• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Uppsättning upplöses i takt med att familjens sönderfall växer bortom kontroll – Tills stjärnorna faller ner på Göteborgs Stadsteater

7 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Beth Steel (översättning Louise Amble Naess)

Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Scenografi & kostymdesign: Sven Haraldsson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Torben Lendorph

Ljuddesign: Tova Östman

I rollerna: Anna Bjelkerud, Ahskan Ghods, Astrid Gislasson, Johan Gry, Lisa Lindgren, Lars Väringer, Josefin Neldén, Johan Karlberg, Jessica Liedberg, Allie Brehmer (barnskådespelare/ Alma Milocco Tamm

Nordenpremiär 23/1 2026 Stora scen

Spelas till och med 21/3

Utgången var i högsta grad oväntad. Att jag skulle bli avtänd och nära nog förnärmad av premiären (som prioriterades istället för filmfestivalens invigningsfilm) förundrade mig. Trodde på den erfarna ensemblen, rutinerade Stefan Larsson som normalt sett levererar förnämliga produktioner och den kvinnliga dramatikerns manus. Pjäsen om en bröllopsdag med tillhörande blöt och vild fest utspelas i arbetarklassmiljö i Nottinghamshire, den stad prisade dramatikern kommer ifrån, gjorde succé i London och har rönt framgång i såväl Tokyo som Athen. Inte utan att förväntningar fanns således.

Har som paroll att avstå att lägga tid på att skriva om vad jag anser inte når upp till godtagbar standard eller om verk jag inte alls kan relatera till, inte begriper mig på. Ingen regel utan undantag. Och Stadsteatern med sina resurser får finna sig i att bli granskade och ifrågasatta. Men eftersom uppsättningen väckte något helt annat än lust hos mig blev jag nästan blockerad, har därför inte förmått att formulera mig i skrift. Har försökt att inte registrera kollegors omdömen. De uppskattande citat från kvinnliga kritiker som ändå noterats är för mig en gåta. Vad är det man uppskattar? För mig blir anrättningen överlag en hysterisk intrig som bryter ut på ett fruktansvärt vulgärt språk med hispiga kvinnor och tafatta frustrerade män helt styrda av impulser. Visar på precis allt och lite till som kan gå snett när ett främmande element, en brudgum från Polen van att ta plats, introduceras i en tajt familj centrerad kring en patriark och hans tre självständiga döttrar. Steel menar att hon ”skrivit en modern komedi om kärlek, klass och tillhörighet”, närmare bestämt en drama-komedi med allvarliga undertoner enligt marknadsföringen.

Steels femte pjäs (uppgift från hemsida) präglas av ofiltrerade replikskiften uttalade av ett bångstyrigt och tilltufsat persongalleri. Den råa men stundtals kärvänliga umgängestonen blir till en mix av feel good- filmer á la Brassed Off och Allt eller inget (The Full Monty), dystra narrativ om kämpande individer från filmmakare som Ken Loach och Mike Leigh samt berättelser skapade av Willy Russell och Harper Regan; vars Sverigepremiär ägde rum på Stadsteatern 2009 med teatern dåvarande konstnärliga ledare (Anna Takanen) i huvudrollen. Uppräkningen av referenser kan kompletteras av diskbänksrealister som Alan Sillitoe, Joe Osbourne med sin moderna klassiker Se dig om i vrede och möjligen Nobelpristagaren Harold Pinter.

Gör inte anspråk på att veta hur engelsk arbetarklass talar i Midlands. Vill ändå hävda efter två terminers studier i landet för över fyrtio år sedan då jag var inneboende i familjer plus ovan anförda exempel, att i manus finns en extremt klyschig jargong, ytterst få tänkvärda förhöjningar i texten. Och slipprigheter grasserar oförblommerat, överträffar den berömde provokatören Lenny Bruce vars göranden och låtanden Claes Malmberg förkroppsligade på samma scen för fyra år sedan.

Inte minst med tanke på meriterna gjorde Stefan Larsson mig gruvligt besviken. Den framstående regissören som också kunnat titulera sig skådespelare, konstnärlig ledare och teaterchef, har genomfört flera turnéer med stjärnspäckad ensemble i populär uppsättning av Dödsdansen och jag har dessutom haft stort utbyte av hans Rickard III med en glänsande Jonas Karlsson på Dramaten jämte amerikanska familjedramat Andra ökenstäder samt Måsen för att ta fram några exempel. Han har helt enkelt varit en hejare på att skildra relationer, kriser och turbulenta förlopp. Han kallas på teaterns hemsida för ”centralgestalt inom svensk scenkonst”.

Vi får lära känna en sammansvetsad familj med gruvarbetaranor. Numera är kolgruvorna i området nedlagda och arbetslösheten ett gissel, vilket under en glättig yta genererar hopplöshet. Överst tronar Tony förkroppsligad av den resliga Lars Väringer, en änkling med tre vuxna döttrar. Antyds att hans fru dött på grund av sjukvårdens slarv. Vi möter systrarna dagen då den yngsta av dem (Josefin Neldén) ska gifta sig. Brudgummen tillhör gruppen av polska invandrare och är en ganska självgod self-made man vars beteende utmanar familjen med respektive. Taggar vänds utåt i eskalerande spiral. Ska det främmande accepteras och i vilken mån bör utifrån kommande kulturer anpassa sig? Viktig frågeställning mot bakgrund av den enorma otrygghet som uppstått i England, en avgörande diskussion för ett fungerande samhälle att ta sig an, som i stort sett schabblas bort i Tills stjärnorna faller ner.

Med på bröllopsfesten är den äldsta dotterns (Lisa Lindgren) två barn, flickor som är fjorton och cirka elva år gamla och de som gör rollerna har osedvanligt många repliker. Den äldre av flickorna råkar hamna i centrum av dramat spelad av en uppskattningsvis uppemot tio år äldre person (Astrid Gislason med teaterutbildning i bagaget). Vidare syns Hazels man John (Johan Gry), en sorglig figur som förgås av frustrerad otrohet vilket leder till ännu en av dramats olösliga konflikter. I rollen som hans oförsonliga bror som anklagar Tony (Väringer) för strejkbryteri beskådas Johan Karlberg och dennes enerverande intrigmakare till hustru (Anna Bjelkerud) vars avslöjande att hon en gång i tiden trånade efter Tony blir än mer bränsle på brasan.

Underligt nog åskådliggörs inte själva vigseln. Öppningsscenen är skvallrigt kvinnlig och och skildrar hur de under ledning av Hazel gör sig vackra, sminkar sig och fixar håret. Det är VÄLDIGT stirrigt under stark tidspress och brudens förberedelser måste ändras i all hast. Scenografin är luftig och består av exteriörer och scenens djup används. Man sitter till bords utomhus. Under rusets inverkan kalas på catering-maten och dansas till Lady Gaga och Prince. Det går att vaska fram ett par förtroliga scener i reflekterande ton med några av de iblandade, exempelvis när systrarna sittande vid scenkanten uttrycker en gemenskap och när morfar grejar med ett barnbarns hår. Men dessa glimtar av välbefinnande drunknar i accelererande kalabalik.

Min huvudinvändning är att det hade räckt mer än väl med ett par av alla de incidenter, groll och oacceptabla handlingar för att teckna bilden av ett ohejdbart inferno. Stryks på med på tok för breda penslar. När individerna förlorar fotfästet och familjen splittras orkar jag inte engagera mig, tappar totalt lusten. Vilken oerhörd skillnad mot Stolthet och fördom och 7 sorters tystnad som är eller nyligen varit aktuella på Stadsteatern. Ett tema i bakgrunden som borde ha fått tydligare konturer rör egenskaperna ansvarstagande visavi egoism, vilka ger upphov till en rad anklagelser. ”Är ingen tävling om vem som jobbat hårdast”. Flera i och runt familjen kämpar mot missbruk och håglöshet medan andra försöker ingjuta framtidstro. Medger att här finns angelägna trådar att nysta i. Men de försvinner i det kaos som uppstår. Och hur den stackars brudens dag spolieras kommer kommer i skymundan av all aggressiv uppståndelse. Underrubriken lyder följdriktigt: ”Ett bröllop där allt kan hända. Och gör det.”

Svårt att säga om uppsättningen fallerar på grund av pjäsen i sig, regin eller överspelet från flera av aktörerna. Troligen en kombination av samverkande faktorer. Lisa Lindgren, Johan Gry och Ashkan Gods i den ordningen hamnar oftast i blickfånget, står för flest svavelosande utfall. Att Jessica Liedberg, Lars Väringer och Josefine Nelldén och de som innehar barnrollerna gör skapligt ifrån sig i mindre framträdande roller förändrar inte helhetsintrycket. Somliga verk fångar direkt medan andra kan växa efterhand. I detta fall bedömer jag det som utsiktslöst att andra tankar kommer rucka på negativ hållning eftersom önskad tonträff tyvärr helt lyser med sin frånvaro. Tumulten blir inte alls trovärdiga, innefattar inte något att ta med sig.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Litterär ikon presenterar sig i magnifik monolog – Jag är den som som ser med Anna Azcárate som Lunchteater

3 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 4 2026 (20-23/1)

Göteborgs Stadsteater

Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf

Regi: Niki Gunke Stangertz

På scen: Anna Azcárate

Musik: Sami Al Fakir

Teknik: Arctur Hernández Chárraga

Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).

Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.

Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.

foto Elias Holm – från hemsida Göteborgs Stadsteater

Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.

Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.

Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.

Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Rage, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Kutt Mutt – om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som räknas

1 februari, 2026 by Marja Koivisto

Göteborgs filmfestival 2026
Foto Leonard Stenberg

Kutt Mutt
Av Liban Abdule
Regi Olof Hanson
Musik Nisj
Scenografi Rebecca Eriksson, praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola
Kostym Ellen Elias
Ljus Anton Linder
Dramaturg Åsa Lindholm
Regiassistent Sakil Hossain
Rollista Sharmarke Elmi och Karin Foladi
Premiär 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby

Kutt Mutt (knas, problem) är en nyskriven pjäs av Liban Abdule som har urpremiär den 31 januari 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Föreställningen tar avstamp i ett till synes enkelt scenario: 17-åriga Ali blir påkommen med droger i sitt skåp i skolan. Men ganska snabbt står det klart att detta inte är en pjäs om rätt eller fel – utan om makt, ansvar och vem som egentligen får definiera vem, vem som får tolka verkligheten, och vems röst som faktiskt räknas.

Handlingen utspelar sig i mötet mellan Ali och socialsekreteraren Emma. Två personer, två positioner, skilda världar och olika språk. Ungdomens snabba repliker, försvar och frustration krockar med myndighetens formella ton, rutiner och ”vi vill bara ditt bästa”. Det är ett samtal där ingen riktigt lyssnar, men där båda tror sig ha rätt. Kutt Mutt synliggör hur snabbt vi dömer – och hur lätt rollerna offer och förövare delas ut innan vi ens hört hela berättelsen.

Men pjäsen nöjer sig inte där. Allt eftersom sprickor uppstår i Emmas professionella fasad förskjuts maktbalansen. Det visar sig att socialsekreteraren själv köper kokain – av personer som lika gärna skulle kunna vara Ali, hennes egen klient. Plötsligt blir gränserna suddiga. Vem bär egentligen skulden? Vem är offret och vem är förövaren? Och går det ens att dra den linjen?

Här blir Kutt Mutt som allra mest träffsäker. För pjäsen ställer en obekväm men nödvändig fråga: Skulle det finnas en narkotikahandel utan Emma? Utan Ali? Utan efterfrågan, utan systemet, utan alla som helst inte vill se sin egen roll i helheten? Ansvar placeras inte längre bara hos den unge, utan delas upp, kastas runt och landar till slut även hos publiken.

Sharmarke Elmi gestaltar Ali med en rå energi som pendlar mellan humor, ilska och uppgivenhet. Han är inte ute efter publikens sympati, men får den ändå. Karin Foladi ger Emma en komplexitet som gör henne både mänsklig och obehaglig – en person som vill hjälpa, men som själv inte är oskyldig. Deras samspel är intensivt och laddat, och känns farligt nära verkligheten.

Regin av Olof Hanson är stram och avskalad, vilket gör att varje blick och varje paus får betydelse. Inget känns överflödigt. Musiken av Nisj ligger som ett lågmält men konstant tryck under scenerna och förstärker känslan av att något hela tiden håller på att brista.

Kutt mutt riktar sig till en publik från 14 år, men känns minst lika viktig för vuxna. Inte minst till dem som verkar inom samhällssystemen. Det är en pjäs som vägrar ge enkla svar och som i stället blottlägger hyckleri, maktstrukturer och vårt behov av att peka ut någon annan som problemet. Den ställer frågor om hur vi lyssnar och vem som får definiera sanningen. Jag skulle gärna se några av landets ministrar med ansvar för vårt rättssamhälle och social välfärd på första raden under föreställningen. Här finns något att lära för exempelvis Gunnar Strömmer.

Liban Abdules text är skarp, modig och samtida. Tillsammans med de starka och nyanserade skådespelarinsatserna av Sharmarke Elmi och Karin Foladi blir Kutt Mutt en föreställning som stannar kvar långt efter applåderna. Jag vill utan tvekan ge högsta betyg – till pjäsförfattaren, till skådespelarna och till helheten de tillsammans skapar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecensionm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 289
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Foto: Mats Bäcker Jag är Ulla … Läs mer om Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

15/9 2026 Utopia Jazz på Karl … Läs mer om Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Resident Evil Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Tanaka/ Morgan/ Strönen Windflower … Läs mer om Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Bad Apples Betyg 4 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Autofiction Betyg 3 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Practial Magic: Family Legacy Betyg … Läs mer om Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in