Bokrecension

Titel: Mississippi
Författare: Hillary Jordan
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 201205
Översättning: Dorothee Sporrong
ISBN: 978-91-87031–30-4

Lika bra jag erkänner. Jag är svag för romaner från den amerikanska södern. Har aldrig riktigt hämtat mig sedan jag läste Stormen och vreden av William Faulkner, ett mästerverk i sydstatselände. Dessa familjer på fallrepet som kämpar mot naturkrafterna för att överleva samtidigt som de slits itu av inbördes konflikter. Den brutala rasismen, arvet från slaveriet och patriarkatet, erfarenheterna från kriget och inte minst ett slags förfallets romantik.

Hillary Jordan debuterar med sydstatsromanen Mississippi och lyckas väl i sin debut. Det är välskrivet, drivet och ofta spännande. Berättelsens centrum är bomullsfarmen Mudbound dit det gifta paret Henry och Laura McAllan flyttar på 1940-talet. Henry älskar det strävsamma lantbrukarlivet – Laura avskyr det. Mudbound är ett eländigt ruckel och Laura får slita hårt med att ta hand om barnen och hushållet. Dessutom har hon fått svärfar från helvetet på halsen. Pappi är en elak rasistisk despot som är inneboende hos dem. Den svarta familjen Jackson arbetar hos de vita McAllans som underlydande, ej jämbördiga. Men Florence Jackson blir också ett stöd för Laura. Florence är en stadig, klarsynt kvinna som har många visdomsord att komma med. När Henrys bror Jamie och Florence son Ronsel inleder en vänskap skruvas dramat upp. En vänskap över rasgränserna ses inte med blida ögon. Jamie är dessutom en charmig odåga som Laura blir attraherad av. Förbjudna relationer – och snart är tragedin ett faktum.

Florence: ”Jamie McAllan hade ett hål i sin själ, ett sånt där hål som den onde älskar att finna”. (sid 209)

Mississippi berättas växelvis ur romanfigurernas perspektiv och man får en bra bild av vad som driver de olika karaktärerna. Förutom Pappi som enbart ses utifrån, som endimensionellt ond patriark. Bokens stora tema är rasdiskrimineringen och den berättar om vad som kunde hända om man överskred rasgränserna. Någon Faulkner är Hillary Jordan inte. Hon når inte fram till Faulkners existentiella och mytologiska djup. Hon är främst upptagen av att föra fram ett budskap om rasismen och att skapa en engagerande intrig. Men det är gott så här, ett stycke socialrealism från den amerikanska södern på 1940-talet.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Paradisträdgården
Författare: Amy Waldman
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 5117587019149

När kuvertet öppnas och namnet på den vinnande arkitekten tillkännages för juryn utbryter början till ett kaos. När det sedan sprids vidare via media att minnesmonumentet vid World Trade Center har ritats av en muslim höjs många upprörda röster. Den vackra paradisträdgården kommer i skymundan. Nu handlar det om personen som ritat den.

Romanen handlar om en arkitekttävling vid Ground Zero. För att bygga ett minnesmärke där bombningen skedde den 11 september har man i staden New York utsett en tävling, en tävling där man är anonym. En jury bestående av olika experter och med en representant från de anhöriga väljer ut de bästa bidraget. Efter många diskussioner utses förslaget om paradisträdgården som vinnande.

Vinnaren Mohammad Khan som kallas Mo, en amerikansk arkitekt med indiska föräldrar, blir inte belönad för sin vinst, tvärtom han blir ett byte för hela amerikanska folket. Trött på diskriminering och okunskap om islam ser han ingen anledning till att han ska behöva förklara något om sig själv som person eller om den muslimska trosuppfattningen, utan han utgår från sin yrkesroll. Dessvärre är ingen är så intresserad av hans arkitektur. Artiklarna som journalisten Alyssa Spier, på skvallertidningen The Post, skriver hjälper till att elda upp mobben. Hon lever för sina scoop och hon tar inte hänsyn till något annat än att bli publicerad, kosta vad det vill.

Bland de anhöriga växer det fram en grupp som helt tar avstånd från det vinnande bidraget. Sean, vars bror dog, lever hemma hos sina föräldrar igen och för honom personligen blir denna hatkampanj ett sätt att finna en plats i livet där han redan sumpat bort det mesta. Arkitekten Mo har ändå stöd av några i juryn, främst av de anhörigas representant Claire Burwell, änka till en man som dog vid bombningen av tornen. En annan person man får följa i romanen är Asma som också har blivit änka. Hennes man är en av de omkomna, men som illegal flykting från Bangladesh har hon inte samma möjligheter att påverka något.

I berättelsen får man även följa andra personer och olika grupper, bland dessa ordföranden i juryn som försöker hålla ihop gruppen, guvernören som ställer sig mot förslaget för att vinna röster, den kvinnliga advokaten som arbetar med människorättsfrågor och som blir god vän med arkitekten Mo. Förutom att följa händelseförloppet om det vinnande bidraget får man som läsare följa dessa människor inre tankar och känslor, och sorgen över de omkomna.

Genom att läsa om dessa olika karaktärer och deras liv bildas ett kalejdoskop över olika känslor och åsikter och romanen visar hur misstänksamheten och intoleransen ökat. Känslorna hos de inblandade gör situationen kaotisk och tankarna onyanserade. Författaren speglar väl stämningen i New York efter den traumatiska upplevelsen den elfte september och i romanen ställs många frågor på sin spets. En bok väl värd att läsa.

Amy Waldman har jobbat som journalist på New York Times och denna debutroman har fått flera priser för i USA. Läs mer på The submission novel.com.

Text: Áslaug Myhrberg