Manus och regi: Jens Ohlin
Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin
Kostymdesign: Matilda Hyttsten
Mask och perukdesign: Susanne Åberg
Medverkande: Nina Haber, Amed Bozan, Sara Shirpey, Emma Österlöf, Susanna Hultman, Lena B Nilsson, Sara Wikström, Benjamin Moliner, Jonas Sjöqvist och Andrea Edwards
Spelas till och med 23/4 2020
Urpremiär 15/2 på Folkteaterns Stora scen i Göteborg
Underrubriken på dramat lyder ”det farligaste som finns är att säga sanningen. Tänker att sanning långt ifrån alltid är ett absolut begrepp. Den kan vara relativ istället för entydig. Andra perspektiv kan ge motbilder, eller rent av kullkasta tidigare rådande uppfattning.. Är tämligen säker på att jag i egenskap av facklig redaktör, varit den ende som intervjuat den grävande reporter på Uppdrag granskning i SVT, som i flera program delgav tittarna de (mut)skandaler där (S) hade yttersta ansvaret i Göteborg.
I förra veckan publicerade AB en nyhetsartikel där en person dömd för avancerat grovt bedrägeri utmålades som offer, vilket ledde till att man tvingades pudla. Förhållandet offer – förövare och vem som egentligen är vad, går som en underström genom Misantroperna. Sanningsanspråk måste vid minsta tveksamhet undersökas och ifrågasättas. Dan Josefsson är en ledstjärna för sådan självklar journalistisk etik. De chockerande avslöjandena om de så kallade apatiska barnen, illustrerar hur illa det kan gå, när endast en ståndpunkt tillåts. Antar att de som gjorde uppsättningen på Folkteatern 2011, känner sig lika grundlurade av Gellert Tamas, Barnläkarföreningen och media, som oss recensenter.
Jens Ohlin, som tillsammans med bland andra Susanna Hedin rönte stor framgång med Marie Antoinette på Folkteatern, lär ha sagt att hans nya pjäs bara påminner om 1600-talsklassikern till titeln. Utan att ha exakt kännedom om Misantropen, märker jag ändå väsentliga gemensamma drag. Fem (sex om huvudpersonen Alice ska inkluderas trots) av rollfigurerna heter likadant som hos Moliere. Och den tiohövdade ensemblen gestaltar i lika hög grad dubbelnaturer. Liksom hos den franske mästaren får vi replikerna på rimmad vers. Tyvärr är flera av de yngre skådespelarna inte tillräckligt hörbara, varför man går miste om en del av dessa flödande alexandriner. Ett tacksamt undantag utgörs av Sara Shirpey, vars släpiga överklassuttal roar.. Ibland överges greppet att tala på vers. Först ut att tillfälligt få avbörda sig oket är Sara Wikströms rollfigur.
Bevittnar föreställning nummer två (20/2) som är långt ifrån slutsåld. ”Auteuren” Ohlin har skapat ett märkligt drama om en kommun med mörka hemligheter i en icke angiven tid, utspelas möjligen i ett småskaligt 50-tal. Verket den rutinerade dramatikern också regisserar, har marknadsförts som ”utflippad slarvsylta på Moliere” / ”diskussionsteater förklädd till saga i grådaskig skräckfilmstappning”. Skådespelare gör entré och sorti i samma statiska scenografi: en sinnrik trappkonstruktion á la Spanska trappan i Rom eller den ikoniska trappan från Pansarkryssaren Potemkin. Filmreferensen är berättigad eftersom varje scenövergång, markeras genom vinjettfanfaren från filmbolaget 20th Century Fox. Max Richter förekommer ofta, men bäst minns jag Smile jämte ett stycke av R. Sakamoto.
Alice ( en storartad Nina Haber) är storasyster till oskuldsfulla Philente, vars tröst är konversationen med sin nallebjörn. Syskonens mamma lever inte. Under en fernissa av civilisation – egendomliga poesitävlingar med mera – frodas hyckleriet, något missnöjda Alice rotar i. Rebellens obekväma letande efter sanningen får ringar på vattnet. Systrarna utmanas av två jämnåriga flickor i identiska kläder och frisyrer, vilka mest umgås med varandra (nämnde Shirpey och Emma Österlöf) Vidare märks Amed Bozan som brådmogen analytiker av ”dramaturgins process”. Hans motpol Benjamin Moliner klampar runt i grotesk freakframställning. Vuxenvärlden är ganska frånvarande. Representeras av en ängsligt tafatt far (Jonas Sjöqvist) och ett komiskt tandempar, i form av den veliga, onyktra ordföranden (Sara Wikström) i sällskap med en skenhelig mentor (Lena B Nilsson) med bildningsideal. Viljan att bli omtyckt ligger dem i fatet, de som anklagas för att ha bildat ”kommunala förljugenhetens slutstation”.Är de i maskopi?
Vad som utlöser en spiral av vedergällning och skuldkänslor, är huruvida övergrepp skett, övergrepp att beteckna som pedofili. Har någon försökt agera visselblåsare? Har en förövare tidigare i sin tur varit utsatt för övergrepp i denna upp och nervända värld? Obönhörliga svar levereras med skarp ammunition.. Vi får veta att kommunen med sin värdegrund, ändå saknar själslig dimension. Förödande konsekvenser uppstår.
Mitt i andra akten är dynamiken på väg att erodera, blir för många bollar i luften. Sedan samlar Jonas Sjöqvist ihop trådarna, som han kunnat göra under årens lopp i åtskilliga uppsättningar på Folkteatern. Misantroperna är en intellektuellt sett stimulerande, kvick iscensättning, om en liten kommun som kapsejsar. Alice och övriga som hänger på utkräver ansvar, vilket gör henne till både hjälte och medveten om outforskad läggning. Ensemblens erfarna garde Sjöqvist, Wikström och Nilsson infriar högt ställda förväntningar. Av de yngre skådespelarna ska förutom Haber, Emma Österlöf, Sara Shirpey samt Amed Bozan (känd från Kalifat i SVT) framhållas.