Teaterkritik

Hon ska heta Minou
Av Ada Berger
Ett samarbete mellan Unga Dramaten och Malmö stadsteater
Online premiär 13 april 2021
Medverkande Sanna Sundqvist och Mari Götesdotter

Hur blir framtiden? Hur ser världen och samhället ut om fyrtio år? Denna nyskrivna pjäs av Ada Berger, konstnärlig ledare på Unga Dramaten, är en mörk framtidsvision. En ung kvinna, Vanna, har mitt under denna pågående covid-19-pandemi satt sig vid datorn för att köpa en barnvagn, då hon är höggravid. Något mystiskt sker och hon får kontakt med någon som lever fyrtio år i framtiden.

”Hon ska heta Minou” är en föreställning som skapats under pandemin och är anpassad efter de riktlinjer som drabbat kulturen och den ges online. Föreställningarna sker direkt i videosamtalsverktyget Zoom och är gratis, men kräver biljett.

Föreställningen är kort, lite drygt trettio minuter. Överlag är min erfarenhet att föreställningar online fungerar bäst om de inte är för långa. Det är något med att se på teater via en skärm som är tröttande på ett särskilt sätt, har jag märkt. Det gäller föreläsningar och allt som görs online, tycker jag. Egentligen är min erfarenhet att långa filmer, långa föreläsningar, långa föreställningar överhuvudtaget, oavsett om de är online eller inte, sällan blir bra. Det som inte kan sägas på en timme kan många gånger inte sägas alls, eller blir segt om det drar ut på tiden. Med vissa undantag, förstås. Vissa föreställningar behöver tid för att vecklas upp. Nåväl, åter till ”Hon ska heta Minou”. Den började lite lättsamt men ganska snart skruvades den åt och det kändes oerhört mörkt inför framtiden. Jag blir rent av rätt arg på personen som kommer från framtiden. Jag skulle vilja diskutera mer det hon förmedlar, det manusförfattaren vill säga, än själva föreställningen.

Föreställningen består av två kvinnor som sitter på var sin plats och har kopplat upp sig mot Internet och är till form helt anpassad för webbvisning. På gott och ont. Med nackdelar och fördelar. Det är deras dialog och vad de säger och vad de inte säger och hur de förmedlar detta som ger föreställningen dess sprängkraft. Det görs oerhört bra och samtidigt blir det så tydligt att vi saknar scenkonst på plats i en salong.

I ett pressutskick står det om föreställningen:
Det är en pjäs för vuxna, men skriven för barnens skull. En pjäs om moderskap, framtidstro, liv och död.

Det är här jag hakar upp mig. Det är så tydligt att detta korta drama är skrivet för ”barnens skull”, för att få oss att agera mot de hot som vår mänsklighet står inför, som klimathotet och skövlingen av regnskog med mera. Jag tycker det är viktigt att vi på fullt allvar tar itu med dessa hot. Men jag har ändå svårt för när teater blir för mycket plakat-teater. Jag tror jag hade föredragit att dramat var en timme och vi fick mer fördjupning av karaktärer med mera – och inte bara detta politiska slag. Fast å andra sidan, teater online måste ske på annat sätt än i zoomrutor för att fungera riktigt bra.

Bortbytingen
Visas på Dramaten Play

Suggestiv musik. En ensam ring i bakre mitten. Mörker. Dimma. Ljus. Så börjar Sara Bergmark Elfgrens uppsättning av ”Bortbytingen” baserat på en saga av Selma Lagerlöf. En son som heter Johan, ett bedårande, älskat gullebarn har blivit utbytt mot ett hiskeligt, oönskat troll. En varelse som hukat gömmer sig under bordet och äter råttor och maskar, fortfarande omhändertaget av familjen vars barn försvunnit. De tar hand om trollet i hopp om att det kanske ger dem deras son åter. Fadern och modern är slitna och slutna, trötta och nötta. Far i huset är övertygad om att trollet är ont ”en natt dödar han oss alla” medan modern försöker förbarma sig över det lilla trolltyget som kommit in i deras liv.

Trollet själv har inte sagt ett ord till dem. Istället pratar han med Mylingen. En ung flicka vars vålnad stannat kvar på jorden, som väntar på ett namn så att hon kan bli fri. Hon spelas av Maia Hansson Bergqvist som osaligt rör sig längs bak på scenen och fnittrigt lägger in små gliringar med en träffsäker komisk touch. Tillsammans försöker de reda ut vad människorna egentligen vill och hur de ska få det de själva vill ha; Mylingen ett namn, Trollet en tillhörighet.

Pjäsen har vackra inslag av folkmusik som trollbinder (hehe), en stillsam dimridå som regelbundet letar sig upp på scenen tillsammans med den ensamma ringen som mer och mer blir som en portal mellan detta nu och det efter, mellan mörkret och ljuset, livet och döden. Effektfullt blandas eld, rök, dimma, aska, en mörk sjö och en slocknande himmel. Det skapar en mystisk, magisk känsla som hör den mytomspunne sagan till och man sugs in i scenografin lika mycket som i historien. Rasmus Luthander är otrolig i sin tolkning som trollet. Hans brutna kroppsspråk med de uppspärrade, glansiga ögonen gör honom både obehaglig men också sårbar. Hans haltande gång, de slängiga armarna som försöker mjukna i sin stelhet, huvudet hela tiden lite på sned, den spruckna rösten. Maria Salomaa lämnar också ett starkt intryck i sitt lidelsefulla uttryck i rollen som modern, hela tiden slitandes mellan att älska trollet och hata det.

Det blir en spännande balansgång mellan att tolka pjäsen bokstavligen: sagan om ett barn som blir utbytt till ett troll eller gräva ner sig i den metaforiska liknelsen mellan att vara oönskad, inte tillhöra normen, vara någon som ingen vill ha. Att bli född med ett hinder, utanpå eller inuti, som inte är önskvärt i ett samhälle där vi ska vara stöpta i samma form. Att konkret tänka på vad det gör med omgivningen och hur det återspeglas på individen. Då kommer det istället att handla om hur långt man är beredd att gå för att bli sedd som alla andra. Hur mycket man är villig att ändra på sig för att passa in. Något som kan anses vara nödvändigt för överlevnads skull men hur blir det för personen i fråga som inte får vara som den är utan måste spela en roll som någon annan, som ett ”bedårande, älskat gullebarn”, det barnet som inte har en svans eller några tillkortakommanden.

Så många vackra troll det finns på vår planet som är värda att bli älskade precis som de är. Som inte är hiskeliga, en börda eller annorlunda utan är helt perfekta i sin egen imperfektion. Vi ska sluta försöka skapa en armé av identiska själar som alla ska se ut likadant, gå likadant, låta likadant. Att begränsa sig själv och andra är inte önskvärt. Vilket blir påtagligt i pjäsen när längtan efter omgivningens godkännande går för långt. Det är en smärtsam verklighet att vi kan göra så mycket ont mot oss själva. Det, om något, blir till sten när det förs ut i solen. Ändå händer det. Vi förändrar oss, förvandlar oss. För att bli accepterad klipper man av sig svansen. För att bli omtyckt klipper man av sig svansen. För att bli älskad klipper man av sig svansen.

Foto: Jenny Baumgartner

…

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Efter en roman av Johannes Anyuru
Regi och dramatisering: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostymdesign: Elin Hallberg
Mask- och perukdesign: Erika Nicklasson
Ljusdesign: Johan Sundén
Musik: Mikael Karlsson
Dramaturger: Marie Persson Hedenius och Jens Ohlin
Filmatisering: Karl-Oskar Gustafsson och Milja Rossi
Premiär på Unga Klara den 29 oktober 2020
Premiär för den filmatiserade versionen: 13 januari 2021

En fascinerande, tankeväckande, stark föreställning som bygger på Johannes Anyuru Augustprisvinnande roman med samma namn. Handlingen kretsar kring en författare som blivit ombedd att träffa en fängslad ung kvinna som deltagit i en terrorattack i en seriebokshandel där syftet var att döda en författare som står upp för yttrandefrihet. När författaren träffar den unga terroristen ställs hon inför en gåta: den unga kvinnan påstår att hon kommer från framtiden och att hon försökte stoppa terrorattacken.

På minussidan hamnar också att föreställningen är lite seg och förutsägbar, den överraskar inte.
Den unga kvinnan talar om en hemsk framtid där högerextrema fascister tagit över och muslimer som inte vill skriva under ett kontrakt om att de stödjer samhället placeras i ett förvar. I denna framtid utsätts de fängslade muslimerna för utbildning i demokrati – och denna uppdelning av människor satte fart på grund av muslimska fundamentalisters terrordåd. Den unga kvinnan säger sig ha kommit från framtiden för att förhindra terrordådet och på så sätt försöka förhindra att samhället utvecklas till en stat där inte alla invånare godkänns som svenska medborgare. Det är en skrämmande dystopi som målas fram men den känns mer som en partsinlaga än riktigt berörande på djupet.

Föreställningen bygger på romanen av Johannes Anyuru och vissa delar scener av skönhet då bokens poetiska språk vibrerar. Skådespelarna är duktiga och inspelningen är skickligt utförd. Att filma teater är svårt. Det gäller att både behålla teaterformen och samtidigt komma nära skådespelarna. Detta har gjorts mycket väl.

Berättelsen sätter igång tankar och jag hoppas många gymnasieklasser och högstadieklasser ser denna och diskuterar kring den. Däremot håller jag inte riktigt med om allt och jag är skeptisk till att de som försvarar yttrandefrihet framställs löjeväckande medan till och med terroristerna beskrivs som möjliga att förstå och skildras med respekt. En annan detalj jag inte känner igen är hur alla muslimer beskrivs som djupt troende. Jag har många vänner och grannar som är sekulariserade muslimer.

Det finns ett inspelat samtal med författaren Johannes Anyuru och regissören Farnaz Arbabi där de talar om olika aspekter av romanen och föreställningen. Inspelningen går att se via hemsidan för Unga Klara. Johannes Anyuru säger där att boken var viktig att skriva för honom då hans religion islam är viktig för honom. Jag tycker det är väldigt tydligt att både romanen och föreställningen är skapad av någon som har hans syn på religionen. Jag blir därför rädd när de som värnar om yttrandefrihet framställs som fiender till islam. Därför kan jag tänka att romanen liksom föreställningen kan elda på konflikter. Speciellt som det finns en del paralleller mellan de två som attackeras av terrorister i pjäsen och redaktionen på den franska tidningen Charlie Hebdo som attackerades i ett terroristattentat. Attentatet mot Charlie Hebdo var ett terrorattentat mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris den 7 januari 2015 med tolv döda och elva skadade. Bland offren fanns de fem satirtecknarna Cabu, Charb, Tignous, Honoré och Wolinski samt två poliser.

Fast å andra sidan är det väldigt skrämmande att nu, i januari 2021, läsa rapporter om hur högerextremt våld vuxit i världen under senare år. Hur troende muslimer upplever utvecklingen i samhället är viktig att höra och uppleva. Det är rätt få teaterföreställningar som skildrar det perspektivet.

Teaterns beskrivning av föreställningen:
Allt börjar med en terroristattack. Tre unga islamister bryter sig in i en serietidningsbutik. Beväpnade med bombvästar och k-pistar tänker de döda en tecknare som är känd för sina provocerande karikatyrer av profeten Muhammed. Attacken misslyckas och två av terroristerna dör.az Den tredje överlever och placeras på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon hävdar nämligen att hon kommer ifrån framtiden – en framtid där terrorattacken lyckades och ledde till ett fascistiskt Sverige. Två år efter attacken besöker en välkänd författare flickan på anstalten. Flickan ger författaren en bunt papper, där hon har skrivit ner en märklig berättelse. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gestaltar den rädsla som många känner för växande populism och extremism. Det är en högaktuell berättelse om nationalism, rädsla och radikalisering.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar hade urpremiär på Unga Klara den 29 oktober 2020, i regi och dramatisering av Farnaz Arbabi, efter en roman av Johannes Anyuru. Föreställningen är en samproduktion mellan Unga Klara och Uppsala stadsteater

Premiär 13/1, visas fram till 31/3.

I rollerna: Ester Claesson, Astrid Kakuli, Robin Keller, Rita Lemivaara, Bashkim Neziraj, Tina Pour Davoy och Davood Tafvizian