Manus: Sara Klingvall, Helena Gezelius & Åsa Gustafsson
Regi: Åsa Gustafsson (tillsammans med det konstnärliga teamet)
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Koreografi: Julia Sjönneby & Josefin Samuelsson
Konstruktion & snickeri: Hannes Hansson
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Skådespelare: Jan Ericsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius
Spelas till och med 23/11 på Hagateatern (före detta Teater Tamauer) i Göteborg
Premiär: 18/10 2019
Av Jan Ericsons rollfigur får vi veta att tillfredsställande arbetsförhållanden är inskrivet som en rättighet i FN-stadgan. Hur stor klick av alla anställda har villkor på jobbet som i praktiken uppfyller detta mål? Har för egen del ingen regelbunden erfarenhet av kontorssysslor, däremot av nyckfulla omorganisationer under drygt trettio år med samma arbetsgivare. Förändringar verkar ske utifrån hur forskningsrön kan tolkas och utifrån påstådda kostnadseffektiva argument. När stenen väl sattes i rullning, har öppna kontorslandskap mot bättre vetande blivit en svårstoppad trend. Det ”fina i kråksången” var att kvinnor i publiken vittnade om hög igenkänningsfaktor, ett gott betyg åt de som gjort produktionen.
För första gången är jag med om att publiken sitter längs båda långsidorna. Med tanke på pjäsens tematik om öppenhet och att vara flexibel, blir åskådarna handgripligen indragna i problematiken som de tre aktörernas mellanchefer ideligen brottas med. Mer antydning än så skulle förta överraskningsmomentet. Greppet åskådliggör finurligt den luddiga läran om aktivitetsbaserat förhållningssätt. Manus innehåller mycket att skratta åt. Genom absurd situationskomik förhöjs verklighetsnära inslag. Det ter sig osannolikt att något konstruktivt kan uträttas av tre mellanchefer, under de distraherande betingelser som råder. Idén till verket uppstod när vän till Helena Gezelius, berättar att kön till toaletten på jobbet blev allt längre. Anledningen: enda frizon där sekreterarsamtal kunde tas ostört Därför handlar Hagateaterns nya produktion, om människors häpnadsväckande förmåga att anpassa sig till orimliga omständigheter.
Scenbygget är en sinnrik träkonstruktion bestående av ett antal kvadrater, vars platser skådespelarna kliver emellan likt hinderlöpare. Utanför är kopieringsapparat och kaffeautomat placerade som andningshål. I ena hörnet modeller av toaletter. Mitt i är bollhavet placerat, lika obegripligt som underhållande. Stor humor att iaktta hur de tre frustrerade gestalterna obevekligt dras dit. De berättar för oss om sina respektive uppgifter inom HR, kommunikations- och ekonomiavdelningen. Vi möter tre klämda, tämligen maktlösa personer som nås av meddelanden från företaget, via info i högtalare från anonyma överordnade. Röster som ger publiken mer kött på benen om den ideologi som styr arbetsmiljöns design.
Öppna Kontorslandskap är inriktad mer på att beskriva ett osunt tillstånd än att förmedla en berättelse med början och slut, något man lyckas förträffligt med. De inkluderande yviga rörelserna som signalerar öppenhet (poängteras att motsatsen inte finns rent semantiskt), övergår efterhand i osäkerhet, till och med övergivenhet. Att tvingas ta i något obehagligt, överlämna besked om uppsägning, är nästan enda ingrediens som driver intrigen. Över två akter pågår en eskalerande absurd process utan en lösning i sikte. En dörr att stänga om sig förblir en dröm, istället uppmuntras personalen att rotera, skapa sig nya arbetsytor. Föga förvånande ekon av en Kafkaesque tillvaro. Var håller övriga avdelningar till? Det hotfulla okontrollerbara, förstärks av kompositören Anna-Maria Engberg.
I en gränslös föreställning om fåfänga försök att finna sin vrå på kontoret, har de icke-verbala reaktionerna avsevärd betydelse. De två kvinnorna ansvariga för koreografin ska harangeras. Skådespelarna Klingvall, Ericson och Gezelius bottnar perfekt i en noga utprövad naiv estetik, där kroppsspråk och repliker tillmäts lika stort värde. Desperationen Helena Gezelius demonstrerar, när rollfiguren trots lurar, störs oupphörligt av sin stelbent hänsynslösa kollega, är dråplig att skåda. Hennes skickliga agerande är uppsättningens största behållning.
Åsa Gustafsson är inte bara meriterad scenkonstutövare, musiker och radioröst (hade nöjet att recensera hennes första show på eget manus). På senare år har hon varit framgångsrik som regissör. Den här gången fokuseras begåvat på absurditeter, till synes opåverkbara tokerier. Man kan invända att uppsättningen skildrar ett I-lands problem. Men att sakna inflytande på jobbet är ett växande bekymmer, ger upphov till ohälsa. Öppna Kontorslandskap har ett angeläget budskap, lika roligt som tankeväckande.
