Teaterkritik

Manus, regi, scenografi, kostym: Pompom produktion (Sven Boräng, Ulf Rönnerstrand, Malin Molin)

Medverkande: Sven Boräng, Ulf Rönnertrand, Malin Molin och Harriet

Teknik: Solala Music & Backa Teater

Ljudkomposition: Svenska jack

Spelas i Gamlestans fabriker (symbiont culture) Textilgatan 14 i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet och Göteborgs Stad

Urpremiär: 17/12 2025

Spelas till och med 25/1

För att kunna påvisa en trend avkrävs Spanarna i P3 alltid tre exempel. Att pappor under innevarande säsong blivit ett trendigt tema i Göteborgs teaterliv kan verifieras med den usling till patriark som Dag Malmberg skoningslöst gestaltade i Katt på hett plåttak, helgens lyckade gästspel på Stadsteatern av kvinnliga kompaniet Abnorm scenkonst och deras projekt Farsor samt Pappagruppen av och med Pompom produktion. Bägge fria grupperna problematiserar ämnet genom att föra in självbiografiskt stoff, även om man inte kan ta för givet vad som är sken och vad som är verklighet. Något som ger uppsättningarna en raffinerat mystifierande anstrykning. En avgörande skillnad är Pompom scenkonst gjort allt själv och inte brytt sig om att anlita extern hjälp inklusive så kallat regiöga. Inte utan att det märks här och var. Ett par smått oförklarliga scener á la happening/ installation hade tjänat på att behöva motiveras för extern regissör.

Ulf Rönnerstrand har setts i åtskilliga uppsättningar på Backa Teater varifrån han för närvarande är tjänstledig. Sven Boräng tillhörde i många år Malmö Stadsteater medverkade också i Skalv på Folkteatern, megaproduktionen Nationen på Backa samt i flera uppsättningar i teaterhuset vid Götaplatsen. 41-åringen som också är sångare har förekommit i flera tv-serier såsom Systrar 1968, filmer (gjorde succé i Händelser vi vatten) och hade en huvudroll i Från djupet av mitt hjärta. Frilansaren Malin Molin har det gemensamt med Boräng att hon utbildat sig för yrket på Wendelsberg och Teaterhögskolan i Malmö och de bor under samma tak. Hon har gjort sig känd som uppläsare, fanns med i tv-serien Falkenberg Forever, gjort film och spelat på stadsteatrar i Borås och Malmö. Osäker på om jag sett Molin agera live tidigare.

Var lite orolig för att jag inte skulle hitta till stället där de håller till. Checkade kartor och hittade därefter en bra vägvisning på gruppens facebooksida, vilket medförde att jag istället blev så pass tidigt att jag funderade på att ta ett glas i närheten. Blir insläppt som en av de första samtidigt med Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Några praktiska faktorer avviker från gängse praxis: Man blir aldrig avprickad. Bag-in box erbjuds och serveras för oss som önskar mitt under föreställningen. Vi välkomnas av medlemmarna i det lilla kompaniet vars devis är att göra avskalad och uppriktig dramatik. Andelen anhöriga och kollegor är frapperande hög, ett faktum undertecknad påpekar för Boräng. En smula förvånande att ingen av de lediga skådespelarna går i svaromål vid någon av de många tillfällen som yppar sig. Vad hade hänt då, om de behövt plocka upp efterfrågade inspel?

Samtliga i publiken tilltalas eftersom det ingår i upplägget att vi sökt oss till samma stödgrupp. Av särskilt Ulf Rönnerstrands rollfigur blir vi inte bara ombedda att ge respons utan också anklagade i uppseendeväckande aggressiv ton. Premiärpubliken på cirka trettio personer slår sig ner på gruppvis utplacerade platser. Lokalen saknar naturlig scen och verkar inte ha färdigställts för sitt ändamål. Man utgår från befintliga förutsättningar i den gamla fabrikslokalen. Innan ”spelet kan börja” sker introduktion med tyngdpunkt på genomgång av regler från initiativtagaren Sven Boräng, stående upphöjd över oss talande med myndig stämma. I det läget sitter samtliga på uppmaning i en stor ring och skådeplatsen blir naturligtvis ytan innanför.

Konceptet för Pompom Scenkonst och Pappagruppen enligt dem själva? Målet är att få utövare och mottagares hjärtan att slå i samma takt genom berättelser som kretsar kring relationer, sårbarhet och erfarenheter som riskerar hamna i skuggan. Pappagruppen är ”en föreställning för alla som nån gång haft kontakt med en pappa”, en vidare definition än normalt vilket medför att även Malin Molin uppfyller kriterierna. Pompom vill med rå ärlighet placera sig mitt i den heta diskussion om manlighet och rollen som far. Bilden av faderskap och förändringen som skett utforskas. Från auktoritär försörjare till krav på att vara närvarande och känslomässigt kompetent. Hur har Boräng och Rönnerstrand gått till väga när deras fäder inte lanserat sig som förebilder? Hur navigera i en motsägelsefull samtid?

Uppsättningen ska fungera som ett stöd för alla som påverkats ( i värsta fall drabbats av trauma) av relationen till sin pappa. Att många växer upp med fler än sin biologiska pappa berördes inte. Innehållsdeklarationen kungör vidare att gruppen söker efter gemenskap, upprättelse och ömsesidig förståelse, snarare än att utvärdera sin egen papparoll. Detta görs genom samarbetsövningar, brottning(!) och övningar där vittnesmål kan avläggas. Processen beskrivs av en ur trion som det roligaste och mest kaosartade denne varit med om. Väggar är täckta med post it-lappar och på stolar finns Pappagruppens uppdaterade regler publicerade, vilka vi givetvis förhörs om. I detta skede blir det riktigt roligt, eftersom vi blir osäkra. Vad har vi ställt upp på? Stundtals verkar det som den den tänkta stöttande sammankomsten byter skepnad, ömsar skinn genom att tillåta att förtryckare styr en urspårad sekt. Har för mig att jag läst uppgift om att uppsättningen skulle vara åttiofem minuter lång, vilket nog stämde.

Kom i samspråk med en främmande kvinnan som satt intill både före och efter. På fråga svarades att jag brukar anteckna, men denna gång blev det obekvämt, vilket innebär att jag sällan minns drastiska övergångar. Skrev däremot i påbjudet moment en uppriktig mening, ofrånkomligen inte utan bitterhet, riktad till min sedan femton år tillbaka döde far. Dock har ingen kunnat kalla mig för pappa. I avsaknad av anteckningar ger jag mig i kast med vad i brist på bättre benämning kan kallas för gestaltande performance med autentisk prägel. Vad som sticker ut efteråt är å ena sidan en fängslande oförutsägbarhet och diffusa uppgörelser genomsyrade av oväntad aggressivitet. Å andra sidan väcktes hos mig uppfattningen att manuset är förhållandevis tunt. Styrkan ligger i själva ämnet, hur olika aspekter demonstreras och inte minst sätten publiken görs delaktig. Man blir varse att smärtsamma omständigheter behandlas, att männen har nerverna utanpå. Sjukjournaler citeras. Om Boräng skarvar i sin roll eller redovisar faktaunderlag om sömnlöshet svävar publiken i ovisshet om.

Ett antal scener, vare sig de är fysiskt livfulla, presenterar dilemman eller ger speciella infallsvinklar, förstärks genom den musik som sätts på. En mix av EDM , ambient och kusliga tongångar. Ett tag undrar man om vi ska behöva dansa loss för att få bort spänningar. Framför allt uppspelade beats med ganska uppskruvad bpm ger den hårt arbetande trion extra energi. Harriet (på Pompoms fb-sida upplyses om att hon är Rönnerstrands dotter) som kanske är nio år och i omgångar involveras i föreställningen, är mer än statist, har överraskande många repliker, ger lustfyllt järnet på slutet till någon slags techno. Lyckan lyser i hennes ögon. Grejen är att hon som har cowboyhatt inte ägnar sig åt intränade moves, raglar snarare runt imiterandes synnerligen ostadiga vuxna som stjälpt i sig alldeles för mycket. Ska det skildra ett minne av pappa?

Vi kommer karismatiska skådespelare väldigt nära rent fysiskt, sannolikt också mentalt. Och det är en fröjd att ta till sig hur repliker bombarderar oss, med vilken lidelse vissa scener framställs. Jag tror det är premiär för min del vad beträffar att uppleva Boräng och Rönnerstrand spela mot varann. Båda tycks älska att utmana, testa gränser och Rönnerstrand som mest agerat framför barn och ungdomar tycks barnsligt förtjust i upprepningar. Dem emellan handlar det mer om kraftmätning än bromance. Brottningsmatchen med fulknep är lite läskig, liksom förnedringsakten på slutet där maktpositionen är den motsatta. Antar att aggressionerna ska påvisa svärta och sår i själen, oförrätter som legat latent sedan uppväxten. Sjätte regeln om att öppna sitt hjärta i stödgruppen betonas.

Ofrånkomligen intar Malin Molin mestadels en funktion som sidekick. Drygt ett dygn senare är det de två breven hennes alter ego fått som etsat sig fast. Hon som säger fylla jämt låter oss lyssna på två väsensskilda brev från pappan. Ett där hon beskrivs glädjestrålande som en enorm tillgång och ett som en lika stor börda.

Vill inte spoila. Men ett par saker saker till förtjänar att belysas som hastigast och betonas än mer. Långt in i Pappagruppens händelserika sammankomst vidtar en sista ommöblering. Då ges möjlighet till ”mötesdeltagare” som hade hoppats på ett annat innehåll att lämna. Återigen, vad skulle uppstå om ett gäng ansåg att Pappagruppen är misslyckad scenkonst och lämnar när tillfälle erbjuds? Man är förrädiskt skickliga på att i ena stunden skapa förtrolighet och omtänksamhet för att i nästa stund utsätta publiken för kittlande olust och förvirring. Snacka om meta-perspektiv av en upptrissad premiär inför vänner och anhöriga, kollegor och enstaka recensenter. Mot bortre väggen står en röd bil parkerad och en ingång till lokalen är dess carport. Gör nog klokast i att inte säga b fast jag sagt a, bara hänvisa till Tjechov och hans gevär på väggen i Onkel Vanja. Ett första besök med mersmak hos Pompom Produktion! Hatten av för en anmärkningsvärd iscensättning av omtumlande känslor som belönades med stående ovationer.

foton Niklas Holmberg