Titel: Det röda fältet
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: 2012-11
ISBN: 9789187179174
Nobelpriset i litteratur år 2012 gick till Mo Yan som enligt den svenska akademin ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Detta var en begynnelse till översättningsprocessen av hans verk. Efter ett tag kom romanerna ut till bokhandlarna. Det röda fältet var den romanen som fick mest plats bland bokhandlarnas bokhyllor; den har även gjorts till film.
Berättelsen är lika modern som den är omodern. Det är en jordnära legend om en släkt under fyra generationer I Gaomi nordöstra socken där de mest blodiga striderna och de mest poetiska och romantiska skildringarna tar plats i det röda sorghumfältet.
Beskrivningarna av de brutala samt hjärtlösa striderna är de delarna i romanen där Mo Yan vågat vägra att utelämna de känsliga parterna.
Karaktärerna är som i många av de nedskrivna epos överdrivna men de är varken hjältar eller skurkar. Med de animaliska instinkterna som kommer fram till ytan under en strid – vare sig det handlar om krig eller en själsstrid – kan vilken hjälte som helst förvandlas till skurk. Realismens drag i romanen får personligheterna att vara svarta och vita på samma gång, de är visserligen nyanserade fast ändå inte i en gråskala.
Mycket av det som händer i romanen är väldigt extremt och Mo Yan visar ännu ett nytt perspektiv på de brutala och laglösa krigen. De beskrivna krigsskildringarna kan med stor säkerhet vara gemensamma för många krig under alla tider. Det är denna aspekt av romanen som gör den tidlös.
Det röda fältet är inte en politisk korrekt skildring av samhället – den försöker inte ens och lyckas ändå vara uthärdlig –, karaktärerna är tredimensionella på samma gång som de är legender ur en saga. De är dessutom lika bleka som de är färgstarka samt lika levande som de är döda. Det ena är kontra det andra. Detta skulle ett annat verk kunna innebära att den röda tråden frånvarade men med sin poetiska skicklighet håller Mo Yan samma stilnivå under hela berättelsens gång.
Text: Anastasia Brink