Bokrecension

Titel: Vinterdagbok
Författare: Paul Auster
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201301
ISBN 978-91-0-012989-7

Med orden ”Du har inträtt i ditt livs vinter” avslutar Paul Auster sin memoarbok, ”Vinterdagbok”. Författaren har hunnit bli sextiofyra år gammal när boken är färdig och han upplever att han påbörjar den sista perioden i sitt liv.

Genom att skriva den här dagboken vill han gå igenom sitt liv, från barndom till dagens påbörjade ålderdom. Han gör det med en detaljrikedom som omfattar både humor och insikter om den människa han var och har blivit. Auster är född samma år som jag, 1947. Därför läser jag hans dagbok med särskild iver för att se om jag kan finna beröringspunkter i våra liv, då vi levt under en gemensam tidsepok i världshistorien. Författaren skapar distans till sig själv genom att genomgående använda du-form. Således talar han till sig själv i andra person och dessutom i presens, därigenom känns det lättare för mig att identifiera mig, emellanåt kan det nästan verka som det är till mig han talar. Detta ger en märklig och annorlunda känsla under läsningen. Och faktiskt finner jag en del liknande erfarenheter i våra psyken och tankevärldar. Politiskt finns dock inte mycket att hämta i denna roman, som mest avhandlar det privata och personliga livet.

I Austers berättelse ingår långa historier om personer i hans närmaste omgivning, fruar, föräldrar, barn och andra släktingar och vänner. Dessa historier är roliga att läsa i sig och blir nästan som fristående noveller i romanen. Han berättar ingående om sin nära relation till sin mor och sin hustru, författaren Siri Hustvedt omtalar han mycket kärleksfullt. Hennes släkt har sitt ursprung i Norge och beskrivningen av de årliga julmiddagarna hos dem är fylld av varm humor.

Auster skriver oerhört omsorgsfullt, varje mening och beskrivning, vare sig det gäller människor, platser han besökt eller bott på, mat han ätit genom åren eller böcker han läst känns väl genomtänkta innan de sätts på pränt. Dock uttråkas jag lite av alla hans uppräkningar, över en eller flera sidor av bl.a. olika adresser han bott på (tjugoen stycken) och alla de länder han besökt.

Paul Auster har ju beskrivits som minimalist och det stämmer väl i denna dagbok. Hans liv verkar inte har varit särskilt spännande i realiteten, det som gör hans dagbok så läsvärd är hans förmåga att göra det banala i vardagen till stor litteratur.

Text: Vivian Gustin

Titel: Jag ringer mina bröder
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag:Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201210
ISBN 978-91-0-013265-1

Trots att boken bara består av 125 sidor väcker den fler tankar än de flesta böcker lyckas göra.

För drygt ett år sedan, närmare bestämt i december 2011, exploderade en bil på Drottninggatan i Stockholm. En vecka efter explosionen, som visade sig vara ett självmordsattentat, publicerade DN en text Jonas Hassen Khemiri skrivit om händelsen. Texten kan ni läsa här. I den här boken har Khemiri valt att bygga vidare på sin egen text. Han har gett berättaren ett ansikte och satt in historien i en kontext.

Vi får följa unga Amor under ett dygn efter att explosionen har ägt rum och möter honom i samtal med andra. Barndomsvännen Shavi, kusinen Ahlem, ungdomskärleken Valeria, telefonförsäljaren Karolina och sist men inte minst mormor Tyra är de fem personer vi får bekanta oss med genom Amor. Dessa personer är dock bara biroller då Amor själv är den bärande och centrala karaktären i boken. Vi får följa med under hans uppdrag att skydda sina bröder och ta del av hans funderingar kring vänskap och kärlek. Amors iakttagelser vävs ihop med tankar och minnen och som läsare kan man aldrig vara helt säker på vad som utspelar sig i verkligheten och vad som utspelar sig i hans huvud. Samtidigt som jag gärna vill veta säkert vad som är tanke och vad som är verklighet är tolkningsutrymmet delvis det som gör boken så bra.

Jag ringer mina bröder är en roman, ett manus och en dagbok. Den är både prosa och poesi. Allt på samma gång och ändå inte riktigt något utav det. Jonas Hassen Khemiri varvar tvåordsmeningar med meningar så långa att de rymmer en hel sida. Språket är lätt att förstå, men med sina liknelser och metaforer har det flera dimensioner. När jag läst halva boken kände jag en viss besvikelse. Efter Khemiris romaner Ett öga rött och Montecore hade jag förväntat mig något som skulle räcka mer än en timme. När jag läst färdigt boken var dock mitt omdöme annorlunda. Det här är en bok som tål att läsas om, eftersom det finns flera aspekter att upptäcka, och därför räcker den mycket längre än 60 minuter.

Text: Ida Stiller