Teaterkritik

Av: Gustav Tegby

Regi: Peter Elmers

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Maria Ros

Ljuddesign & komposition: Robin af Ekenstam

Teknik: Philip Lithner

I rollerna: Hans Brorson och Philip Lithner

Spelas till och med 11/3 på Masthuggsteatern i Göteborg

Premiär: 18/2 2020

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad och Sensus

Har ett ovillkorligt kriterium för god teaterkonst. Vill generellt sett bli uppfylld, få påfyllning. En känsla som kan infrias om nya tankar föds hos mig när dramatiska berättelser förmedlas. En process som underlättas av extraordinärt skådespeleri. Omvänt tappar jag lusten, om tomhet invärtes råder efteråt. Ett tillstånd som bildas då jag känner mig bortdribblad eller exkluderad. Detta förödande tillstånd skulle kunnat inträffa, efter premiären av Avatarer, vars främsta målgrupp är högstadieelever.

Gustav Tegby (gått under min radar) har nämligen skrivit en, enligt honom, förväxlingsdramedy om att vara en gamer. Ett sjuttiofem minuter långt relationsdrama med dråpliga och kusliga inslag i familjemiljö. Handlar om Simon som på fritiden sällan lämnar pojkrummet. Han har gjort sig skyldig till ett virtuellt rån. En förseelse vars konsekvenser blir genomgripande för både honom och hans pappa. Pappan reagerar inte bara med naturlig oro, utan blir omgående besatt av samma dataspel. Han uppslukas av att skapa sig en identitet i cyberrymden, få tillträde till allt högre nivåer, vilket ger en kick vars beroende får honom att åsidosätta livets nödvändiga måsten. X -punkaren Rikard rädd för att stelna i tillvaron, utvecklar samma asociala hikikomori-diagnos som sin son, fast saknar dennes spelmässiga förnuft.

Ur sammanträffanden, missförstånd och hierarkier stegras skeendet i ett omtumlande virrvarr. På vägen fram mot upplösningen exponeras vi för ett par vändpunkter, en avgörande twist samt tunga diskussionsämnen. Förvisso en smärre invändning, men anser att slutet borde stramats åt. Viss mättnad infinner sig hos rastlösa ungdomar. Man börjar skruva på sig inför de sista scenerna.

Har i motsats till de sjundeklassare som besökte Masthuggsteatern noll erfarenhet av dylika aktiviteter på nätet. Trots det infrias med råge mitt kriterium på bra teater. Att förskjutningarna sker abrupt, istället för att mer logiskt planteras gradvis; får skyllas på att en ung målgrupp fordrar snabba impulser, uppdrivet tempo.

Den produktive dramatikern i yngre medelåldern, har delvis specialiserat sig på att förmedla obehag, hämtar gärna stoff från skräck- och fantasygenren. Så även I Avatarer, vars inramning ackompanjeras av avancerad ljudläggning och ruggigt effektiv ljussättning från tre håll. Tekniken triumferar! Allt i syfte att demonstrera växlingarna mellan parallella världar. Blir ideliga skiftningar mellan krigiskt, egoistisk online-beteende och den krassa verkligheten; som ter sig futtigt prosaisk i jämförelse. Regissören och teamet bakom produktionen har åstadkommit en raffinerad, noga genomtänkt uppsättning som biter sig fast i åskådaren. Härskarmentalitet demonstreras påtagligt i gester, repliker och genom duons vapen och kostymering. Manusets latenta mörker – plundra lik etcetera – påvisas bokstavligt.

Brorson och Lithner träder fram som ett durkdrivet radarpar. Var för sig och i sitt gemensamma agerande, behärskar de fullkomligt vitt skilda situationer. Duon manövrerar lysande mellan de motstridiga känslor som deras nätkaraktärer och komplexa far-son förhållande genererar. Scenografin är spartansk. En djup oval i mitten symboliserar den upphetsade action som pågår online. Pjäsens verklighet utspelas när aktörerna befinner sig i sin bostad, står på två avsatser i olika hörn som ska föreställa olika rum. Regissör och ljudansvarige har i brist på rekvisita, kompletterat skådespelarnas repliker. Likt charader visas med handgrepp i luften att sprit hälls upp och att meddelanden går i väg på chat. Genom synkade rörelser och ljud förstår publiken vad som försiggår. Borde rimligen vara en ansträngande pålaga att ombesörja. Resultatet är bländande, liksom tajmingen i övrigt. Gläds åt sällsynt kvalificerat gestaltande. Brorson är kollosallt imponerande, medan hans ”följeslagare Lithner förnämligt matchar kollegans förehavanden.

Finns så mycket att utvinna ur detta brokiga och civilisationskritiska manus. Märkte att publiken ryggade tillbaka när Brorson, antingen som avatar eller desorienterad pappa, slänger ur sig diverse kontroversiella uttalanden. Han blir gränslös, förmedlar undergångstankar om en rutten värld och praktiserar prepping (bunkar upp och förser sig med överlevnadskit) Multikultur, anarkism, raskrig och systemkollaps är begrepp som svischar förbi. Somligt kan nog ha gått över huvudet på högstadieeleverna, behöver förklaras av vuxenvärlden.

Summa summarum suveränt skådespeleri, intelligent manus med massvis av infallsvinklar, smart regi och magnifika tekniska lösningar. Beståndsdelar som samverkar till en ytterst gedigen produktion. Tonåringar som får se Avatarer är att betrakta som lyckostar.

Av Annika Nyman

Koncept: K.Polyfon

Regi: Gustav Englund

Scenografi & kostym: Annika Tosti

Ljus: Mira Svanberg

Komposition & ljud: Niclas Anderstedt Lindgren

I rollerna: Johan Hafezi, Emil Ljungestig och Askan Ghods

Urpremiär på Lilla Scen Göteborgs Stadsteater 24/1

Spelas till och med 28/2 2020

Skådespelartrion i snarlika peruker med meterlångt hår gör entré från ena sidan, inte genom befintlig dörr. Kliver upp på scenen som föreställer ett rum med vita kala väggar. Två av dem verkar bo där, skulle kunna vara bröder eller rent av tvillingar. De har enligt ingånget avtal fått sällskap av yngling med bar överkropp, försedd med en Kalashnikov förvarad i en grön bag. (Emil Ljungestig). Utan att det för publiken blir särskilt explicit, har man samlats för att planera ett dåd på en skola. Dramatiken under enaktaren i en enda lång tagning – uppdelad av sekvenser fyllda av rök, stroboskop samt dronemusik med omskakande bas – består i en ständig omförhandling: vem ska utföra gärningen? Vem ska offra sig likt Abraham och vem synes vara rädd och svag? Titeln är ett citat av Ebba Witt Brattström från ett debattprogram, där hon ringade in ett av våra största problem.

I den nyskrivna pjäsen jobbar för femte gången K.Polyfon tillsammans. Det konstnärliga teamets motto är att ge publiken möjlighet att ompröva ställningstaganden. Uppsättningen har definierats som brutalkomisk, vilket kan förefalla både magstarkt och cyniskt. Lyckligtvis har alla involverade med regissör Englund i spetsen, åstadkommit ett fascinerande formexperiment, varken exceptionellt brutalt eller överdrivet komiskt.

Det anmärkningsvärda är att ganska löjeväckande karaktärer, utrustats med ett akademiskt språkbruk. Just för att filosofiska resonemang framstår som så osannolikt i deras munnar, blir jag alert av dessa vindlande monologer, denna överflyttning av akademiskt tugg, ofta tillräckligt extremt för att kallas snömos. Ett oändligt teoretiserande pågår hos figurer som främst av allt vill vårda sitt hämndbegär. Och i dialogerna växlar man repliker och pratar förbi varandra, som om man vore ett gnabbande par, vilket onekligen erbjuder befriande skratt. En lustig detalj var den feminina approach som tas fram hår kastas tillbaka. En smula otäckt blir det när de konfronterar varandra, omväxlande befinner sig i underläge eller som herre på täppan.

Många begrepp är i omlopp i existentiella haranger. Flertalet av dem för oss alla värda att ägna tid åt, fundera kring. Rör sig om sådant som tillhörighet och utanförskap, anpassning och motstånd, samstämmighet/ konsensus kontra individens frihet samt lojaliteten mot uppdraget. Det vidriga här är förstås syftet, männens perversa syn på medmänniskor och samhälle. Utan sin snedvridna ideologi och en diffus fanatism, hade de inte kunnat motivera sitt gemensamma projekt. För den mer eller mindre trosvissa trion x, y och z skrämmer tystnaden, därför levererar de smattrande replikflöden. I en fördjupande text diskuterar det konstnärliga teamet vad det innebär att leva i sanning och göra etiska överväganden, tro på det rätta i en kapsejsad kapitalism. Eftersom vi har att göra med förvirrade farliga hjärnor, irrar de uppjagade männen bort sig när de ska berättiga planerat attentat. Samtidigt yttras en bärande tes av en gestalterna: ”Språket räcker inte hela vägen”. Vilket bara göra dem ännu mer oberäkneliga och farliga. Nu är de förvisso så spända och snacksaliga, att själva dådet hamnar i periferin.

Har ofta anledning att använda ett omdöme som virtuos i musikrecensioner. I sysslolösa män med tillgång till vapen finns tre skådespelare, vars interaktion och replikhantering är formidabel. Den otroligt samtrimmade trion är verkligen virtuos. Att Ljungestig, Ghods och Hafezi införlivat en omfattande textmassa som bombarderar publiken är imponerande. Blir inte mindre imponerande av att det sker i furiöst tempo. Och bara ibland hängs orden upp på vad som försiggår i rummet. Kan inte nog understrykas att skådespelarna är lysande. Annika Nymans märkvärdiga text dribblar stundtals nästan bort åskådaren, väcker frågor utan att leverera lösningar. En lyckad produktion som omintetgjorde en på förhand ofrånkomlig skeptisk hållning.