Teaterkritik

Manus: Eugène Ionesco

Översättning: Sven-Åke Heed

/ Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF Göteborg

Regi: Vera Berzak

Scenografi & kostym: Ger Olde Monnikhof

Koreografi: Frei von Fräähsen

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström

På scen: Ingvar Örner & Annika Nordin

Premiär: 4/11 2020

Spelas till och med 29/11 på Teater Trixter, Masthamnsgatan 17 i Göteborg

Ovanligt nog syns skådespelarna vandra omkring i salongen och välkomna den fåtaliga publiken. Säger till en av dem att det är på tiden att jag ser Stolarna, skriven av en dramatiker vars kollegor ur delvis samma estetiska skola tilldelats nobelpris. Syftar förstås på Beckett och Pinter. Då svarar denne att verket sällan sätts upp i Sverige. När jag googlar upptäcker jag ändå att Rumänienfödde Ionescos epokgörande pjäs från 1952, under grovt räknat senaste decenniet spelats på såväl Dramaten som Strindbergs Intima. Kontentan efter halvannan timmes föreställning landar i tacksamhet. Måste ha varit ett ansträngande projekt, inte minst för att man tvingades skjuta på premiären två gånger. Så glädjande då att bedriften burit frukt.

Brukar försöka undvika att blicka tillbaka. Knappast konstruktivt att gråta över spilld mjölk, även om vissa förehavanden också förvånat i positiv riktning. Slumpens nyckfulla inverkan hade vid en sådan granskning blivit ett tema i mitt liv. I vad som av pjäsförfattaren definierats som tragisk fars, möter vi ett portvaktspar i 90-års åldern bosatt i ett torn. Hustrun halvt anklagar, halvt ömkar maken för att ha saknat ambitioner. ”Vi hade kunnat vara så lyckliga. Vi har förlorat allt.”. Hon kastar fram lusten att planera något grandiost, för att ta igen vad de gått miste om. I en virvel av tilltagande förvirring invaderas deras hem av imaginära gäster, personer maken säger sig känna till, alternativt svassat för i sitt yrkesverksamma liv. Alltfler presentationer görs, alltfler olika stolar ställs fram. Till slut återstår bara ståplatser. Skaran av gäster ditlockade för att åhöra ett tal med budskapet om att rädda världen, ett tal som huvudpersonen -han som påstås alltid bli missförstådd – överlåtit till en lämplig utvald att framföra.

I detta nonsensartade virrvarr upphävs verklighetens logik. Som en absurdismens ikon inpräntar Ionesco det gagnlösa i att sträva efter mening. Det åldrande paret tillförs energi och ögonblick av klarsyn, genom att inbilla sig att de blir uppsökta av viktiga människor, att en vändpunkt är nära förestående. Regissören tar fasta på att gamlingarna drömmer baklänges, om livet de önskade sig. Motsatsen till hur barn fantiserar om sin framtid. Det är lika märkligt som storslaget att uppsättningen fusionerar skruvade repliker i hallucinatorisk anda med vårt behov av existentiella tankar. Ingen tvekan om att den tokroliga intrigen omgärdas av en relevant hinna. Makan gör allt i sin makt för att bringa ordning i ett eskalerande kaos. Vilka är alla? Vad vill dom? Måste vi lida?

Annika Nordin och Ingvar Örner känner sig hemma på Trixters scen. Örner tillhör mer eller mindre inventarierna för att använda en klyscha som ska tolkas positivt. Kan däremot inte erinra mig ha sett duon spela mot varandra tidigare. Uppdraget bör rimligen ha utgjort en avsevärd utmaning.. Hur de under regissörens styrning – född i Ryssland, uppvuxen i Israel och verksam i Sverige sedan 2017 – knådar fram denna köttiga absurdism imponerar storligen. Dialogen, kaotiska replikskiften, blixtsnabba skiften i mimik, kroppens reaktioner och hållning (även ålderdomens krumma ). Varje detalj bidrar till framgångsrika gestaltningen. Vilken ynnest att få studera hur Örner & Nordin matar på med sin rikhaltiga konstnärliga erfarenhet. Och det på väldigt nära håll.

Tänker på hur rollfigurerna inleder sammanslingrade, för att efterhand separeras i dubbel mening. Uppskattar att läktarens trappa användes. Scenografiskt bländas man av alla olikformade stolar. I övrigt listig lösning med roterande speglar, vikväggar längs sidorna och ett illusionsnummer. Ljus- och särskilt ljudläggning förhöjer effektfullt dramatiken. En imposant statist (Hans Brorson) har tilldelats vad som må betecknas som cloun i Stolarna.

Riktar en jätteeloge till teamet som skapat förstklassig teater. Att greja detta under rådande betingelser är extra beundransvärt. Uppmanar publik som suktar efter välgjord fars, med filosofisk underton för två roller, att gå och se.

Av Manda Stenström – fritt efter bok av Jenny Jägerfeld

Regi: Emma Roswall

Scenografi: Jenny Kronberg

Kostymdesign: Ellen Dynebrink

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör: Tora Vinter

Medverkande. Emma Vinter

Urpremiär 10/10 2020 på lilla scen Folkteatern i Göteborg

spelas till och med 9/12

Jag såg monologen först 30/10 vilket beror på en fadäs från min sida. Missade att kolla i almanackan som ju av kända skäl haft väldigt få noteringar inskrivna senaste halvåret. Med tanke på Corona-läget blir man glad för varje gedigen uppsättning som kunnat genomföras, som inte tvingas ställa in på grund av sjukdomssymptom. Föreställningen ska bokföras i dylik kolumn.

Visserligen rör det sig om en föga uppbygglig historia, men Blixtra, spraka, blända kan förbehållslöst rekommenderas varför jag vill sprida vetskapen om dess existens. I en nästan helt igenom kvinnlig produktion stöter jag på för mig nya namn.

Första gången jag tar del av ett manus från Manda Stenströms penna, som i sin tur baseras på Jenny Jägerfelds första vuxenroman. Augustprisade Jägerfeld – också psykolog och medarbetare i radio och Svd – har jag inte läst. Däremot några romaner ur samma hämningslösa stil som denna författares första vuxenroman från 2018, vars gemensamma nämnare består i Syftar på titlar som Männen i mitt liv – Sofia Rönnow Pessah, Rippad – Josefine Adolfsson, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson samt En debutants dagbok – Wera von Essen. Berättarjagen agerar som subjekt, söker bekräftelse genom omättligt behov av kickar.

Tror det är första gången regissör Roswall (även dramatiker) sätter upp pjäs i Göteborg. Också osäker på om jag beskådat scenografi skapad av Jenny Kronberg, trots att hon varit delaktig i flera stora projekt på Backa Teater.

Vad som skildras i monologform är en självförbrännande person, vars extrema eskapader under en kaosartad, dekadent tid påminner om att befinna sig i en centrifug.

Hon som belönats med Augustpriset (mer än ett sammanträffande förstås) för autofiktionen Strid heter Penny Löwe. Alla runt omkring henne, inte minst förlaget, väntar otåligt på uppföljaren. På krogen träffar Penny ett förslaget fan (en populär Youtuber) som föreslår att de ska dra till London, bränna det generösa förskott den omsusade författaren (kan man titulera sig som sådan efter endast en bok är en återkommande fråga i Blixtra, spraka, blända.) Penny inbillar sig att skrivkrampen då kommer försvinna. Men icke, som förväntat ägnar sig väninnorna istället åt droger och sex, att klubba och att shoppa under ett hedonistiskt rus. De vågar vara vulgära. Huvudpersonen lär sig bli proffs på prokrastinering. Efter hand kommer man underfund med att det troligen är något annat som skaver, annat än bristande disciplin.

Jenny Jägerfelds bok har av en ansedd recensent betecknats som pratig skälmroman, vars motiv kretsar kring förhållandet äkta – fake. Hennes karaktärs devis är avslöjande för vad det kostar att vara under press i rampljuset. ”Riv och slit som en dobberman, vägra att släppa taget”. Monologen är lika drastiskt uppskruvad som tragikomisk. Pennys sätt att berätta om tryggt tråkiga pojkvänner, jämte farligt förföriska typer inbjuder till åtskilliga fniss, så också det intima umgänget med en ledamot ur Svenska Akademin (tankarna går i viss riktning). Att höra snyltaren Lolas formuleringar återges på skånsk dialekt, tillhör även det dramats komiska höjdpunkter, hon som är inkarnationen av obekymrad lastbarhet.

Lite tillspetsat kan påstås att regissören hänger upp den åttio minuter långa monologen på klädbyten, vilket synes vara ett smart dramaturgiskt knep. Klädesplagg som signalerar olika personlighet hänger högt på galgar fästa på metallriggar. Nygjorda musiken av dj:n och producenten Tora Vinter understryker dramats hetsigaste episoder, fast hennes pumpande techno saknar särart. Det uppdrivna tempot kräver inlagda andhämtningspauser för att publiken ska kunna smälta stoffet. Sådana stunder finns, tack och lov.

Jag har sett Emma Österlöf i fem uppsättningar på Folkteatern (gjorde praktik här 2016). Har varje gång framstått som trovärdig och talangfull. Nu har hon varit tvungen att steppa upp ytterligare, eftersom allt ljus enbart lyser på henne. Det är hon med sina olika outfits, sin charmerande pondus och sitt skrivande/ ritande med krita på blankt kakel; ska fängsla åskådarna genom sitt yrkeskunnande. Och hon gör det med besked. Behärskar varje åtbörd, varje tonfall och varje andetag. Konstaterar att Österlöfs insats måste betraktas som hennes definitiva genombrott på scen.