Teaterkritik

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

6 juli, 2019 by Martin Moberg

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters ”Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….

För i sommar blir Ronneby stad – igen…

29 juni, 2019 by Martin Moberg

I onsdags den 26 juni på slaget 18 samlades vi dryga 50 talet förväntansfulla på Ronneby torg, det var premiär för årets dramatiserade stadsvandring. Vars manus Urban Jönsson författat och de personligheter som vi mötte spelades av skådespelare från Ronneby folkteater. Det i sig givet den positiva erfarenhet jag fått av tidigare teater och revyproduktioner, borgade för något bra.

Och det skulle visa sig att de förväntningarna skulle också infrias. Vi begav oss ut på en stadsvandring som tog vid där fjolårets slutade, det ödesdigra året 1686, när Ronnebys stadsprivilegier drogs in av kung Karl XI Gustav och staden blev nedgraderad till en lydköping under närbelägna och nygrundade staden Karlskrona.

(Skådespelarna under årets stadsvandring i Ronneby; Kseniya Ani, Malin Holm och Mia Österhof – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Och när stadsvandringen tog sin början, hade det gått drygt två hundra år och vi begav oss iväg åt ett oväntat håll in i den del av Ronneby som byggdes upp efter den förödande stadsbranden 1864. Det blev intressanta möten längs vägen med flera historiska personligheter, bl a dök häradshövdingarna Jean Christer Lindblom och Mathias Gadd upp, men vi fick även träffa handlare på fisktorget och barnarbetare.

Under stadsvandringen tar guiden Anders Johnsson upp vilka två för Ronneby avgörande historiska händelser som sammantaget gjorde att beslutet att åter ge Ronneby stadsrättigheterna tillbaka fattades och trädde ikraft 1882. Men vilka de är, och hur de faktiskt märks av i Ronneby anno 2019 – ja det får du veta om du på onsdagskvällar till och med den 14 augusti kl 18 beger dig till Ronneby torg. För i sommar blir Ronneby stad – igen…

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

22 juni, 2019 by Lotta Altner

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.

Teaterkritik av Da-Da-Da Marionetteatern: Färgglatt fluffigt och runda harmonier, men hänsynslösa föräldrar borde förbjudas

22 juni, 2019 by Lotta Altner

Da-Da-Da

Marionetteatern för de minsta i Rålambshovsparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater

Regi Helena Nilsson

Jag vet inte varför jag hade förväntat mig en dadaistisk föreställning för de minsta. Kanske har de med att göra att man också kan beskriva den konstformen som dada och att jag p.g.a mina snäva kunskaper om bebisars da da da, helt enkelt gjorde andra kopplingar. Jag blev dock inte besviken av att solen och scenografi sken med färgglada men enbart runda former. Är man som vuxen förtjust i intensiv ögonstimulans fick man sannerligen spännande mönster att fundera kring.

Marionettfigurerna på scen såg lite grann ut som fluffiga marshmallows (vill inte tänka hur varm det måste varit under). De var mycket inbjudande till att man hade velat lukta på dem och krama dom, vilket jag tänker skulle ha kunnat varit ett syfte. De blev stora gosedjur på scen.

Det häftiga med teater för de minsta är att tempot är långsamt. Man hinner följa med i rörelserna och balansen mellan olika rörelser. Jag blev mycket förtjust i de magnetdjur som fanns på scen och flera barn var förundrade över hur munnar och ögon kunde röra på sig utan att man kunde se hur det gick till. Magiskt.

Finast i hela föreställningen var när de Musse Pigg liknande figurerna cyklade, och blev förälskade och började pussas. Då fnissade många barn och vi vuxna log i mjugg.

Ibland tänker man som vuxen att barnföreställningar för de små måste vara en stor utmaning för skådespelarna på scen. Barn är ju väldigt spontana och livfulla, vilket de naturligtvis måste få vara, även om ljudnivån kan blir krävande. Inga barn förstörde någon stämning på den här föreställningen ska noteras. På dagens föreställning var det dock respektlösa föräldrar som utan att blinka, själva höll låda under pantomimen (skådespelare pratar inte ens själva då). Jag provade min kritiska blick på gruppen av föräldrarna, men de var totalt upptagna av sina egna förträffligheter och fortsatte diskutera huslån och nya bilar. Det krävdes stor koncentration från en att kunna bortse från deras grova övertramp. Hur kan vuxna vara så hänsynslösa mot barnens föreställning och åt skådespelarna som i svett slet på scen för att ljudlöst konkurrera vackra bilder. Hade jag utan att skrika och förstöra mer, sagt åt dem.

All eloge till scenens folk som inte bara gick därifrån för det hade varit helt förståligt. Jag gillar inte restriktioner och förbud och att andra vuxna ska leka poliser med vuxet folk. Men frågan är om inte Parkteatern precis som man gör på bio, skulle behöva informera publiken om vad som ska hända på scen, vem det är för och att man visar respekt för skådespelare och barn som vill se föreställningen. Jag ville också se föreställningen, för den var fantastisk.

Medverkande på scen Magnus Erenius, Ida Stéen

Komplext om ondskans mekanismer – Kören i Biskopsgårdens kyrka

14 maj, 2019 by Mats Hallberg

Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg, Lundby församling och Unga Folkteatern

Av David Greig (The Events)

Regi och översättning: Kim Lantz

Produktionsassistent och sufflör: Titti Andersson

Regiassistent: Sanna Hultman

Musik &körarrangemang: John Browne, Helena Fornegård, Marianne Holmboe

Körledare & Musikalisk arrangör: Helena Fornegård

Medverkande: Kim Bredefeldt, Robert Söderberg, Helena Fornegård (körledare) plus en kör där somliga ej namngivna har biroller.

Spelas till och med 23/5 i Biskopsgårdens kyrka Göteborg

Premiär 11/5 2019

Finns en symbolisk laddning i val av spelplats, fast utlokaliseringen antagligen har naturliga orsaker. Kyrkan är nämligen belägen ett stenkast från Vårväderstorget. Där ligger ju krogen som för några år sedan utsattes för en gängrelaterad skjutning. Ett par ynglingar sköts ihjäl, flera skadades. I motsats till så gott som alla andra dödliga uppgörelser på Hisingen, kunde de skyldiga straffas. På hemvägen cyklar jag förbi monumentet över offren för diskoteksbranden. De som orsakade den fruktansvärda katastrofen var inga utifrån.. Rasistiska motiv kunde uteslutas i dessa fall.

I Biskopsgårdens kyrka på Hisingen utspelas under cirka åttio minuter ett diskuterande drama om en masskjutning i en kyrka, ett dåd utfört av en fullblodsrasist. Kören av David Grieg (född 1969) från Skottland, handlar om en massaker där offren ingår i en repeterande kör. Pjäsen tar fasta på vad som hände de närmast berörda och överlevande efteråt. Prästen, initiativtagaren till den mångkulturella kören, blir besatt av att ta reda på varför någon kan begå en sådan omänsklig gärning. Grieg hade i bakhuvudet medan han skrev, den ideologiskt övertygade nationalisten Anders Behring Breivik och hans attack mot det öppna, demokratiska samhället. I detta idédrivna drama ställs kyrkorummets oskuldsfulla, inkluderande mentalitet, mot det ondskefulla becksvarta, vars syfte är att förgöra tanken på allas lika värde. Ljus mot mörker, berikande mångfald kontra omstörtande föreställningar om ras.

Anmärkningsvärt att iscensättningen görs utan såväl scenografi som koreografi. Det närmsta i den vägen en laptop, ett didgeridoo-rör och en stav som markerar avlossandet av skott. Vidare finns varken ansvarig för, kostym, smink, ljud eller ljus angiven. Några stativ med spotlights är utplacerade i ett par hörn. I egna kläder ses den sjutton personer starka kören, som i upptakten kommer antingen från ingången, eller sitter utspridda bland publiken. Vi sitter längs tre sidor. Rakt eller snett framför oss agerar man. Den öppna återstående sidan, utgörs lämpligt nog av en naturlig scenupphöjning. Där framför kören med kroppslig energi och jublande glädje sina sångövningar, under ledning av Helene Fornegård vid pianot. Öppningsrepliken är välfunnen, riktas primärt till den heterogena kören. Omgående får de upprymda körmedlemmarna oväntat besök. Möjligen av naivitet visar prästen ingen rädsla för den främmande hotfulla personen, han som efteråt enbart kallas pojken.

Kim Lantz är Folkteaterns grand old man. En väsentlig del av sitt yrkesliv har han ägnat åt något han bemästrar mycket väl: att coacha amatörskådespelare jämte att översätta. Om jag tillåter mig att generalisera. är konfrontation och maktutövning gemensamma drag, i åtskilliga av de uppsättningar han tagit sig an för Unga Folkteatern. Ofta med mycket gott resultat. Ett paradexempel var Området , en pjäs med tuff jargong där Bredenfeldt och Söderberg också spelade mot varandra, i roller som den resonerande gode i närkamp med en i uppskruvat tonläge diabolisk skuggfigur. I Greigs kusliga berättelse finns ungefär samma styrkeförhållande. Vi möter prästen Kim (Bredenfeldt), vars fixering vid att ta reda på ”stamkrigarens” (Söderberg) drivkrafter, riskerar hans undergång. Relationer till de som står honom närmast utsätts för alltför stora påfrestningar. Som kontrahenter övertygar paret, inte minst Robert Söderberg (river exempelvis av en blixtrande rap) . Samtidigt ligger de stundtals på gränsen till att bli endimensionella. Hur skulle de kraftfulla aktörerna gå i land med uppgiften om man vände på kuttingen?

Den outhärdliga sorgen finns bara med i utkanten, annars ett tillstånd åskådaren själv får fylla i. Otäckast är istället att pojken brutit samhällskontraktet, genom att förakta svaghet (som tyngde honom själv tidigare), bekämpa tolerans och avvisa idén om att hjälpa varandra. Skeendet gestaltas genom att kronologin spolas fram och tillbaka, vilket gör intrigen lika intrikat som förvirrande. Finns visst fog för påståendet om logiska kullerbyttor. Lantz med sin enorma rutin, har förstås gott handlag med aktörerna. Och körens medlemmar får sina gospelmelodier att svänga härligt, blir motvikt till den fasansfulla gärningen. Flera av dem är duktiga i sina biroller. Och somligas slit med stickrepliker borde jag kanske ha överseende med . Dock kunde jag inte höra ibland, eller uppfattade bara brottstycken. Kören ger upphov till många funderingar om den ensamme galningen, alternativt målmedvetne mannen med skrämmande våldskapital. Hur kan ett samhälle skydda sig mot dem som ställt sig utanför, dem som är ute efter att skapa kaos? Samtidigt är denna uppsättning så speciell, att jag hade problem att ta den till mig. Därav avsaknaden av adekvat rubrik och dröjsmålet. (Ett par tillfällen sker samtal efter pjäsen med olika medverkande.)

Teaterkritik

Footer

Om oss