Teaterkritik

Av Petra Revenue och Gilda Stillbäck (baserat på formuleringar av Ingmar Bergman)

Regi: Petra Revenue

Regiassistent: Lars Andersson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wickström

Musik: Björn Knutsson

Urpremiär: 20/3 2020

Spelas till och med 8/4 Andréegatan 13 i Göteborg

Vad händer om den imposante regissören Ingmar Bergman agerar i kvinnlig skepnad, blir citerad genom i stort sett en hel monolog, fast med passande pronomen? Frågeställningen är utgångspunkten för samarbetet mellan Petra Revenue och Gilda Stillbäck, vars fyndiga idé kläcktes på Fårö under Mixed Minds härom året. En pilot i mindre format väckte bifall och man uppmanades att färdigställa en scenproduktion.

Källmaterialet är som bekant närmast oöverskådligt. För egen del har jag absorberat Jane Magnussons utomlands prisade dokumentärfilm (5 avsnitt på SVT Play), filmade intervjuer av Gunnar Bergdahl och Marie Nyreröd. Thomas Sjöbergs bok med unikt arkivmaterial, Alexander Ahndorils researchade roman Regissören ( orsakade protester från förlagan), jämte Bergmans egna berättande i Laterna Magica och Bilder. En allt annat än smickrande bild av privatpersonen förmedlades av hans uppoffrande hushållerska. Rimligen är somligt ur detta ymniga axplock inbakat i manus. Har förstått att duon dock främst förlitat sig på Youtube-klipp.

Utan att behöva bli medspelare tas publiken i anspråk av den visionäre regissören, van vid att domptera sin omgivning. Gilda Stillbäck hämtar publiken, förmanar den. Därpå omvandlas vi till deltagare i en kollationering. Monologen utvecklas till en lika medryckande som spektakulär process, övergår i febrigt förbryllande anvisningar vid en filminspelning. På välbekant manér berättar den geniförklarade regissören parallellt om sina demoner.Vidare insikten om att hon orsakar lidande, redogör för trassligt många äktenskap, sin krånglande mage, kärlek, oförmågan att hålla reda på barnens födelsedagar, själen och Guds existens. Budskap och synpunkter kommuniceras genom ideliga omriggningar jämte flitigt skrivande/ ritande med krita.

Vi skrattar åt fåfänga och noterar det blodiga allvaret hos regigivande konstnären, funderar på om den uteslutande är en manligt belastad egenskap. Det blivande grandiosa verket symboliseras finurligt av en kudde i xl-storlek. Till slut bestämmer sig Ingeborg att komplettera sina verbala utläggningar, eller så kanske hon blir fysiskt utagerande som en slags terapi. En pressad ledare vars situation gör att hon måste avreagera sig.

Vad som pågår under närmare en timme lockar till många leenden, några garv och på pricken fångade insikter om gränslösa genier. Oavsett om man varit redskap för någon i maktposition eller behandlat ett kollektiv som marionetter, framstår könsbytet i Ingeborgs manifest som en fullträff. Underligt att greppet inte genomförts tidigare.

Hänförs av hur rädslan för att tappa kontrollen skildras, i lysande scener dramaturgiskt laddade med frustrerad upphetsning. Stillbäck är briljant i rollen, en domptör vars gester kongenialt understryker varje replik. Måste ha varit tacksamt stoff att ösa ur. Lustfyllt har kvinnorna bakom verket , med benäget bistånd från Lars Andersson (en av Trixters nyckelpersoner), skapat ett stimulerande narrativ, signifikativa mönster om urtypen av det manliga geniet.

Dekoren går i svart – den ”sanna” konstens färg – liksom skådespelarens kläder. Gilda Stillbäck är i botten dansare och koregraf, vars utarbetade kroppsspråk jag kunnat beskåda i Kikkiland och i samtidsdrama av Tony Kuschner på Göteborgs Stadsteater. Hon vars yrkesmässiga hemvist numera är Paris, har på senare år utbildat sig inom skådespeleri. Kan rent av vara fördelaktigt för Stillbäck att hon inte har någon teatral röst i sitt DNA. Istället firar hon triumfer med det intimiserande tilltal hon och Revenue vinnlagt sig om. Försåtligt sympatisk ton används för att lirka med mottagare, både berömda skådespelare och den kompetenta ljusdesignern. Hur hon som icke-fiktiv adresseras och hur Ingeborg tacklar diverse störningsmoment, tillhör tveklöst uppsättningens komiska höjdpunkter.

Vi påminns i Ingeborgs Manifest på ett dråpligt, tillika sinnrikt sätt om ett antagligen vanligen förekommande kreativt kaos, ett normaltillstånd hos en osannolikt produktiv auteur, tillika teaterchef och dominant i svenskt kulturliv under åtskilliga decennier. Vi ser de enormt höga kraven, det reflekterande draget, omnipotensen som ger andra skulden för missöden och tendenser till ursinne. Med påkopplad intensiv närvaro speglas Bergmans beteende och tankar, vår främsta kulturexport som sa sig aldrig ha tråkigt.

Firma Revenue & Stillbäck har med bravur dissekerat geniet, hens våndor och karisma. Den komponerade musiken färgsätter idealiskt humörsvängningar.Gilda Stillbäck balanserar skickligt , avhåller sig med nöd och näppe från att begå lustmord. Tillvägagångssättet har ungefär samma rappa syrlighet som hos Petra Mede. Koreografen betonar med sin samlade yrkeserfarenhet, hur replikers effekt förstärks genom händers rörelser och menande blickar. Här är hon absolut på mammas gata! Experimentet att ge Ingmar Bergman kvinnlig kropp fungerar förträffligt. Efter trettio år på Teater Trixter slutar konstnärlige ledaren på grund av tidsbrist.. Hon slutar med flaggan i topp.

obs Beundransvärt att projektet kunnat genomföras under rådande exceptionella omständigheter, i en tid när nästan alla sammankomster blivit inställda. Även undertecknad i egenskap av recensent har haft problem att fokusera.

Av Jeffrey Hatcher och Mitch Albom (efter bok av Mitch Albom)

Regi: Gary Whitaker

Scendesign: Ger Ole Monnikhof

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Sångare: Otilia Eek

I rollerna: Antonio Tengroth och David Whitworth

Premiär 6/3 2020

Spelas till och med 4/4 hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans torg i Göteborg

Den med mig jämnårige Mitch Albom verkar nå framgång vad han än företar sig. Likt en renässansmänniska finns på cv:et exempelvis firad sportjournalist med egen kolumn, flera bästsäljare, pjäser och musikal. Har dessutom varit radiovärd och tillsammans med författarkollegor bildat en grupp som ger konserter. Han är duktig pianist, låtskrivare och drivit flera välgörenhetsprojekt. Tuesdays With Morrie från 1997 uppmärksammades av Oprah Winfrey, vars support renderade i såväl massvis av nya upplagor (sålt 14 miljoner), som hyllad filmatisering med Jack Lemon i rollen som Morrie. Resultatet: Fyra Emmy och den tv-film som det året fick högst tittarsiffror. Fem år senare sattes pjäsversionen upp off-Broadway. Albom utsågs till enda gäst när Ted Koppel avslutade sitt värdskap för Nightline i tevekanalen ABC.

Vad jag dras in i på GEST:s blackbox är ett kammarspel som pågår i närmare åttio minuter. Ett givande och tagande från två rollfigurer, vars levnadsvillkor befinner sig i var sin motpol. I ena änden en stressad journalist med dåligt samvete, mitt i en karusell av uppdrag, giftermål och nöjen. I andra änden en tidigare omtyckt professor i sociologi, som drabbad av ALS blivit tv-kändis och därefter uppvaktad av många brevledes, vilket leder till fler framträdanden i ABC.

Det är berörande och synnerligen tänkvärt utan att bli outhärdligt mörkt, något som troligen är både pjäsens och regissörens förtjänst. Även när underlag saknas, fortsätter människor att skämta. Att galghumor är ett oslagbart smörjmedel i relationer och läkande kraft i svåra stunder, symboliseras suveränt av männen på scen.

Ser föreställning nummer två tillsammans med övervägande tjejer från gymnasiet, kuriöst nog en regnig tisdagskväll. I första scenen vänder sig Mitch (Antonio Tengroth) till oss, vilket anspelar på den föreläsning han gav på det universitet han examinerades ifrån sexton år tidigare. Då berättar skribenten om de omvälvande fjorton möten han hann få, på egen begäran, med sin lika kära som kloka lärare. Dennes existens hade Albom blivit varse, efter att ha sett honom intervjuad i ovan nämnda Nightline. Dramatikerns alter ego får ett styng i hjärtat, eftersom han ständigt på språng, försummat att besöka sin mentor fast han lovat.

Ändamålsenliga scenografin består av bokhyllor på sidorna, stolar med förvaringsbord och i ett senare skede en justerbar säng. Av rekvisita ska den antika bakelittelefonen med nummerskiva framhållas. En komisk kontrast till snabbkommunicerande mobiler och inspelningsutrustningen som Mitch hanterar.

Professorn som förbereder sig på en hjälplös tillvaro och en plågsam färd mot döden, ställer sitt ”fan” mot väggen. Frågar om han har sinnesfrid, om det egentligen är terapi han är på jakt efter. Annars är det den yngre av dem som ställer djupa frågor och dokumenterar svaren. Här har vi utgångspunkten för de engagerande livets-mening- samtal om stort och smått som äger rum. Albom undviker lyckligtvis de fallgropar som Paulo Coelho och andra frälsare ägnar sig åt.

Passionen för musik delas, vilket illustreras rörande i ett par sekvenser. Morrie filosoferar om kärlekens nödvändighet och begreppet förlåtelse och om att gråta över vad man ångrat. Coachens insiktsfulla motto lyder: ”har du något snällt att säga till någon, säg det direkt så att du inte grämer dig för att döden kom emellan”. En lika viktig lärdom består i att omfamna livet, inte låta sig bli besatt av de bakslag som hör ungdomen till.

Man begriper att den självbiografiska pjäsen gjort intryck på regissören (tillika mycket erfaren skådespelare och konstnärlig ledare), vars första läsning dateras till när boken kom. Gary Whitaker har finkänsligt svetsat fram den lyhördhet, som gradvis uppstår i kontakten mellan rollfigurerna. Två individer lika beroende av varandra.

Antonio Tengroth har tillägnat sig gedigen utbildning i USA och medverkat i flera West End-musikaler (också verksam som regissör och dramapedagog). Han spelar exakt i linje med rollens utveckling. Går från forcerad och nyfiken men ouppmärksam, till omsorgsfull och reflekterande. Alert publik känner igen honom från Vår tid är nu samt musikalen En del av mitt hjärta. Övervägande del av hans repliker riktas mot David Whitworth, en bjässe meritmässigt. Hans mentala pondus och förmåga att gestalta en alltmer bräcklig kropp, måste betecknas som fenomenal. Dysfunktionella muskler och därmed ofrånkomligt vårdbehov och andras välvilja, framställer Whitworth genialt. Händernas skakningar och det omkullvälta glaset, en gripande sekvens som etsade sig fast på näthinnan. Vilken nervkittlande dramaturgi! Oj, vilken vibrerande karisma från en skådespelare som syntes i långköraren Coronation Street redan 1970.

Som alltid en ynnest att bevittna fulländat agerande. Den välskrivna berättelsen får oss att förbanna den skoningslösa, orättvisa liemannen. Medger att jag inte lyckas uppfatta samtliga formuleringar (ändå tre terminer engelska på universitet). Trots ovanan vid snabbt avlossad engelska, uppstår emellertid inga problem att följa resonemangen. Och för den publik som önskar en fängslande, extensiv språklektion är pjäsen rena guldgruvan. Och man teatern garanterat berörd!

Manus: Håkan Johnsson

Regi: Erik Ståhlberg

Ljus, ljud och teknik: Otto Båth

Musik: Pelle Bolander

Kostym: Frida Dufwa

Skådespelare: Anna Persson, Josephine Bauer, Pelle Bolander, Patrik Dufwa och Lars Magnus Larsson

Gästspel på Kulturhuset Vingen, i Göteborg (Torslanda)

Teater Bauer bildades 2015 i Göteborg på initiativ av Josephine Bauer, leds av henne och Erik Ståhlberg. Man har gett sig själva i uppdrag ”att bredda och fördjupa teaterkonsten i en samhällelig och social kontext”. Deras ledord är texten, skådespelare och publiken. Sommarnöjen – en mörk komedi hade premiär i Höganäs i februari och pjäsen har varit på miniturné. Textleverantören Håkan Johnsson har bland annat skrivit för SVT, Lisebergsteatern, Gunnebo Slottsteater och Folkteatern i Göteborg. Där har också regissören och Lars Magnus Larsson haft långa anställningar. Av Johnsson har jag tidigare recenserat revyn RÖVA och den mindre lyckade komedin Liljebrinks, båda på Folkteatern.

Sitter på fullsatt läktare, blickar ner mot scenen som går i vitt, liksom skådespelarnas kläder. Sparsamt med scenografi. Fyra klädda stolar och några tillhörande avsatsbord. Två systrar befinner sig med sina respektive i det ärvda sommarhus som den ena av dem äger, efter att ha köpt ut sin syster. Bea (Josephine Bauer) har blivit förmögen genom att vara varumärkesexpert, medan Frida (Anna Persson) är ett matematiskt snille. Det är kanelbullens dag, 4 oktober. Att vistas utomhus låter sig inte göras, vore fatalt då temperaturen stigit till 65 grader. Mantrat från karaktären Mats lyder: ”snart vänder det”. Även om paren är utrustade med stor vana att umgås, tär det förstås på relationerna att klimatet temporärt(?) helt ballat ur. Vattenransonering, hamstring av konserver och ac utgör nödvändiga överlevnadslösningar. Mentalt är man inte lika väl rustade, när det såriga förborgade förflutna avslöjas. Skissade förutsättningar skapar ett lika underhållande som thrillerbetonat driv

Fem ytterst erfarna skådespelare – kända från film, tv och betydande teaterscener – håller publiken i sitt grepp. Låter oss njuta av förmedlad yrkeskunskap, av att iaktta rollfigurers irritation och rädsla, sturskhet och bekännelser. I rätt bråkdel levereras repliker. När giftpilar viner undras om situationen kommer eskalera till handgripligheter. Regissör Ståhlberg har renodlat rollfigurernas absurda beteenden, skickligt tagit fasta på den dråpliga tonen. Ändå rymmer satiren en rad spänningsmoment.

Duktiga skådespelare får oss att byta fot, ta ställning för eller emot. Drastiskt sker ständiga omförhandlingar av maktförhållanden. En böljande process som är en avgörande styrka i berättelsen. Handlingen är framflyttad mer än fyra decennier, vilket gör att vår tid kan ses i backspegeln. Dramatikern tar givetvis chansen att predika om missförhållanden, främst i form av utläggningar från den lätt hysteriske Anton (Pelle Bolander). Han svänger sig med ord som extrapolera. Domderar om såväl missnöjespolitik som ekosystemets kollaps och angriper sin vinsamlande svåger (Patrik Dufwa). Någon gång ägnar sig dramatikern åt att slå in öppna dörrar, men helheten imponerar kolossalt.

Sällsynt med nya svenska pjäser som inte entydigt låter sig inordnas i bestämd kategori. Visserligen blir publiken i stora stycken snuvade på det utlovade roliga, även om snobben och bohemen inbjuder till flera skratt. Systrarna framstår som mer beklagansvärda, trots stolt hållning. Josephine Bauer och Anna Persson (tidigare verksam vid Göteborgs Stadsteater) fyller pricksäkert sina karaktärer med uppblossande stingslighet. Håkan Johnssons begåvade pjäs fungerar på flera plan. Hetsiga uppgörelser från par som hör ihop, ställer väsentliga frågor om altruism och överlevnadsinstinkt. Hotfulla tendenser dras ut till drastiska, rent av brutala konsekvenser i denna vassa dystopi. Inte minst när Lars Magnus Larsson roll i andra akten får symbolisera det diffusa hotet utifrån. Han excellerar i ett resonerande uttryck, en spelstil han ofta anammat.

Pelle Bolander har gjort musiken som inleder båda akter, vars sound förespeglar konflikthärdar. Till elektronisk bakgrund ses violinisten gnida stråken så att det knyckfullt slutar i kär barnvisa. Roas av välspelat och sammantaget riktigt bra manus. Teater Bauer klarar galant att vara dråpliga, dramatiska och angelägna.