Da-Da-Da
Marionetteatern för de minsta i Rålambshovsparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Regi Helena Nilsson
Jag vet inte varför jag hade förväntat mig en dadaistisk föreställning för de minsta. Kanske har de med att göra att man också kan beskriva den konstformen som dada och att jag p.g.a mina snäva kunskaper om bebisars da da da, helt enkelt gjorde andra kopplingar. Jag blev dock inte besviken av att solen och scenografi sken med färgglada men enbart runda former. Är man som vuxen förtjust i intensiv ögonstimulans fick man sannerligen spännande mönster att fundera kring.
Marionettfigurerna på scen såg lite grann ut som fluffiga marshmallows (vill inte tänka hur varm det måste varit under). De var mycket inbjudande till att man hade velat lukta på dem och krama dom, vilket jag tänker skulle ha kunnat varit ett syfte. De blev stora gosedjur på scen.
Det häftiga med teater för de minsta är att tempot är långsamt. Man hinner följa med i rörelserna och balansen mellan olika rörelser. Jag blev mycket förtjust i de magnetdjur som fanns på scen och flera barn var förundrade över hur munnar och ögon kunde röra på sig utan att man kunde se hur det gick till. Magiskt.
Finast i hela föreställningen var när de Musse Pigg liknande figurerna cyklade, och blev förälskade och började pussas. Då fnissade många barn och vi vuxna log i mjugg.
Ibland tänker man som vuxen att barnföreställningar för de små måste vara en stor utmaning för skådespelarna på scen. Barn är ju väldigt spontana och livfulla, vilket de naturligtvis måste få vara, även om ljudnivån kan blir krävande. Inga barn förstörde någon stämning på den här föreställningen ska noteras. På dagens föreställning var det dock respektlösa föräldrar som utan att blinka, själva höll låda under pantomimen (skådespelare pratar inte ens själva då). Jag provade min kritiska blick på gruppen av föräldrarna, men de var totalt upptagna av sina egna förträffligheter och fortsatte diskutera huslån och nya bilar. Det krävdes stor koncentration från en att kunna bortse från deras grova övertramp. Hur kan vuxna vara så hänsynslösa mot barnens föreställning och åt skådespelarna som i svett slet på scen för att ljudlöst konkurrera vackra bilder. Hade jag utan att skrika och förstöra mer, sagt åt dem.
All eloge till scenens folk som inte bara gick därifrån för det hade varit helt förståligt. Jag gillar inte restriktioner och förbud och att andra vuxna ska leka poliser med vuxet folk. Men frågan är om inte Parkteatern precis som man gör på bio, skulle behöva informera publiken om vad som ska hända på scen, vem det är för och att man visar respekt för skådespelare och barn som vill se föreställningen. Jag ville också se föreställningen, för den var fantastisk.
Medverkande på scen Magnus Erenius, Ida Stéen