid Lindgrens böcker om Pippi och när hon började studera litteraturvetenskap specialiserade hon sig på barnlitteratur och Astrid Lindgren i synnerhet. Hon har intervjuat och träffat Astrid Lindgren många gånger, de var väl att betrakta som vänner. Boken bygger dels på föredrag och seminarier som Ulla Lundqvist hållit och artiklar hon skrivit tidigare och nu omarbetat, men det är också en del nytt som bland annat bygger på brevväxling med Astrid Lindgren.

Visste ni att Astrid Lindgren hade skrivit böcker innan hon gav ut Pippi Långstrump-böckerna? Hon hade bland annat skrivit några ganska typiska flickböcker, som var typiska för den tiden. Jag läste det mesta av Astrid Lindgren när jag växte upp, men hade faktiskt missade de där flickböckerna. Ulla Lundqvist sätter in Astrid Lindgren i tidens atmosfär och med tanke på vilka ideal som styrde barnuppfostran på den tiden blir jag än mer imponerad av vad allas vår Astrid stod för.

Pippi Långstrump väckte stor uppmärksamhet, de flesta älskade den egensinniga och starka flickan som har så stort hjärta, men en och annan uppfostrade reagerade och ville nästan förbjuda böckerna.

Ulla Lundqvist berättar fängslande om när hon presenterade Pippi-böckerna i Palestina – där en mängd äldre muslimska män satt i bakgrunden och skulle godkänna kursen för kvinnorna. Det är spännande att läsa om hur Pippi erövrade deras hjärtan. ”Får barnen läsa sådant i Sverige?” frågade kursdeltagarna och började fnittra åt berättelserna. Pippis bus behövs i världen – det är ett som är säkert.

Ronja och Birk i Ronja Rövardotter hade Ulla Lundqvist svårare för. Hon hade svårt att smälta att två så unga barn kunde älska varandra så djupt att de rymde från sina familjer, som ju förbjöd dem att träffas.
Astrid Lindgren var dock tydlig: berättelsen är en saga och i sagor kan allt hända. Dessutom var Astrid Lindgren klockren på en punkt: en kärleksberättelse om kanske femtonåringar och med sex i handlingen var inte hennes typ av böcker. Det skulle hon inte göra bra, menade Astrid Lindgren själv.

Alltid Astrid är en mysig bok att läsa och jag kunde knappt slita mig. Trots att den inte är särskilt tjock tycker jag det hade stort innehåll.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Avdelning Q löser återigen ett gammalt fall i Adler-Olsens Journal 64

by

Titel: Journal 64
Författare: Jussi Adler-Olsen
Förlag: Bra böcker
Utgiven: 201203
ISBN: 9789170029547

Det är några deckarserier jag fastnar för och Jussi Adler-Olsens serie om avdelning Q är en av dessa just nu. Kriminalinspektör Carl Mørk och hans assistenter på Avdelning Q har fått ett nytt fall på sitt bord. Eller rättare sagt ett gammalt fall, för på avdelningen arbetar man med oupplösta brottsfall. Några spår leder till en kvinna som heter Mete Hermansen och hennes tid på en anstalt. Avdelning Q är placerad i den ruffiga källaren på polishuset och till sin hjälp har Carl två assistenter, Assad och Rose. Två mycket engagerade medarbetare, men också speciella personligheter, Hafez el- Assad med sitt mystiska förflutna och Rose som byter skepnad och styr och ställer över sin chef och sin kollega.

Från 1920-talet fram till 1960-talet fanns det i verkligheten ett hem för sinnesslöa och omyndigförklarade kvinnor på Sprogø, en liten ö utanför Stora Bält. Med utgångspunkt från denna anstalt har författaren byggt upp en spännande kriminalroman. I berättelsen var det till denna ö som Nete Hermansson skickades i sin ungdom. Hon ansågs leva ett sedeslöst liv och kunde därför inte klara sig själv. På hemmet härskade våld och hårdhet, kvinnorna blev förnedrade och det var nästan omöjligt att komma därifrån. Fast Nete lyckades och hon lyckades även få lite lycka i sitt liv. Men efter många år händer något som förstör hennes liv igen.

Det är alltså detta fall avdelning Q börjar forska i och det leder till något mycket större, en hemlig organisation där män och kvinnor i makten utnyttjar sin position för att följa sin ondskefulla ideologi. Samtidigt med Sprogøfallet dyker ett annat gammalt fall upp på avdelning Q, ett där Carl är personligt inblandad, ett dödsfall som skedde i hans ungdom och där han blir misstänkt för deltagande i mord.

Journal 64 är den fjärde boken om Avdelning Q som blivit översatt till svenska. De tre första kom i svensk översättning 2011. Flera av berättelserna är ruskiga historier precis som denna, men samtidigt finns det en humor och värme i beskrivningen av den lilla tremannaavdelningen som kämpar på för att lösa dessa fall. Det är behållningen med romanerna, både en berättelse om huvudpersonernas arbete och liv och skickliga intriger. Även om böckerna i serien är fristående är det bästa är att läsa dem i ordningsföljd eftersom man för varje bok får veta mer och mer om Carl Mørk och hans assistenter.

Arbetet som chef på avdelning Q fick Carl Mørk efter ett tragiskt skottdrama där en av hans kolleger blev dödad och en annan blev helt förlamad. Ännu ett brottsmålsfall som inte är löst och som påverkar kriminalinspektören väldigt mycket rent mentalt. Hans förlamade kollega och vän Hardy bor hemma hos honom och där bor också sonen till hans ex-fru samt den inneboende Morten, Carl kallar dem för sin plastfamilj.

Lite om författaren: Jussi Adler-Olsen är en dansk författare och dramatiker, född 1950 i Köpenhamn. Hans politiska studier, utbildning i filmvetenskap och en pappa som var överläkare inom psykiatrin har gjort att han har kunnat skriva böcker om allt från sinnesjukdom till internationella konspirationer. Hans böcker har blivit översatta till många språk och ”Flaskpost från P” fick år 2010 Glasnyckelns pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman.

Text: Àslaug Myhrberg

Jonas Moström: Stryparen, sjunde delen i serien om läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg – inte den bästa delen

by

Stryparen
Författare: Jonas Moström
Formgivare: Carl-André Beckston
Förlag: Lind & Co
Serie: Axberg och Jensen 7
Utgiven: 10 maj 2012
ISBN10: 9174610708
ISBN13: 9789174610703

”Stryparen” är den sjunde delen i Jonas Moströms serie om läkaren Erik Jensen och kriminalkommissarie Johan Axberg. Jonas Moström är läkare och det brukar märkas i de träffsäkra beskrivningarna av sjukhusmiljöer som ofta utgör scenen för dessa norrländska deckarberättelser.

Att hålla igång en lång serie med samma karaktärer kräver en hel del av författaren. Frågan är om det inte gått lite väl mycket slentrian i berättelserna kring Erik Jensen och Johan Axberg i denna sjunde bok. Jag har tidigare uppskattat dessa två karaktärer, de är duktiga men ändå högst mänskliga och trasslar till det för sig i privatlivet emellanåt, samtidigt som de har ett stort hjärta.

Men den här gången blev jag mest trött på både Erik och Johan, de har på olika sätt trasslat in sig i sitt kärleksliv och jag känner att författaren drar ut på det med ett alltför tydligt berättartekniskt manér. Jag upplever också att Erik och Johan är alldeles för lika, det är som spegelbilder av samma person. Något fattas i karaktärsbeskrivningarna.

Inte bara personskildringarna fick mig att knappt orka läsa klart historien. En deckare kan ha rätt usel litterär kvalitet och ha rätt ytliga personskildringar och ändå kan läsaren inte slita sig för att det är spännande. När också den biten föll bort, ja då vet jag knappt varför jag ska läsa boken.

Den här sjunde delen, ”Stryparen”, utspelar sig på sjukhuset i Sundsvall där den värsta snöstormen i mannaminne härjar. En politiker som varit drivande i att skära ned på resurser till sjukvården läggs in på sjukhuset en snöig natt och hittas på natten mördat, strypt och med ett märke knivskuret i pannan. Mördaren återkommer med ett liknande mord och därefter snöar sjukhuset igen totalt och blir under tre dygn helt isolerat från omvärlden. Mördaren fortsätter att strypa och sätta samma märke med kniven i pannan på sina offer.

Författaren drar fram flera tänkbara mördare för oss som läsare och också polisstyrkan pendlar mellan att misstänka än den ena, än den andra. Detta är tyvärr alltför uppenbart ihopknackat för att vi ska sitta som läsare och engagera oss. När det är så tydligt blir det rätt trist.

Det är en hel del som är svårt att tro på. Om en seriemördare härjade på ett sjukhus i Sundsvall skulle självklart den lokala polisen fått förstärkning av polis på riksnivå. Inte en chans att den lokala polisen med Johan i spetsen skulle driva hela undersökningen själva. Det är också en hel del annat som bara inte känns trovärdigt. Att poliserna skulle fortsätta förhör med en misstänkt och inte låta honom få tillgång till en advokat, trots att han begär det. Nej, denna sjunde del i serien är rätt slarvigt hopfogad. Snön används som bild av hopplösheten – men det återkommer några gånger för mycket.

Karaktärerna drar sina fingrar genom sitt toviga hår. Jonas Moström beskriver ofta personer genom att berätta om deras hår. Han använder beskrivningar av vad de gör med sitt hår för att förmedla i vilken stämning personen befinner sig i. Det blir lite lustigt när jag hellre noterar ett överdrivet bruk av hårbeskrivningar än själva berättelsen. Jag blev ocksåtrött på att det var flera av de som vi som läsare ska misstänka vara mördare som bar med sig en fickkniv som han/hon tryckte mot sitt finger för att döva sin inre smärta. Det blev för mycket av samma sak.

Slarvfel finns också i upplägget: i det ena kapitlet får vi veta att sjukhuset är helt isolerat och ändå har en del personer tagit sig till och från sjukhuset. Slarvigt av bokförlagets korrläsare att inte rätta sådant, om inte annat.

”Stryparen” var en besvikelse. Jonas Moström kan bättre än så, det har han visat i de tidigare böckerna i serien. Kanske är det dags för honom att hitta andra karaktärer och börja en nu serie?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Neels Lou-böcker – en glad serie med äkta djup

by

Titel: Lou – Dagboksdagar och Sommarblues
Författare/illustratör: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
ISBN10: 9197821306 / 9197821314
ISBN13: 9789197821308 / 9789197821315

Julien Neel är designern som fick en dotter och insåg att det fanns en lucka i serieutbudet. Jag har läst del ett och två i serien om Lou. Åtta delar är planerade och de första fem finns översatta till svenska. Böckerna har blivit en megasuccé, särskilt i hemlandet Frankrike, och finns även som animerade filmer som gått på SVT.

Lou är 12 år och böckerna vänder sig till barn i hennes egen ålder, populärt kallade tweenies. Tack vare de tecknade filmerna har hon dock fans i alla åldrar från tre och uppåt vilket egentligen är märkligt med tanke på att historierna är så tydligt kopplade till den prepubertala livssituationen.

Lou bor ensam med sin mamma och vi får följa deras vardag med allehanda viktiga problem och händelser. Lou blir kär i grannpojken, mamman ska ta körkort och de måste tillbringa sommaren på tråkiga landet. Mormor och mamma bråkar och komplexa förhållanden mellan barn och föräldrar skildras på ett snyggt sätt. Detta skänker läsvärde även för den vuxne och skapar bra samtalsunderlag mellan den läsande ungen och mig som förälder.

Tyvärr beskrivs böckerna med utropet ”äntligen en serie för tjejer!” på nätbokhandelns hemsida. Att man fortfarande vill dela upp läsning i kön gör mig matt. Tjejer har i alla tider läst böcker med killar i nyckelroller. Det har gått alldeles utmärkt. Det finns något som kallas allmänmänskligt. Hit hör mycket av det Lou är med om. Vi har alla varit olyckligt kära. De flesta minns långa somrar då vi tvingats med till ett tråkigt lantställe där absolut ingenting händer. Varför göra detta till något som har med tjejer att göra?

Ännu en del av förklaringen (förutom det faktum att huvudpersonen är en flicka) är den grafiska formen. Färgerna är starka med mycket rosa Bildspråket är tämligen ”tjejigt” vilket småpojkar i min närhet snabbt läser in. Det är synd att det ser ut så här. Men om du ändå kan få dina tweenies, oavsett kön, att läsa om Lou kommer de att få ta del av en glad serie med äkta djup. Något som inte är alltför vanligt förekommande.

Text: Elin Lucassi