Av Jeffrey Hatcher och Mitch Albom (efter bok av Mitch Albom)
Regi: Gary Whitaker
Scendesign: Ger Ole Monnikhof
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Sångare: Otilia Eek
I rollerna: Antonio Tengroth och David Whitworth
Premiär 6/3 2020
Spelas till och med 4/4 hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans torg i Göteborg
Den med mig jämnårige Mitch Albom verkar nå framgång vad han än företar sig. Likt en renässansmänniska finns på cv:et exempelvis firad sportjournalist med egen kolumn, flera bästsäljare, pjäser och musikal. Har dessutom varit radiovärd och tillsammans med författarkollegor bildat en grupp som ger konserter. Han är duktig pianist, låtskrivare och drivit flera välgörenhetsprojekt. Tuesdays With Morrie från 1997 uppmärksammades av Oprah Winfrey, vars support renderade i såväl massvis av nya upplagor (sålt 14 miljoner), som hyllad filmatisering med Jack Lemon i rollen som Morrie. Resultatet: Fyra Emmy och den tv-film som det året fick högst tittarsiffror. Fem år senare sattes pjäsversionen upp off-Broadway. Albom utsågs till enda gäst när Ted Koppel avslutade sitt värdskap för Nightline i tevekanalen ABC.
Vad jag dras in i på GEST:s blackbox är ett kammarspel som pågår i närmare åttio minuter. Ett givande och tagande från två rollfigurer, vars levnadsvillkor befinner sig i var sin motpol. I ena änden en stressad journalist med dåligt samvete, mitt i en karusell av uppdrag, giftermål och nöjen. I andra änden en tidigare omtyckt professor i sociologi, som drabbad av ALS blivit tv-kändis och därefter uppvaktad av många brevledes, vilket leder till fler framträdanden i ABC.
Det är berörande och synnerligen tänkvärt utan att bli outhärdligt mörkt, något som troligen är både pjäsens och regissörens förtjänst. Även när underlag saknas, fortsätter människor att skämta. Att galghumor är ett oslagbart smörjmedel i relationer och läkande kraft i svåra stunder, symboliseras suveränt av männen på scen.
Ser föreställning nummer två tillsammans med övervägande tjejer från gymnasiet, kuriöst nog en regnig tisdagskväll. I första scenen vänder sig Mitch (Antonio Tengroth) till oss, vilket anspelar på den föreläsning han gav på det universitet han examinerades ifrån sexton år tidigare. Då berättar skribenten om de omvälvande fjorton möten han hann få, på egen begäran, med sin lika kära som kloka lärare. Dennes existens hade Albom blivit varse, efter att ha sett honom intervjuad i ovan nämnda Nightline. Dramatikerns alter ego får ett styng i hjärtat, eftersom han ständigt på språng, försummat att besöka sin mentor fast han lovat.
Ändamålsenliga scenografin består av bokhyllor på sidorna, stolar med förvaringsbord och i ett senare skede en justerbar säng. Av rekvisita ska den antika bakelittelefonen med nummerskiva framhållas. En komisk kontrast till snabbkommunicerande mobiler och inspelningsutrustningen som Mitch hanterar.
Professorn som förbereder sig på en hjälplös tillvaro och en plågsam färd mot döden, ställer sitt “fan” mot väggen. Frågar om han har sinnesfrid, om det egentligen är terapi han är på jakt efter. Annars är det den yngre av dem som ställer djupa frågor och dokumenterar svaren. Här har vi utgångspunkten för de engagerande livets-mening- samtal om stort och smått som äger rum. Albom undviker lyckligtvis de fallgropar som Paulo Coelho och andra frälsare ägnar sig åt.
Passionen för musik delas, vilket illustreras rörande i ett par sekvenser. Morrie filosoferar om kärlekens nödvändighet och begreppet förlåtelse och om att gråta över vad man ångrat. Coachens insiktsfulla motto lyder: “har du något snällt att säga till någon, säg det direkt så att du inte grämer dig för att döden kom emellan”. En lika viktig lärdom består i att omfamna livet, inte låta sig bli besatt av de bakslag som hör ungdomen till.
Man begriper att den självbiografiska pjäsen gjort intryck på regissören (tillika mycket erfaren skådespelare och konstnärlig ledare), vars första läsning dateras till när boken kom. Gary Whitaker har finkänsligt svetsat fram den lyhördhet, som gradvis uppstår i kontakten mellan rollfigurerna. Två individer lika beroende av varandra.
Antonio Tengroth har tillägnat sig gedigen utbildning i USA och medverkat i flera West End-musikaler (också verksam som regissör och dramapedagog). Han spelar exakt i linje med rollens utveckling. Går från forcerad och nyfiken men ouppmärksam, till omsorgsfull och reflekterande. Alert publik känner igen honom från Vår tid är nu samt musikalen En del av mitt hjärta. Övervägande del av hans repliker riktas mot David Whitworth, en bjässe meritmässigt. Hans mentala pondus och förmåga att gestalta en alltmer bräcklig kropp, måste betecknas som fenomenal. Dysfunktionella muskler och därmed ofrånkomligt vårdbehov och andras välvilja, framställer Whitworth genialt. Händernas skakningar och det omkullvälta glaset, en gripande sekvens som etsade sig fast på näthinnan. Vilken nervkittlande dramaturgi! Oj, vilken vibrerande karisma från en skådespelare som syntes i långköraren Coronation Street redan 1970.
Som alltid en ynnest att bevittna fulländat agerande. Den välskrivna berättelsen får oss att förbanna den skoningslösa, orättvisa liemannen. Medger att jag inte lyckas uppfatta samtliga formuleringar (ändå tre terminer engelska på universitet). Trots ovanan vid snabbt avlossad engelska, uppstår emellertid inga problem att följa resonemangen. Och för den publik som önskar en fängslande, extensiv språklektion är pjäsen rena guldgruvan. Och man teatern garanterat berörd!