Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg, Lundby församling och Unga Folkteatern
Av David Greig (The Events)
Regi och översättning: Kim Lantz
Produktionsassistent och sufflör: Titti Andersson
Regiassistent: Sanna Hultman
Musik &körarrangemang: John Browne, Helena Fornegård, Marianne Holmboe
Körledare & Musikalisk arrangör: Helena Fornegård
Medverkande: Kim Bredefeldt, Robert Söderberg, Helena Fornegård (körledare) plus en kör där somliga ej namngivna har biroller.
Spelas till och med 23/5 i Biskopsgårdens kyrka Göteborg
Premiär 11/5 2019
Finns en symbolisk laddning i val av spelplats, fast utlokaliseringen antagligen har naturliga orsaker. Kyrkan är nämligen belägen ett stenkast från Vårväderstorget. Där ligger ju krogen som för några år sedan utsattes för en gängrelaterad skjutning. Ett par ynglingar sköts ihjäl, flera skadades. I motsats till så gott som alla andra dödliga uppgörelser på Hisingen, kunde de skyldiga straffas. På hemvägen cyklar jag förbi monumentet över offren för diskoteksbranden. De som orsakade den fruktansvärda katastrofen var inga utifrån.. Rasistiska motiv kunde uteslutas i dessa fall.
I Biskopsgårdens kyrka på Hisingen utspelas under cirka åttio minuter ett diskuterande drama om en masskjutning i en kyrka, ett dåd utfört av en fullblodsrasist. Kören av David Grieg (född 1969) från Skottland, handlar om en massaker där offren ingår i en repeterande kör. Pjäsen tar fasta på vad som hände de närmast berörda och överlevande efteråt. Prästen, initiativtagaren till den mångkulturella kören, blir besatt av att ta reda på varför någon kan begå en sådan omänsklig gärning. Grieg hade i bakhuvudet medan han skrev, den ideologiskt övertygade nationalisten Anders Behring Breivik och hans attack mot det öppna, demokratiska samhället. I detta idédrivna drama ställs kyrkorummets oskuldsfulla, inkluderande mentalitet, mot det ondskefulla becksvarta, vars syfte är att förgöra tanken på allas lika värde. Ljus mot mörker, berikande mångfald kontra omstörtande föreställningar om ras.
Anmärkningsvärt att iscensättningen görs utan såväl scenografi som koreografi. Det närmsta i den vägen en laptop, ett didgeridoo-rör och en stav som markerar avlossandet av skott. Vidare finns varken ansvarig för, kostym, smink, ljud eller ljus angiven. Några stativ med spotlights är utplacerade i ett par hörn. I egna kläder ses den sjutton personer starka kören, som i upptakten kommer antingen från ingången, eller sitter utspridda bland publiken. Vi sitter längs tre sidor. Rakt eller snett framför oss agerar man. Den öppna återstående sidan, utgörs lämpligt nog av en naturlig scenupphöjning. Där framför kören med kroppslig energi och jublande glädje sina sångövningar, under ledning av Helene Fornegård vid pianot. Öppningsrepliken är välfunnen, riktas primärt till den heterogena kören. Omgående får de upprymda körmedlemmarna oväntat besök. Möjligen av naivitet visar prästen ingen rädsla för den främmande hotfulla personen, han som efteråt enbart kallas pojken.
Kim Lantz är Folkteaterns grand old man. En väsentlig del av sitt yrkesliv har han ägnat åt något han bemästrar mycket väl: att coacha amatörskådespelare jämte att översätta. Om jag tillåter mig att generalisera. är konfrontation och maktutövning gemensamma drag, i åtskilliga av de uppsättningar han tagit sig an för Unga Folkteatern. Ofta med mycket gott resultat. Ett paradexempel var Området , en pjäs med tuff jargong där Bredenfeldt och Söderberg också spelade mot varandra, i roller som den resonerande gode i närkamp med en i uppskruvat tonläge diabolisk skuggfigur. I Greigs kusliga berättelse finns ungefär samma styrkeförhållande. Vi möter prästen Kim (Bredenfeldt), vars fixering vid att ta reda på ”stamkrigarens” (Söderberg) drivkrafter, riskerar hans undergång. Relationer till de som står honom närmast utsätts för alltför stora påfrestningar. Som kontrahenter övertygar paret, inte minst Robert Söderberg (river exempelvis av en blixtrande rap) . Samtidigt ligger de stundtals på gränsen till att bli endimensionella. Hur skulle de kraftfulla aktörerna gå i land med uppgiften om man vände på kuttingen?
Den outhärdliga sorgen finns bara med i utkanten, annars ett tillstånd åskådaren själv får fylla i. Otäckast är istället att pojken brutit samhällskontraktet, genom att förakta svaghet (som tyngde honom själv tidigare), bekämpa tolerans och avvisa idén om att hjälpa varandra. Skeendet gestaltas genom att kronologin spolas fram och tillbaka, vilket gör intrigen lika intrikat som förvirrande. Finns visst fog för påståendet om logiska kullerbyttor. Lantz med sin enorma rutin, har förstås gott handlag med aktörerna. Och körens medlemmar får sina gospelmelodier att svänga härligt, blir motvikt till den fasansfulla gärningen. Flera av dem är duktiga i sina biroller. Och somligas slit med stickrepliker borde jag kanske ha överseende med . Dock kunde jag inte höra ibland, eller uppfattade bara brottstycken. Kören ger upphov till många funderingar om den ensamme galningen, alternativt målmedvetne mannen med skrämmande våldskapital. Hur kan ett samhälle skydda sig mot dem som ställt sig utanför, dem som är ute efter att skapa kaos? Samtidigt är denna uppsättning så speciell, att jag hade problem att ta den till mig. Därav avsaknaden av adekvat rubrik och dröjsmålet. (Ett par tillfällen sker samtal efter pjäsen med olika medverkande.)