Prydh
Av Antony Neilson
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Premiär den 19 februari 2020 på Playhouse Teater, Stockholm
Att relationer inte är lätta, är inte svårt att först. De flesta av oss har haft en och annan relation som havererat och de som vi har kvar, får vi kämpa för. Kvällen premiär ger oss en aktuell insikt i hur komplicerat en intim relation kan vara och blir när man behöver problematisera allt.
Vi samlas med kvällens par Jessica och Jens i deras hem. En känsla av pretentiös planering och allt förstora förväntningar på varandra, blandas med intrycken av att man inte förstår grundprinciperna för ett välfungerande samliv. Samtidigt vågar skådespelarna driva med sig själva och karaktärerna på ett sådant sätt att distanseringen gör det uthärdligt att lyssna på. Uppsättningen förlorade ett och annat gapskratt eftersom det komiska och det medmänskliga gick i en nära trådlinje bredvid varandra. Det gjorde mig imponerad att man vågade göra så, eftersom de stora hånskratten är lättare att trycka ned i halsen på en hungrande publik som till varje pris vill bli underhållen.
Dramat tillkännager att sex helt enkelt var lättare förr och jag förstår vad de menar. Det kanske inte var helt politiskt korrekt innan metoo men män och kvinnor hade tydligare roller kring vem de skulle vara och få lov att vara. Att försvåra något som tidigare varit självklart genom att belasta varandra med förutfattade krav på att leva upp till nya roller, försvårade för deras kommunikation. Jens och Jessica går som två katter kring het gröt och kommer bokstavligen knappt till skott. I deras turer fram och tillbaka ställer jag mig frågan om de verkligen älskar varandra eller är attraherade av varann. Någonstans har jag svårt att helt förstå varför de inte bara händer – man är ju inte mer än en människa. Men Jens förklarar det ganska bra genom att ge sin mansroll ett behov av att analysera varje del av deras gemensamma sexualitet för att inte uppfattas som en vidrig man. Han tar på sig en allmän manlig skuld och skam och gör sig själv impotent i processen. Jessica vill bara ha sex rakt av, vilket kanske inte är något alla kvinnoroller tillåts och gör hennes karaktär mycket innerlig. För varför ska inte en kvinna få lov att vilja mer än en man?
Vad händer i en relation när vi kommit igenom förälskelsen? Hur tar vi oss vidare för att behålla kärleken? Det var skönt att uppsättningen inte kom med enkla metaforer på den stora frågan, men trots allt vågade ” …lägga korten på bordet”. Man vågade till och med leka med det makabra, att folk nog säkert bara lutar sig tillbaka och tänker på skidskytte eller något annat och låter den andra ta för sig och få det gjort. En skrämmande tanke.
Jag uppskattade den samtalston och direkt kommunikation som karaktärerna hade med oss i publiken. Det var många snabba infiltrerande kast mellan det som fick lov att hända i samtal med publiken och det som skedde enbart mellan de två karaktärerna. Ljussättningen hjälpte till att enkelt bryta ner och bygga upp enskildhet och kollektivitet. Kanske skulle jag ha valt att låta hela scenen vara något längre bak. Rummen och avstånden blev något för nära för min bekvämlighet. En känsla av att jag tjuvtittade på något jag inte borde se. Dock gick skådespelet inte över några gränser och all intimitet var balanserad mellan fräckhet och säkerhet. Jag hade enbart behövt lite andningsutrymme helt enkelt.
Ska inte intimitet, närhet och kärlek vara enklare än såhär? Tydligen inte enligt föreställningen. Kanske är det de som gör att vi strävar efter den och gärna vill ha det I våra liv. För om sanningen ska fram så är det ju sexet man vill åt, för riktig ”vänskap har man en hund till”.
På scen Louise Ryme, Peter Eggers