Manus: Håkan Johnsson
Regi: Erik Ståhlberg
Ljus, ljud och teknik: Otto Båth
Musik: Pelle Bolander
Kostym: Frida Dufwa
Skådespelare: Anna Persson, Josephine Bauer, Pelle Bolander, Patrik Dufwa och Lars Magnus Larsson
Gästspel på Kulturhuset Vingen, i Göteborg (Torslanda)
Teater Bauer bildades 2015 i Göteborg på initiativ av Josephine Bauer, leds av henne och Erik Ståhlberg. Man har gett sig själva i uppdrag ”att bredda och fördjupa teaterkonsten i en samhällelig och social kontext”. Deras ledord är texten, skådespelare och publiken. Sommarnöjen – en mörk komedi hade premiär i Höganäs i februari och pjäsen har varit på miniturné. Textleverantören Håkan Johnsson har bland annat skrivit för SVT, Lisebergsteatern, Gunnebo Slottsteater och Folkteatern i Göteborg. Där har också regissören och Lars Magnus Larsson haft långa anställningar. Av Johnsson har jag tidigare recenserat revyn RÖVA och den mindre lyckade komedin Liljebrinks, båda på Folkteatern.
Sitter på fullsatt läktare, blickar ner mot scenen som går i vitt, liksom skådespelarnas kläder. Sparsamt med scenografi. Fyra klädda stolar och några tillhörande avsatsbord. Två systrar befinner sig med sina respektive i det ärvda sommarhus som den ena av dem äger, efter att ha köpt ut sin syster. Bea (Josephine Bauer) har blivit förmögen genom att vara varumärkesexpert, medan Frida (Anna Persson) är ett matematiskt snille. Det är kanelbullens dag, 4 oktober. Att vistas utomhus låter sig inte göras, vore fatalt då temperaturen stigit till 65 grader. Mantrat från karaktären Mats lyder: ”snart vänder det”. Även om paren är utrustade med stor vana att umgås, tär det förstås på relationerna att klimatet temporärt(?) helt ballat ur. Vattenransonering, hamstring av konserver och ac utgör nödvändiga överlevnadslösningar. Mentalt är man inte lika väl rustade, när det såriga förborgade förflutna avslöjas. Skissade förutsättningar skapar ett lika underhållande som thrillerbetonat driv
Fem ytterst erfarna skådespelare – kända från film, tv och betydande teaterscener – håller publiken i sitt grepp. Låter oss njuta av förmedlad yrkeskunskap, av att iaktta rollfigurers irritation och rädsla, sturskhet och bekännelser. I rätt bråkdel levereras repliker. När giftpilar viner undras om situationen kommer eskalera till handgripligheter. Regissör Ståhlberg har renodlat rollfigurernas absurda beteenden, skickligt tagit fasta på den dråpliga tonen. Ändå rymmer satiren en rad spänningsmoment.
Duktiga skådespelare får oss att byta fot, ta ställning för eller emot. Drastiskt sker ständiga omförhandlingar av maktförhållanden. En böljande process som är en avgörande styrka i berättelsen. Handlingen är framflyttad mer än fyra decennier, vilket gör att vår tid kan ses i backspegeln. Dramatikern tar givetvis chansen att predika om missförhållanden, främst i form av utläggningar från den lätt hysteriske Anton (Pelle Bolander). Han svänger sig med ord som extrapolera. Domderar om såväl missnöjespolitik som ekosystemets kollaps och angriper sin vinsamlande svåger (Patrik Dufwa). Någon gång ägnar sig dramatikern åt att slå in öppna dörrar, men helheten imponerar kolossalt.
Sällsynt med nya svenska pjäser som inte entydigt låter sig inordnas i bestämd kategori. Visserligen blir publiken i stora stycken snuvade på det utlovade roliga, även om snobben och bohemen inbjuder till flera skratt. Systrarna framstår som mer beklagansvärda, trots stolt hållning. Josephine Bauer och Anna Persson (tidigare verksam vid Göteborgs Stadsteater) fyller pricksäkert sina karaktärer med uppblossande stingslighet. Håkan Johnssons begåvade pjäs fungerar på flera plan. Hetsiga uppgörelser från par som hör ihop, ställer väsentliga frågor om altruism och överlevnadsinstinkt. Hotfulla tendenser dras ut till drastiska, rent av brutala konsekvenser i denna vassa dystopi. Inte minst när Lars Magnus Larsson roll i andra akten får symbolisera det diffusa hotet utifrån. Han excellerar i ett resonerande uttryck, en spelstil han ofta anammat.
Pelle Bolander har gjort musiken som inleder båda akter, vars sound förespeglar konflikthärdar. Till elektronisk bakgrund ses violinisten gnida stråken så att det knyckfullt slutar i kär barnvisa. Roas av välspelat och sammantaget riktigt bra manus. Teater Bauer klarar galant att vara dråpliga, dramatiska och angelägna.