Teaterkritik

Text och regi: Pauila Stenström Öhman

Scenografi/ ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Saemundur Grettisson

Kostymdesign: Karin Weststrand

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri (praktikant)

I rollerna: Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström och Ove Wolf

i samarbete med Lumor Teater

Urpremiär: Lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/12 2025

Spelas till och med 7/2

För att en arbetsplats ska fungera krävs en god organisation som satt sig och inte ändras stup i kvarten. Därtill tillräckliga resurser jämte en tydlig struktur med fördelning av ansvar, där varje anställd vet vilka krav denne förväntas uppfylla. I ett sådant scenario finns inplanerat höjd tagen för ett visst mått av problem, bortfall och struliga situationer. Även när viss procent av personalen inte är produktiv eller när olika viljor kolliderar måste verksamheten flyta på, vilken den förundransvärt nog gjorde på min senaste arbetsplats tack vare fungerande rutiner. Relaterat till mina drygt trettio år på en stor arbetsplats, nämligen Postterminalen en halv kilometer från Centralen med på tok för många omorganisationer. Hos oss var verksamheten igång dygnet runt nästan varje dag i veckan. Jag som mesta tiden jobbade natt vet vad detta innebar för oss på golvet och hur krångel hanterades. Utvärderade också verksamheten vid behov i egenskap av facklig redaktör och förtroendevald i Samverkan. Vi var beroende av fungerande teknik, klok arbetsledning och kompetenta kollegor som kunde samarbeta och var förhållandevis plikttrogna. Olämpliga chefer och alltför många godtyckliga förändringar orsakade minst lika mycket trubbel som driftstopp på maskiner, försenade transporter och schismer.

Anledningen till att jag efter att ha sett 7 sorters tystnad (8/1) började fundera på jobbet jag pensionerade mig ifrån för sju (!) år sedan, är att nyskrivna pjäsen byggd på djupintervjuer speglar en liten arbetsplats i allmänhetens tjänst. Närmare bestämt en ospecificerad svensk kyrka och församlingsverksamheten knuten till den. Kan tyckas underligt att dessa tankar kom i omlopp av ett händelserikt drama med stort persongalleri, vars tematik kretsade kring att bära känslor av skam inom sig istället för att tala ut. Och vad sådant beteende riskerar att leda till när man varken vågar eller kan anförtro sig åt någon man litar på. Anmärkningsvärt nog gör en diakon (Ove Wolf) ett stort nummer av att bikt erbjuds, fast i motsats till katolicismen lockar servicen inte alls.

Paula Stenström Öhman är en av konstnärliga ledarna för teaterkompaniet Lumor, vars aktiviteter gjort bestående intryck på tiljor i landet senaste tjugo åren trots att egen scen saknas. På Folkteatern blev jag närmast golvad 2016 av prisade People Respect Now vars tragikomiska upprullning av intrig sker i skolmiljö. Ett par år senare hade det blivit dags att på Stadsteatern i Göteborg utsättas för dramatikerns raffinerade relationsdrama Allt gott i världen, om den för Sverige omvälvande och minst sagt påfrestande flyktingkrisen, numera flitigt refererad till . För ett par år sedan såg jag förvirrande deckargåtan Content á la Twin Peaks, tyvärr ett intetsägande verk. En Lumor-produktion men ingen plump i protokollet för Stenström Öhman eftersom hon inte var delaktig. Lumor uppehåller sig främst kring sociala och filosofiska ämnen, ofta baserade på dokumentärt material.

Kvinnan bakom fängslande manuset med sina rapsodiska uppbyggda tablåer ville utforska fenomenet tystnadskultur. Kan vara på sin plats med ett klargörande. Pjäsen belyser inte visselblåsares öden. Nyanserna av tystnad speglar skav vid middagsbord utifrån svek och övergrepp. Trauman döljs för att upprätthålla fasaden. Om den ändå rämnar är det fortfarande långt ifrån säkert att individen avslöjar hemligheten som legat och gnagt, gjort så ont. När utfallet blir fatalt klandras omgivningens passivitet och oförmåga att observera tydliga tecken. Dock, personerna i fråga är sig själva närmast och kan anse att priset är för högt, att sanningen svider mer än gör densamme fri. Lillasyster Rakel spelad av Elin Skarin är skenbart det mest grava fallet med sin stumhet. Förvånande att dessa brottstycken av speglingar inom pjäsens intrikata ramverk av relationer (”kopplingsschema finns i programblad), primärt utöser självdestruktivitet istället för ondskefulla gärningar – hade varit det mest sannolika. Således roteras dramat med ett myller av scener under tre timmar (inklusive paus) i en psykologiskt högintressant omloppsbana, istället för at bli till en thriller eller gastkramande skräckis.

I intervju kallar Paula Stenström Öhström sin vindlande, fragmentariska konstruktion för en skammens loop och en socialsurrealistisk pjäs. Farliga tystnaden liknas vid arvsynd. Att hon lägger ut texten om sitt senaste verk i just Kyrkans tidning kan vara en orsak till att 7 sorters tystnad helt bortser från kritik mot Svenska kyrkan, inte minst Kyrkorådet och Ärkebiskopars ställningstaganden som inneburit att åtskilliga valt att lämna på grund av woke-marxismens hyckleri och samröre med Islamic Relief. Däremot antyds stress, intriger och helt enkelt en så alarmerande arbetsmiljö att präst och diakon är yrken som ligger i topp vad gäller risken att bli långtidssjukskriven.

I centrum står den pressade prästen Ingela (Caroline Söderström) och hennes buttre sidekick diakonen/ organisten framställd med tillknäppt bravur av Ove Wolf. Detta försåtligt kommenterande kaffemonster beter sig som en energitjuv av rang. Övriga uppemot femton roller får vi beskåda i fragmenterad tappning. Två småkära konfirmander och deras familjer återkommer liksom a-lagaren Klasse på parkbänken och och en kyrkväktare. Vidare förekommer exempelvis personal från Socialtjänsten, en volontär, kantorn Mari tillbaka från sjukskrivning samt syskon med respektive och x vilka ska begrava en far. Inte utan att det blir en smula rörigt att hänga med i svängarna som publik. Att studera ”kopplingsschemat” underlättar förstås förståelsen. Upplägget med att lansera handlingen i en mycket utförlig cirkelrörelse är raffinerad. leder oss till slut fram till den avgörande händelse som bevittnas och kommenteras i pjäsens inledande skede. Otroligt många och snabba klädbyten sker.

Ni märker att uppsättningen stimulerade, gav upphov till massvis med tankar. Rekommenderar att man går och ser om den för att uppfatta fler raffinerade detaljer. Ljud- och ljusdesign bidrar skickligt till att hålla greppet om åskådaren. Scenografin är ytterst sparsmakad, kan kallas minimalistisk. Skådespelarna flyttar kontinuerligt på fyra stolar för att bilda olika formationer, vrider på de vikväggar vilka inramar scenen. I samspel med den ansvarige för ljus skiftar dessa från vitt till svart och tillbaka. Kan också bli till speglar. Avsikten med dessa närmast maniska beteenden blir ibland lika oförklarlig, som för många av oss, tron på en Gud. Sprider en gåtfull aura över uppsättningen. I övrigt finns knappt någon rekvisita utöver sjuarmad ljusstake som tas fram när det citeras ur Uppenbarelseboken. Ljudläggningen av dramatiken är varsamt utförd med finess, likaså Saemundur Grettissons musik. Han har använt samplingsteknik, utgått från sound i kyrkans värld med orgel, piano, körsång och spelat in hur klangen kyrkorum låter. Vidare ska påpekas att toner ur Dylans katalog förekommer upprepade gånger.

Trots allt skav och gnabbande innehåller manus en hel del roliga repliker vilka lättar upp det dystra grundackordet. Att få till dylika växlingar utan att det blir krystat eller överdrivet publikfriande är en konst dramatikern behärskar till fullo. Dråpliga humorn berikar, förtar inte allvaret i budskapet. Att 7 sorters tystnad inte bara är ”sakral och suggestiv” för att citera en allittererande kollega, utan också rymmer befriande skratt bör betonas. Utan att ha överblick vill jag tro att pjäsen tillhör det absolut bästa som Paula Stenström Öhström åstadkommit. Här finns så många verkningsfulla dimensioner, så många trådar att fundera över. I pusslet som läggs undrar man över prästens ångest. Vacklar hon i tron eller är det driftstyrda impulser som är orsaken?

Medveten om att alldeles för mycket utrymme ägnats åt stoffet, idéerna som präglar manus. Utan en ensemble som i varje moment utstrålar närvaro skulle det kunna bli segt. Några gånger är man inte ens helt klar över vem som gör vilken biroll, vilket säger mycket om nivån. Antar att just denna kvartett inte agerat tillsammans tidigare. Men här kuggar de i varandra exemplariskt.

Uppmärksammade kroppskonstnären Elin Skarin som setts i Kikkiland och gjorde avtryck i hajpade Europa efter regnet och i fjol deltog i seminarium på Stadsteatern på temat olydnad, ombesörjer här jämförelsevis ett knippe nedtonade och påklädda gestaltningar. Ove Wolf ges oftast resonerande roller med en tendens att agera buffligt. Han är i sitt esse som föraktad storebror i skinnpaj och inkännande motsats mottaglig för svängningar i egenskap av konfirmand. Wolf som tillhör Backa gör en av sina styvaste bedrifter på senare år. Caroline Söderström motsvarar perfekt kravspecifikationen för en regissör på jakt efter en aktris pendlande emellan stark och sårbar. Förutom att porträttera prästen i blickfånget gör hon volontären/ mamman Cia, Harriet (mormor/ mamma) samt hustrun Pirjo ingående i sällskapet som kommit till begravning. Hennes diktion, tajming och avväga rörelser är minnesvärda. Har förmodligen recenserat henne i ett tvåsiffrigt antal större roller inklusive en fängslande monolog på samma scen.

Mycket beröm är redan utdelat. Har ändå sparat den mest magnifika till sist som grädde på moset: Jonatan Rodriguez som medverkat i uppsättning på Backa och i huvudroll i Romeo och Julia på Stadsteatern (troligen recenserad i Ny Tid 2007). Han har mest varit verksam i Stockholm utöver ett antal jobb för tv och filmproduktioner. Insatsen på Lilla scen är enastående! Vilket häpnadsväckande register 49-åringen förfogar över. Betydelsefulle sanningssägaren Carlos, vars brytning gör monologerna omöjliga att uppfatta i sin helhet, har förekommit i tidigare pjäser hos Lumor. I 7 sorters tystnad exekveras ytterligare fyra biroller med suverän precision. Ett par av dem – Klasse på bänken och framför allt BUP-Monika – levereras med total tonträff. Snacka om att med röst och mimik ge åskådarna en uppvisning i varianter på utmejslade anabbporträtt.

Pressfoton: Ellika Henrikson

Av och med: Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist (Abnorm Scenkonst)

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco

Rum och kostym: Matilda Söderling

Ljus: Ludde Falk

Komposition: Lisen Rylander-Löve

Dramaturg: Manda Stenström

Urpremiär 13/12 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (gästspel)

Spelas i januari på Teater Trixter

Mycket hände i huset på Stadsteatern denna kväll. Genom vidtagen nödvändig ommöblering i schemat uppstod en krock. Två urpremiärer inträffade samtidigt. Och på Götaplatsen alldeles utanför hade tusentals samlats för att lyssna på Lucia-sånger, vilket medförde att kollektivtrafiken ställts in på Avenyn. Hur som helst valdes av praktiska skäl att se helgens gästspel på Studion som Kulturbloggen blivit inbjuden till. Och trion som jag till skillnad från omtalade GRUPPEN – verkar dela deras ideologi om ifrågasättande av normer och samhällsstrukturer med lekfullhet och egna erfarenheter som drivkraft – inte hade koll på föll jag för. Tidigare har bland annat barnteater spelats på Borås Stadsteater och Abnorm Scenkonst har turnerat med Det halvkassa moderskapet.

Vad som beskrivs som ett pågående projekt, istället för en dramaturgiskt sammanhållen båge med urskiljbar handling, blir till en lika fysisk som komisk uppgörelse med dem själva och sina pappor. Bornell, Hackzell och Holmqvist ikläder sig bokstavligt talat i omgångar rollen som sina respektive pappor. Anti-pjäsen Farsor är dels en drift med manliga stereotyper genom obetalbar koreografi, mimik och tonfall vilka visar på essensen av mansplaining. Särskilt Elin Bornell förstärker draget av karikatyr genom en högdragen överklasskånska, vilket genererar åtskilliga skratt. Dels är uppsättningen en lika träffsäker drift med dem själva och det projekt de är inbegripna i. Meta-nivån glider fram och tillbaka. Det är väldigt kul att beskåda för att handlaget känns så smart. Fallgropar undviks nästan helt och det bollas lustfyllt med förutsägbara floskler. Föreställningen klockar in på cirka sextiofem minuter. Apropå dramatisk båge sitter trion på stolar i underkläder i öppningsscenen för att i finalen återkomma till utgångspositionen. Entusiastisk premiärpublik fick sig till livs prioriterad arbetsmetod: Att trycka på samtidens smärtpunkter snarare än att leverera färdiga manus.

Farsor kretsar kring minnen och hur generationer påverkar varandra. Publiken får veta att tre döttrar agerar som sina pappor i deras glansdagar för att komma dem nära. I motsats till flera andra uppsättningar i samma teaterhus senaste åren görs inga större ansträngningar för att få dem att se ut som virila män. Matilda Söderling nöjer sig med mustascher (skippar till och med polisonger), tidstrogna frisyrer, byxor minst sagt trånga i grenen och ekiperar skådespelarna med tidstrogna moderiktiga kläder, vilka framhäver ungdomlig maskulinitet. I repliker, mimik och ohejdbar lust att tänja på gränser växlas det blixtsnabbt mellan perspektiv med psykologisk skärpa. Nyttan med självironi som stilmedel ska inte heller. underskattas. Greppet gör susen!

Under vad som ska föreställa framväxten av tänkt pjäs blir kvinnorna avbrutna av oönskade telefonsamtal. Det är inga efterhängsna snubbar som hör av sig utan givetvis deras fäder. Rings på en grå telefon med extremt lång sladd och nummerskiva, relik från 70-talet. Papporna undrar hur arbetet fortskrider och framför allt hur döttrarna tänkt om stolarna de lånat och omilt hanterat. I ett senare skede avslöjas att de som ringer sett pjäsen som repeterats, till och med läst recension. Att någon av dem lovordar musiken är något jag instämmer i. Låter som om Lisen Rylander Löve (vars clinic nyligen på Utopia jag skrev om liksom ett par av de jazziga projekt hon genomfört recenserats) är på plats. Men eftersom hon inte finns med i applådtacket kan hennes tenorsaxofon och uttrycksfulla soundscape ha förekommit i inspelad form. Scenografin är sparsmakad, scenen inbjudande insvept i draperier och sedermera plast. Ska indikera hur komplicerat det är hitta rätt, hur lätt det är att hamna vilse trots att utpekad riktning. När trion tar scen i besittning genom att irra runt och till och med krypa på golvet inser man att slapstick-humor är ett signum för frigruppen.

I ett skede kommer någon av dem fram till att pappa borde bytas ut mot en gemytlig göteborgare. Tomas von Brömssen föreslås. Carl Einar Häckner nämns fast avvisas vid närmare eftertanke. Dråpliga tankeexperimentet får mig att referera till ett kort klipp på Youtube som har rubriken ”Little girl doesn´t like her mum and want a new one”. Visst är inspelningen av den kanske 5-åriga flickan integritetskränkande och konversationen torde ha varit hjärtskärande för mamman. Samtidigt går det inte att komma förbi hur ologiskt komiskt klippet är, om än en begriplig reaktion hos ett självständigt förskolebarn som fått nog. Farsor har ett narrativ tacksamt att skämta om. Samtidigt undras över i vilken grad dessa feminister lockar män att se deras scenkonst. I vilken utsträckning är vi en tänkt målgrupp? Tippar att fördelningen var 80-20 på premiären.

Ska man vara petig har den samspelta trion lite för roligt åt somliga infall, vilka kunde ha ansats. Nu fnissar vi när de dröjer kvar och tramsar i vissa scener. Men se invändningen som marginell. Har definitivt överseende med deras goda självförtroende att töja en del situationer till bristningsgränsen. Det allra mesta av vad de stoppat in i sin meta-happening har substans och smartness, görs med utstuderad finess. Aktriserna skördar framgångar med sin tajmning och närvarokänsla. Bornell, Holmqvist och Hackzell reagerar på varandra genom att fyndigt eller drastiskt ta vid, fylla i den föregåendes reaktion. Hanna Holmqvist har kunnat ses i Stallebrottet och på Masthuggsteatern medan Ida Hackzell ingått i ensemble på Norrbottenteatern. Elin Bornell tillhör fasta ensemblen på Borås Stadsteater där hon gjort Sally Bowles och jag bevittnade hennes framfart i Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa.

Kikar i anteckningarna, försöker tyda nedrafsade impulser. Något som måste understrukas är hur blixtsnabbt perspektiv skiftas, vilket stundtals kan förvirra. Ibland behöver publiken anstränga sig en smula. Vem representerar skådespelaren? I hur många procent av föreställningen är hon sig själv, sin pappa i dennes glansdagar eller sitt alter ego? Dock, utförs dessa byten oerhört skickligt. Titeln på en modern intensiv filmklassiker poppar upp i skallen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. En annan reflektion rör de avsiktliga platta och därför hejdlöst lustiga metaforerna. Kul blir det också när Hanna Holmqvist levererar repliker på norska. Vad som försiggår kantrar aldrig även om gränsen tangeras genom kul överdrifter.

Samtidens destruktiva polarisering kringgås, vilket trion ska en stor eloge för. Däremot excelleras som nämnts i i psykologiskt skarpsinne, av universell kaliber. Tekniska utvecklingens ofrånkomlighet ifrågasätts – beställ i appen, uppge bank-id, manövrera tre fjärrkontroller etc. I rollerna som sig själva eller snarlika figurer vädjas om att få ta plats, vilket väcker lika mycket sympati som det berättigade ”gnället” på att ständigt tvingas lära sig nytt. Observera att ingen laptop eller mobiler förekommer. Och när pressen blir för hård vill de namnlösa gestalterna söka skydd från omvärlden i allmänhet och pappornas omvårdnad i synnerhet. Jag är inte här låter tragikomiska flyktbeteendet. Allra sist ska Cecilia Milocco harangeras för snillrik koreografi.