Älskarinnor
Urpremiär på Årsta folkets hus för Stockholms Stadsteatern den 11 oktober 2019
Manus Ann-Sofie Bárány
Regi Philip Zandén
Scenografi Zofi Lagerman Nilsson
Ljus Carina Persson Backman
Musik Gustav Lindsten
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Lindstedt, Maria Reis
Dramaturg Åsa Lindholm
Sufflör Stefan Bäck
Regiassistent Julia Hackman
Rekvisitör Petra Jansson
Det är en enkel men talande scenbild som är kvällens första intryck på Årsta folkets hus. Framför oss ser vi en roterande cirkel, med en inre roterande cirkel, med ett hål i. Man behöver sannerligen inte vara lesbisk för att förstå den sexuella och konkreta association till kvinnlig njutning och glädje.
Årsta folkets hus har sina begränsningar när det gäller ljus och ljus, och jag uppskattade mycket att man hade arbetat runt problematiken och fokuserat på sceniska lösningar som var möjliga. Det är alltid befriande när man har tagit vad man haft och arbetat realistiskt med förutsättningarna.
Stor uppskattning kände jag inför att man hade miniscener utanför spellokalen både före förställningen (två franska soldater samspråkar) och strax innan andra akten ( Marianne råkar i gräl). Det ger alltid ett visst kittlande förspel när skådespelare kliver utanför den fasta stora scenen och ser sin publik i ögonen på ett mer tu man hand sätt. Det är ett agerande som inbjuder till att komma i stämning, och blev en härlig föreställning, före föreställningen.
Det är inte varje dag i veckan man får se så många begåvade kvinnor på samma scen samtidigt. Det är inte heller speciellt vanligt att scenkonst tar sig tid att berätta kvinnors historier ur ett lesbiskt perspektiv. Jag kan förstå att det var många kvinnor i publiken som kände att det sannerligen var på tiden. För dessa fiktionens karaktärer, före detta kvinnliga intellektuella, fick därmed lov att berätta en mellankrigstidens historia som ligger som grund för kvinnans frigörelse på många nivåer. Bara att det var så mycket kvinnor på scen påminde mig om att vi borde få mer plats att berätta våra historier.
Kvällens största problem för mig, blev att få ihop en spretande handling. Innan man förstod att handlingsmönstret inte var viktigt att komma ihåg eller att rollkaraktärernas namn inte heller var avgörande, var man något frustrerad. Eftersom man kände till och visste om några av karaktärerna som var hämtade från verkligheten, sökte man ideligen efter information för att repetera och komma ihåg vilka de var och funderade över om de påhittade var mindre viktiga. Med tiden blev det dock något lättare att pussla ihop handlingen, när man fick insikten att det inte var viktigt vilka som var det ena eller det andra. Det var inte ens viktigt vad de hette, eftersom man slutligen förstod vem som höll ihop med vem i alla fall.
Det gladde mig lite absurt, att man framställde kvinnlig tvåsamhet eller polygami, som inte det mest harmoniska. Att även kvinnor får bli osams. Jag vet inte varför jag någonstans i mig alltid har trott att två kvinnor, eller två män skulle kunna ha det lättare i en relation – lika barn leker väl bäst? Självklart måste det inte vara så och kön avgör ju självklart inte hur bra vi kan ha en relation eller en sexuell förbindelse med andra. Dock blev jag påmind om att dominans och undergivenhet, verkar vara en påfallande ingrediens i individers kärleksscener med varandra oavsett könsidentitet. Kvinnor kan lika bra som karlar.
Det fanns en bekvämlighets känsla i luften i kväll mellan de som agerade. En känsla av trygghet och samarbete som var mycket utöver det vanliga. Att göra sexuella anspelningar och ha nära intima samarbeten kan ibland ge en känsla av påtvingad rytmik och ryckiga rörelser. Det fanns det inga spår av alls i kvällens ageranden.
Uppsättningen hade många stora aktörer som fyllde sin plats och sin roll, utan att tveka. I mina ögon var Maria Kulle och Sandra Medina de mest ögonfallande i sina tolkningar. Kvällens stora överraskning blev Simon Edenroth som på ett lättsamt, men engagerat vis byte rollkaraktärer strålande från ena stund till den andra. Det är inte lätt att ha många mindre roller och byta kroppsspråk och sinnesstämning så många gånger, som krävdes av honom.
Kvällens snyggaste och mest professionella räddning var Cilla Thorell som tappade bort ett ord eller två och fick hjälp på traven igen. Det är vid sådana tillfällen man ser skillnaden mellan professionellt- och amatörmässigt skådespeleri eftersom hon inte tappade sitt eget eller karaktärens ansikte för ett ögonblick. Dessutom var det länge sedan jag såg en kvinna göra en så skarp tolkning av ett berusat tillstånd och dessutom kosta på sig en gnutta komik i det hela.
Kvinnor och kvinnors kärlek sinsemellan har aldrig varit något som fått ta stor plats i historien. Det glädjer mig att deras historier från verkliga sammanhang och genom fiktionen, tar plats. Kvinnor har rätt att få sina berättelser gestaltade på samma sätt som män får. Det här är sannerligen en förhistoria som påvisar kvinnors mänsklighet och ger oss inga förturer som varken bättre eller sämre än män. Jämlikt och bra, när de påvisar allas våra bra och dåliga sidor.
Ensemble Pierina Rizzo*, Polly Kisch, Simon Edenroth*, Eva Stenson, Annika Hallin, Sandra Medina, Sylvia Rauan, Cilla Thorell, Andreas Johannisson, Maria Kulle, Elisabet Carlsson, Tova Magnusson, Felicia Löwerdahl*, Susanne Gunnersen
*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö