Av Patrick Süskind – i översättning av Hans Axel Holm
Bearbetning & regi: Eva Bergman
Scenografi & Kostym: Tofte Lamberg
Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad/ Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg
I rollen: Tomas von Brömssen
Premiär: 28/2 på Stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 29/4 2020
Patrick Süskind är berömd främst för sin filmatiserade bästsäljare Parfymen (läst i lustläsarcirkel). Fler romaner har han inte skrivit. Hans enda pjäs Kontrabasen, har blivit känd i Sverige genom Henric Holmbergs försorg. Monologen skrevs ursprungligen för radioteater, varifrån jag minns denna tragikomiska berättelse om längtan efter ett annat liv. Enligt den tyske författaren ligger egna erfarenheter till grund för den ensamme musikerns tankar och tillvaro. Typiskt då att eremiten Süskind synes vara lika skygg som J.D Salinger på sin tid. Oönskad ensamhet, kanske vårt lands mest förrädiska folksjukdom, är den klangbotten berättandet utgår från.
En stund in i Tomas von Brömssens manövrerande uppstår tvivel hos mig. Har Eva Bergman tagit sig vatten över huvudet? Stora scenen i princip renons på scenografi,tyckts alltför stor för en radioteatermonolog. Utrymmet upptas av den sammansvetsade lilla orkestern jämte deras instrument. Inledningsvis intar de en avvaktande position, bevittnar istället hur kontrabasisten, livstidsanställd i operadiket, lägger ut texten med ett fyrverkeri av svindlande paradoxer. Utläggningar där han demonstrerar sitt instrument, dess förhållande i relation till orkesterfamiljen och ger tvärsäkra omdömen om tonsättare.
Tvivlen skingras allt eftersom musikerna involveras och publikkontakten etableras. I känslosamma svallvågor gestaltas en kufisk, tragikomisk individ. Han engagerar ju mer han låter det sippra ut om sin belägenhet, sitt miserabla privatliv. Framstår som en tämligen osympatisk man, vars obesvarade kärlek till sopranen riskerar göra honom desperat. I övrigt utgör kluvenheten inför arbetsredskapet det komiska fundament, liksom alla anspelningar på tyska. Till sist känner vi med berättaren och hans längtan, vilket måste betecknas som en enastående prestation av Tomas von Brömssen. Märks hur noggrant han tagit in rollen och utmaningen att som ensam skådespelare äga scenen.
Den 76-årige veteranen förlitar sig på publikdragande knep från tiden som legendarisk revymakare och clown, en tacksam fatabur. Utvinner attityd till porträttet också från milstolpar på scen: Peer Gynt, Påklädaren, Pygmalion och Karl Gerhard. De tre sist nämnda uppsättningarna gjorda i nutid på samma scen med samma regissör och i fler fall samma musiker. Att man känner varandra så väl har gynnat uppsättningen. Den vibrerar av liv förmedlat av en uppblåst, skör enstöring som finner mycket djupt orättvist. Publikmagneten Brömssen har lyckats igen. När man tror att han snubblar i manus, är det sannolikt så att överenskommelse slutits med sufflösen. Det beskäftiga och det ängsliga i hans rollfigur, förkroppsligas i genialt medvetet kroppsspråk.
Har överseende med kvinnligt underskott i den sexhövdade orkestern. Med kapellmästare Bernt Andersson vid osynligt roder exponeras kunnandet. Ofantlig kapacitet resulterar i välljud i skiftande genrer.(Andersson, Stefan Sandberg och Michael Krönlein har undertecknad njutit av ett otal gånger i skilda sammanhang också utanför teatervärlden.) Smakproven från klassiska kompositörer i all ära. Den rytmiska musik kontrabasisten ratar är den som får publiken att glädjas mest. Släpande swing, tysk schlager med huvudpersonen själv på charmig sång samt en höjdarversion av Haitian Fight Song (Mingus). Roligt att se dem tillåta sig hyss, som vore bannlysta i en orkester där maestro heter Claudio Abbado. Att fler kontrabasar förekommer än det finns behov av, är en kul idé.
Bernt Andersson river ner oplanerade applåder ett par gånger, när berättaren är på väg att huvudstupa kasta sig in en ny redogörelse. Hör en nordisk juniormästare i dragspel ta sig an stycken av Bernard Herrmann respektive Astor Piazzolla. Magiska moment! Sandberg och Ekborg ska också harangeras för svidande vackert spel tillsammans på sina blåsinstrument. Emotionellt stark kontrast uppstår när en ömklig besserwissers infall kantas av sällsamt sköna toner. Melankoliska pauser i ordflödet som var ljuvliga.
Patrick Süskinds text från 1981 fascinerar. Kombinerar jagets nördiga docerande, med sinnrik belysning av å ena sidan hierarki och kollektivt tänkande, å andra sidan störningar från vardagen som tränger sig på. (från essä av Magnus Haglund). Kvinna hos frigrupp avslöjade för mig härförleden att hon ansåg Eva Bergman vara förutsägbar. Man vet vad man får”. Delar inte uppfattningen. Blev mycket nöjd och sammantaget lika berörd som en kunnat förutspå.
Betänk rollfigurens credo. “Människor kan ha universum i sig, men inte få det ur sig.” Den enormt erfarna regissören, lika garvade orkestern och fenomenalt känsligt strängade Tomas von Brömssen hade inte bara intentionerna, utan fick med råge ut vad de ha för avsikt att leverera.