Av: Gustav Tegby
Regi: Peter Elmers
Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson
Ljusdesign: Maria Ros
Ljuddesign & komposition: Robin af Ekenstam
Teknik: Philip Lithner
I rollerna: Hans Brorson och Philip Lithner
Spelas till och med 11/3 på Masthuggsteatern i Göteborg
Premiär: 18/2 2020
Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad och Sensus
Har ett ovillkorligt kriterium för god teaterkonst. Vill generellt sett bli uppfylld, få påfyllning. En känsla som kan infrias om nya tankar föds hos mig när dramatiska berättelser förmedlas. En process som underlättas av extraordinärt skådespeleri. Omvänt tappar jag lusten, om tomhet invärtes råder efteråt. Ett tillstånd som bildas då jag känner mig bortdribblad eller exkluderad. Detta förödande tillstånd skulle kunnat inträffa, efter premiären av Avatarer, vars främsta målgrupp är högstadieelever.
Gustav Tegby (gått under min radar) har nämligen skrivit en, enligt honom, förväxlingsdramedy om att vara en gamer. Ett sjuttiofem minuter långt relationsdrama med dråpliga och kusliga inslag i familjemiljö. Handlar om Simon som på fritiden sällan lämnar pojkrummet. Han har gjort sig skyldig till ett virtuellt rån. En förseelse vars konsekvenser blir genomgripande för både honom och hans pappa. Pappan reagerar inte bara med naturlig oro, utan blir omgående besatt av samma dataspel. Han uppslukas av att skapa sig en identitet i cyberrymden, få tillträde till allt högre nivåer, vilket ger en kick vars beroende får honom att åsidosätta livets nödvändiga måsten. X -punkaren Rikard rädd för att stelna i tillvaron, utvecklar samma asociala hikikomori-diagnos som sin son, fast saknar dennes spelmässiga förnuft.
Ur sammanträffanden, missförstånd och hierarkier stegras skeendet i ett omtumlande virrvarr. På vägen fram mot upplösningen exponeras vi för ett par vändpunkter, en avgörande twist samt tunga diskussionsämnen. Förvisso en smärre invändning, men anser att slutet borde stramats åt. Viss mättnad infinner sig hos rastlösa ungdomar. Man börjar skruva på sig inför de sista scenerna.
Har i motsats till de sjundeklassare som besökte Masthuggsteatern noll erfarenhet av dylika aktiviteter på nätet. Trots det infrias med råge mitt kriterium på bra teater. Att förskjutningarna sker abrupt, istället för att mer logiskt planteras gradvis; får skyllas på att en ung målgrupp fordrar snabba impulser, uppdrivet tempo.
Den produktive dramatikern i yngre medelåldern, har delvis specialiserat sig på att förmedla obehag, hämtar gärna stoff från skräck- och fantasygenren. Så även I Avatarer, vars inramning ackompanjeras av avancerad ljudläggning och ruggigt effektiv ljussättning från tre håll. Tekniken triumferar! Allt i syfte att demonstrera växlingarna mellan parallella världar. Blir ideliga skiftningar mellan krigiskt, egoistisk online-beteende och den krassa verkligheten; som ter sig futtigt prosaisk i jämförelse. Regissören och teamet bakom produktionen har åstadkommit en raffinerad, noga genomtänkt uppsättning som biter sig fast i åskådaren. Härskarmentalitet demonstreras påtagligt i gester, repliker och genom duons vapen och kostymering. Manusets latenta mörker – plundra lik etcetera – påvisas bokstavligt.
Brorson och Lithner träder fram som ett durkdrivet radarpar. Var för sig och i sitt gemensamma agerande, behärskar de fullkomligt vitt skilda situationer. Duon manövrerar lysande mellan de motstridiga känslor som deras nätkaraktärer och komplexa far-son förhållande genererar. Scenografin är spartansk. En djup oval i mitten symboliserar den upphetsade action som pågår online. Pjäsens verklighet utspelas när aktörerna befinner sig i sin bostad, står på två avsatser i olika hörn som ska föreställa olika rum. Regissör och ljudansvarige har i brist på rekvisita, kompletterat skådespelarnas repliker. Likt charader visas med handgrepp i luften att sprit hälls upp och att meddelanden går i väg på chat. Genom synkade rörelser och ljud förstår publiken vad som försiggår. Borde rimligen vara en ansträngande pålaga att ombesörja. Resultatet är bländande, liksom tajmingen i övrigt. Gläds åt sällsynt kvalificerat gestaltande. Brorson är kollosallt imponerande, medan hans ”följeslagare Lithner förnämligt matchar kollegans förehavanden.
Finns så mycket att utvinna ur detta brokiga och civilisationskritiska manus. Märkte att publiken ryggade tillbaka när Brorson, antingen som avatar eller desorienterad pappa, slänger ur sig diverse kontroversiella uttalanden. Han blir gränslös, förmedlar undergångstankar om en rutten värld och praktiserar prepping (bunkar upp och förser sig med överlevnadskit) Multikultur, anarkism, raskrig och systemkollaps är begrepp som svischar förbi. Somligt kan nog ha gått över huvudet på högstadieeleverna, behöver förklaras av vuxenvärlden.
Summa summarum suveränt skådespeleri, intelligent manus med massvis av infallsvinklar, smart regi och magnifika tekniska lösningar. Beståndsdelar som samverkar till en ytterst gedigen produktion. Tonåringar som får se Avatarer är att betrakta som lyckostar.