Manus: Louise Juliusson & Emil Klingvall
Regi: Sara Klingvall
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Teknik & ljus: Torben Signelius Kulin
Spelas på Teater Jaguar , Storgatan 3 i Göteborg till och med 3/4 2020
Premiär: 22/2
En collageföreställning vars främsta målgrupp utgörs av elever i mellanstadiet. Det är en rapsodisk hyllning till exceptionella människor, vars epokgörande insatser gjort outplånliga avtryck. Publiken kan med fördel tillgodogöra sig De vågade på olika nivåer, beroende på mognad och förkunskaper. Ytterst framgångsrikt infrias credot i Ett Drömspel: ”Allt kan ske, är möjligt och sannolikt”. Vad som krävs för att upprätthålla ett sådant synsätt, är förstås en överenskommelse med publiken. Varje gång man träffar på anmärkningsvärda skådespel blir man varm om hjärtat. Hyllningen till upptäckare och banbrytare träffar mitt i prick.
Att manus sömlöst sammanlänkats med agerandet på scen nedanför mig, har sin naturliga förklaring. Skådespelarna Emil Klingvall och Louise Juliusson har själva skrivit texten, valt ut vilka de vill berätta om. De kallar dem superhjältar och frågar inkluderande i programbladet, om åskådaren har någon superkraft som hen vågar avslöja.
Kavalkaden startar med Selma Lagerlöf och avrundas genom en inblick i genialiske Stephen Hawking´s biografi. Föga förvånande introduceras i korta episoder, ett radband av orubbliga och extremt begåvade kvinnor. Drastiskt och dråpligt förmedlas essensen ur storartade gärningar begångna av Rosa Parks, Marie Curie, Frida Kahlo, Amelia Earhart, Mary Shelley samt Malala. Storytelling som funkar fantastiskt väl. I sina nedslag väjer de inte för motståndet hjältarna stötte på. Förtryck, rasism, ondska, olyckor och död. Publiken ska inte invaggas i någon falsk trygghet, samtidigt få vetskap om vad personerna varit med om och uträttat.
Exposén av tematiskt sammanbundna förvandlingsnummer sker genom minimal rekvisita. En griffeltavla med formler, en flygarmössa etcetera. Inser att tonen är avpassad för receptiva femteklassare. Många repliker upprepas åtskilliga gånger, vilket för tankarna till sitcoms. Och roliga moment uppstår när ny scen tar vid. Då munhuggs skådespelarna om vem de ska gestalta. Smarta knep för att undvika korvstoppning! Belysande ordväxlingar och dramatiska händelser fogas samman förnämligt av regissören. Menande blickar och pauser, vitalt kroppsspråk ( ett fullgott substitut till den ringa scenografin), diskret stämningsskapande musik och subtila förändringar utseendemässigt. Tekniker och hjälpmedel som under en trekvart ledsagar oss in i episoder och öden som gått till historien. Publiken påminns framför allt om kvinnliga föregångare, första kvinna att…
Skådespelarduon förtjänar verkligen rungande applåder, märks att de passar idealiskt tillsammans, förmedlar gigantiskt mervärde. Ska ånyo betonas vilken hög kvalitet deras manus håller, med sin raffinerade mix av upplysning och underhållning. Hävdar bestämt att den sexårige(?) pojk som utbrast att det var långtråkigt hade fel, fullkomligt fel. Teater när den är som bäst för det uppväxande släktet.