Urpremiär av Par i narrar på teater Giljotin i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
18 oktober 2019
Föreställningen är ca 70 minuter utan paus
Koncept, regi, text och koreografi Gunilla Röör och Per Sandberg
Scenografi ovh rekvisita Robert Karlsson
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Kompositör Rikard Borggård
Mask och dockdesign Susanne von Platen
Dramaturg Marc Mattehiesen
Narren är en gammal medeltida lustigkurre som kunde pigga upp de tråkigaste tillställningar. Hen var köpt i förväg för att glädja andra eller hånas på egen bekostnad. Precis som vår traditionella cirkus clown är hen en antihjälte som bjuder på sin sårbarhet och kan göra och säger saker som ingen annan vågar eller kan.
Kvällens urpremiär har en underbar balans mellan högkomik och käftsmäll. Ämnena på scen varierar och bytena är snabba och det känns som om föreställningen utgått från självklara teman som poppat upp och som problematiserats genom improvisationer skådespelarna emellan. Det är därmed en befrielse att hänga med, eftersom man vet att den röda tråden är kort och tjock. För varför måste alla livsfrågor vara fullständiga och ge självklara svar? Det enda vi kan vara säkra på är ju att vi alla en dag sk dö. Därutöver är ju livet en gåta.
Ibland träffar man på skådespelare som är klockrena ihop och har unik timing med varann på scen. Det kan vara svårt att sätta fingret på varför det upplevs så, men det bara finns där som en fantastisk självklarhet och behöver inte analyseras. Kanske beror det på kroppslig kemi, lång vänskap eller bara på naturens generösa tur när två parter lockar fram god scenkonst ihop. Jag vill inte alls påstå att Röör och Sandberg ”klickar” på scen, för att de råkar vara gifta med varandra – utan för att det finns något unikt där från början bortom den tvåsamheten privat. Snarare upplever jag att de som finns på scen dem emellan kan ha varit något de tagit med sig hem. De funkar lika självklart ihop som avokado- och tomatsallad d.v.s. gifter sig med varann på scen. ”Vi har ingenting, men vi har ju varandra”
En pajas och en narr kan ge varierade nivåer av allvar och skratt. Båda varianterna måste dock finnas och blanda sig med varandra. Kvällens narrar kostade på sig att vara tydligt satiriska, vilket gav dem en intellektuellare och smartare narrtolkning än vad jag tidigare upplevt. Den högre intellektuella nivån passade mig mycket bra eftersom under midjan skämt är något som dagens standup komiker ägnar sig allt för burdust och tramsigt, vilket redan har skavt mina öron. Kvällens narrar stimulerade hela känsloregistret och man gick inte från salongen oberörd på något vis.
I en duett måste ombytlighet förekomma för att man ska orka lyssna och vilja veta mer. Både manus, regi och koreografi hade en lättsam balans och blandning med det makabra. Man bjöd på de inre tuffa fighterna och på varje människas ständiga tristess hamster-hjuls-löpnings vardag. Att vilja lyfta det allmänmänskliga gav en känsla av Strindbergs citat, ”det är syn om människorna”. För det finns en sådan befrielse i att veta att det inte bara är jag som slåss mot ensamheten, prestigen och åldersnoja.
Narrarnas scenkostymer var just precis så härligt smidiga, linne skrynkliga och färgtrogna original som jag själv hade velat ha dem. Jag blev nästan lite missunnsam till deras bekvämlighet, när min egen klänning hade skruvat sig hejdlöst i obekvämlighet, på kvällens något för hårda klaffstol. Dock kan jag såhär efteråt skratta åt det och tycka att narrens belöning för dess mod måste få lov att vara att känna sig helt kroppsligt obehindrad. Deras ansvar är ju stort, som budbärare av obekväma konstateranden i en tid där de flest bara fjäskar uppåt och sparkar neråt.
”Världen kan inte förändras utan skratt”
På scen Gunilla Röör, Per Sandberg