• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Recension: Johanna – En sagolik musikdröm om frihet, bildning och valda familjer

26 december, 2025 by Thomas Johansson

Johanna – Uppsala Stadsteater – Stora scenen – Betyg 4 av 5 – Föreställningen den 26/12 2025

Redan från första stund placerar Johanna publiken i ett tillstånd av ljus förundran. Scenen är förvandlad till ett grönskande sommarlandskap där naturen inte bara är fond utan medspelare. Musikens stråkar och piano sipprar fram som genom lövverk, djur rör sig fritt över golvet och känslan är mer Astrid Lindgren än institutionsteater. Det är en öppning som sätter tonen: lekfull, varm och samtidigt laddad av ensamhet.

I centrum står Johanna – en flicka som lever vid sidan av samhällets ordnade strukturer. Hon är modig, uppfinningsrik och trotsigt självständig, men också tydligt präglad av förlust. Hon försörjer sig på små stölder och lever enligt sina egna regler, med pilbåge, list och fantasi som främsta verktyg. Tehilla Blad gör huvudrollen med en självklar närvaro som fångar både barnets frihetslängtan och den vuxna publikens vemod.

Föreställningen bygger på Danny Wattins berättelse, här omarbetad till musikdramatik tillsammans med Aksel Morisse, och greppet att låta flickan ta platsen i berättelsens centrum visar sig vara helt rätt. Konflikten tar fart när Johannas största begränsning blir tydlig: hon kan inte läsa. Ett brev från modern – nyckeln till hennes förflutna – förblir stängt. Lösningen blir lika rörande som absurd när hon knyter an till den buttre och självupptagne Augustus Molvidsson, spelad med både strävhet och oväntad värme av Reuben Sallmander. Deras relation utvecklas till en sorts överenskommelse där lögnen blir vägen till skola, språk och framtid. Samtidigt som Augustus hittar kärlek i form av lärarinnan. När det ställs frågor från scenen, är det underbart att jag hör svar från barn i salongen som svarar nej.

Johanna är musikdramatik som vågar vara snäll utan att bli slät. Den talar om bildning som frigörelse, om ensamhet och om hur familj ibland är något man skapar snarare än föds in i. Regin är varsam, musiken bär berättelsen mjukt framåt och helheten präglas av en tilltro till publikens känslighet. Det är en föreställning som öppnar hjärtat snarare än knockar det – och som lämnar Uppsala Stadsteater med en ovanligt klar sommarkänsla.

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Orionteatern – levande, pulserande, ungdomlig

23 december, 2025 by Marja Koivisto


Foto Christopher Backholm

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och dramaturgi: Elin Smedman, Kema Rausner
Kostym och scenografi: Leona Lundback, Leon Lindgren, Mira Leff
Musik och komposition: Leonard Thinsz Jansson, Scott Isitt
Ljusdesign: Lisa Maurin
Konstnärlig ledare: Lars Rudolfsson
Premiär på Orionteatern 22 december 2025

På Orionteatern i Stockholm har En midsommarnattsdröm fått nytt liv, inte som musealt Shakespeare-arv utan som ett levande, pulserande väsen. Det är en ungdomlig uppsättning, skapad av en ung ensemble , scenkompaniet Rostvit, som med egna samlade medel byggt en föreställning där fantasin är den starkaste valutan. Här finns en tydlig doft av Dickens – den där varma blandningen av sagostoff, mänsklig skörhet och lekfull magi – men framför allt finns en djup kärlek till teatern och teaterkonsten, närvarande i varje scen, varje rörelse, varje blick.

Skogen är inte bara en plats utan ett tillstånd. Med enkla men uppfinningsrika medel skapas en värld där gränsen mellan dröm och verklighet hela tiden förskjuts. Den egenkomponerade musiken pulserar genom föreställningen och lyfter helheten på ett närmast förtrollande sätt. Tonerna känns framvuxna ur samma jord som skogen själv – ibland lekfulla, ibland drömska, ibland uppfordrande – och de binder samman scenerna till en sammanhängande, magisk helhet. Skådespelarna rör sig med en smittande lust; det är som om pjäsen uppstår på nytt inför våra ögon, buren av kollektiv energi snarare än teknisk perfektion.

Särskilt minnesvärd är drottningen, vars närvaro förvandlar scenen varje gång hon träder in. I denna tolkning får hon inte bara makt utan också musik: glimrande arior växer organiskt ur den egenkomponerade klangvärlden, framförda med en spröd men samtidigt stark sopranröst som bär både magi och melankoli. Sången svävar genom rummet som dagg i sommarnatten – skör, klar och nödvändig. Det är i dessa ögonblick som föreställningen lyfter från charmig till djupt förtrollande.

Detta är teater gjord av vilja snarare än budget, av dröm snarare än trygghet. En midsommarnattsdröm på Orionteatern blir här inte bara en klassiker i ny skrud, utan ett levande bevis på att teaterkonsten fortfarande kan vara just det den alltid lovat: magisk.

Medverkande: Nina-Jane Jacobsson, Elin Smedman, Kema Rausner, Tindra Monsen, Ebba Canvert Fabian Penje, Klara Lindegren (sång), Matilda Palm (understöd sång)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Orionteatern, Shakespeare, Teaterkritik

Testosteronstinn oberäkneligt omslutande metaperformance – Pappagruppen av och med Pompom Scenkonst

19 december, 2025 by Mats Hallberg

foton Niklas Holmberg

Manus, regi, scenografi, kostym: Pompom produktion (Sven Boräng, Ulf Rönnerstrand, Malin Molin)

Medverkande: Sven Boräng, Ulf Rönnertrand, Malin Molin och Harriet

Teknik: Solala Music & Backa Teater

Ljudkomposition: Svenska jack

Spelas i Gamlestans fabriker (symbiont culture) Textilgatan 14 i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet och Göteborgs Stad

Urpremiär: 17/12 2025

Spelas till och med 25/1

För att kunna påvisa en trend avkrävs Spanarna i P3 alltid tre exempel. Att pappor under innevarande säsong blivit ett trendigt tema i Göteborgs teaterliv kan verifieras med den usling till patriark som Dag Malmberg skoningslöst gestaltade i Katt på hett plåttak, helgens lyckade gästspel på Stadsteatern av kvinnliga kompaniet Abnorm scenkonst och deras projekt Farsor samt Pappagruppen av och med Pompom produktion. Bägge fria grupperna problematiserar ämnet genom att föra in självbiografiskt stoff, även om man inte kan ta för givet vad som är sken och vad som är verklighet. Något som ger uppsättningarna en raffinerat mystifierande anstrykning. En avgörande skillnad är Pompom scenkonst gjort allt själv och inte brytt sig om att anlita extern hjälp inklusive så kallat regiöga. Inte utan att det märks här och var. Ett par smått oförklarliga scener á la happening/ installation hade tjänat på att behöva motiveras för extern regissör.

Ulf Rönnerstrand har setts i åtskilliga uppsättningar på Backa Teater varifrån han för närvarande är tjänstledig. Sven Boräng tillhörde i många år Malmö Stadsteater medverkade också i Skalv på Folkteatern, megaproduktionen Nationen på Backa samt i flera uppsättningar i teaterhuset vid Götaplatsen. 41-åringen som också är sångare har förekommit i flera tv-serier såsom Systrar 1968, filmer (gjorde succé i Händelser vi vatten) och hade en huvudroll i Från djupet av mitt hjärta. Frilansaren Malin Molin har det gemensamt med Boräng att hon utbildat sig för yrket på Wendelsberg och Teaterhögskolan i Malmö och de bor under samma tak. Hon har gjort sig känd som uppläsare, fanns med i tv-serien Falkenberg Forever, gjort film och spelat på stadsteatrar i Borås och Malmö. Osäker på om jag sett Molin agera live tidigare.

Var lite orolig för att jag inte skulle hitta till stället där de håller till. Checkade kartor och hittade därefter en bra vägvisning på gruppens facebooksida, vilket medförde att jag istället blev så pass tidigt att jag funderade på att ta ett glas i närheten. Blir insläppt som en av de första samtidigt med Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Några praktiska faktorer avviker från gängse praxis: Man blir aldrig avprickad. Bag-in box erbjuds och serveras för oss som önskar mitt under föreställningen. Vi välkomnas av medlemmarna i det lilla kompaniet vars devis är att göra avskalad och uppriktig dramatik. Andelen anhöriga och kollegor är frapperande hög, ett faktum undertecknad påpekar för Boräng. En smula förvånande att ingen av de lediga skådespelarna går i svaromål vid någon av de många tillfällen som yppar sig. Vad hade hänt då, om de behövt plocka upp efterfrågade inspel?

Samtliga i publiken tilltalas eftersom det ingår i upplägget att vi sökt oss till samma stödgrupp. Av särskilt Ulf Rönnerstrands rollfigur blir vi inte bara ombedda att ge respons utan också anklagade i uppseendeväckande aggressiv ton. Premiärpubliken på cirka trettio personer slår sig ner på gruppvis utplacerade platser. Lokalen saknar naturlig scen och verkar inte ha färdigställts för sitt ändamål. Man utgår från befintliga förutsättningar i den gamla fabrikslokalen. Innan ”spelet kan börja” sker introduktion med tyngdpunkt på genomgång av regler från initiativtagaren Sven Boräng, stående upphöjd över oss talande med myndig stämma. I det läget sitter samtliga på uppmaning i en stor ring och skådeplatsen blir naturligtvis ytan innanför.

Konceptet för Pompom Scenkonst och Pappagruppen enligt dem själva? Målet är att få utövare och mottagares hjärtan att slå i samma takt genom berättelser som kretsar kring relationer, sårbarhet och erfarenheter som riskerar hamna i skuggan. Pappagruppen är ”en föreställning för alla som nån gång haft kontakt med en pappa”, en vidare definition än normalt vilket medför att även Malin Molin uppfyller kriterierna. Pompom vill med rå ärlighet placera sig mitt i den heta diskussion om manlighet och rollen som far. Bilden av faderskap och förändringen som skett utforskas. Från auktoritär försörjare till krav på att vara närvarande och känslomässigt kompetent. Hur har Boräng och Rönnerstrand gått till väga när deras fäder inte lanserat sig som förebilder? Hur navigera i en motsägelsefull samtid?

Uppsättningen ska fungera som ett stöd för alla som påverkats ( i värsta fall drabbats av trauma) av relationen till sin pappa. Att många växer upp med fler än sin biologiska pappa berördes inte. Innehållsdeklarationen kungör vidare att gruppen söker efter gemenskap, upprättelse och ömsesidig förståelse, snarare än att utvärdera sin egen papparoll. Detta görs genom samarbetsövningar, brottning(!) och övningar där vittnesmål kan avläggas. Processen beskrivs av en ur trion som det roligaste och mest kaosartade denne varit med om. Väggar är täckta med post it-lappar och på stolar finns Pappagruppens uppdaterade regler publicerade, vilka vi givetvis förhörs om. I detta skede blir det riktigt roligt, eftersom vi blir osäkra. Vad har vi ställt upp på? Stundtals verkar det som den den tänkta stöttande sammankomsten byter skepnad, ömsar skinn genom att tillåta att förtryckare styr en urspårad sekt. Har för mig att jag läst uppgift om att uppsättningen skulle vara åttiofem minuter lång, vilket nog stämde.

Kom i samspråk med en främmande kvinnan som satt intill både före och efter. På fråga svarades att jag brukar anteckna, men denna gång blev det obekvämt, vilket innebär att jag sällan minns drastiska övergångar. Skrev däremot i påbjudet moment en uppriktig mening, ofrånkomligen inte utan bitterhet, riktad till min sedan femton år tillbaka döde far. Dock har ingen kunnat kalla mig för pappa. I avsaknad av anteckningar ger jag mig i kast med vad i brist på bättre benämning kan kallas för gestaltande performance med autentisk prägel. Vad som sticker ut efteråt är å ena sidan en fängslande oförutsägbarhet och diffusa uppgörelser genomsyrade av oväntad aggressivitet. Å andra sidan väcktes hos mig uppfattningen att manuset är förhållandevis tunt. Styrkan ligger i själva ämnet, hur olika aspekter demonstreras och inte minst sätten publiken görs delaktig. Man blir varse att smärtsamma omständigheter behandlas, att männen har nerverna utanpå. Sjukjournaler citeras. Om Boräng skarvar i sin roll eller redovisar faktaunderlag om sömnlöshet svävar publiken i ovisshet om.

Ett antal scener, vare sig de är fysiskt livfulla, presenterar dilemman eller ger speciella infallsvinklar, förstärks genom den musik som sätts på. En mix av EDM , ambient och kusliga tongångar. Ett tag undrar man om vi ska behöva dansa loss för att få bort spänningar. Framför allt uppspelade beats med ganska uppskruvad bpm ger den hårt arbetande trion extra energi. Harriet (på Pompoms fb-sida upplyses om att hon är Rönnerstrands dotter) som kanske är nio år och i omgångar involveras i föreställningen, är mer än statist, har överraskande många repliker, ger lustfyllt järnet på slutet till någon slags techno. Lyckan lyser i hennes ögon. Grejen är att hon som har cowboyhatt inte ägnar sig åt intränade moves, raglar snarare runt imiterandes synnerligen ostadiga vuxna som stjälpt i sig alldeles för mycket. Ska det skildra ett minne av pappa?

Vi kommer karismatiska skådespelare väldigt nära rent fysiskt, sannolikt också mentalt. Och det är en fröjd att ta till sig hur repliker bombarderar oss, med vilken lidelse vissa scener framställs. Jag tror det är premiär för min del vad beträffar att uppleva Boräng och Rönnerstrand spela mot varann. Båda tycks älska att utmana, testa gränser och Rönnerstrand som mest agerat framför barn och ungdomar tycks barnsligt förtjust i upprepningar. Dem emellan handlar det mer om kraftmätning än bromance. Brottningsmatchen med fulknep är lite läskig, liksom förnedringsakten på slutet där maktpositionen är den motsatta. Antar att aggressionerna ska påvisa svärta och sår i själen, oförrätter som legat latent sedan uppväxten. Sjätte regeln om att öppna sitt hjärta i stödgruppen betonas.

Ofrånkomligen intar Malin Molin mestadels en funktion som sidekick. Drygt ett dygn senare är det de två breven hennes alter ego fått som etsat sig fast. Hon som säger fylla jämt låter oss lyssna på två väsensskilda brev från pappan. Ett där hon beskrivs glädjestrålande som en enorm tillgång och ett som en lika stor börda.

Vill inte spoila. Men ett par saker saker till förtjänar att belysas som hastigast och betonas än mer. Långt in i Pappagruppens händelserika sammankomst vidtar en sista ommöblering. Då ges möjlighet till ”mötesdeltagare” som hade hoppats på ett annat innehåll att lämna. Återigen, vad skulle uppstå om ett gäng ansåg att Pappagruppen är misslyckad scenkonst och lämnar när tillfälle erbjuds? Man är förrädiskt skickliga på att i ena stunden skapa förtrolighet och omtänksamhet för att i nästa stund utsätta publiken för kittlande olust och förvirring. Snacka om meta-perspektiv av en upptrissad premiär inför vänner och anhöriga, kollegor och enstaka recensenter. Mot bortre väggen står en röd bil parkerad och en ingång till lokalen är dess carport. Gör nog klokast i att inte säga b fast jag sagt a, bara hänvisa till Tjechov och hans gevär på väggen i Onkel Vanja. Ett första besök med mersmak hos Pompom Produktion! Hatten av för en anmärkningsvärd iscensättning av omtumlande känslor som belönades med stående ovationer.

foton Niklas Holmberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Intelligent relationsbaserad humor roar och svingar brett – Farsor av Abnorm Scenkonst på Göteborgs Stadsteater

14 december, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Tobias Walka

Av och med: Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist (Abnorm Scenkonst)

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco

Rum och kostym: Matilda Söderling

Ljus: Ludde Falk

Komposition: Lisen Rylander-Löve

Dramaturg: Manda Stenström

Urpremiär 13/12 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (gästspel)

Spelas i januari på Teater Trixter

Mycket hände i huset på Stadsteatern denna kväll. Genom vidtagen nödvändig ommöblering i schemat uppstod en krock. Två urpremiärer inträffade samtidigt. Och på Götaplatsen alldeles utanför hade tusentals samlats för att lyssna på Lucia-sånger, vilket medförde att kollektivtrafiken ställts in på Avenyn. Hur som helst valdes av praktiska skäl att se helgens gästspel på Studion som Kulturbloggen blivit inbjuden till. Och trion som jag till skillnad från omtalade GRUPPEN – verkar dela deras ideologi om ifrågasättande av normer och samhällsstrukturer med lekfullhet och egna erfarenheter som drivkraft – inte hade koll på föll jag för. Tidigare har bland annat barnteater spelats på Borås Stadsteater och Abnorm Scenkonst har turnerat med Det halvkassa moderskapet.

Vad som beskrivs som ett pågående projekt, istället för en dramaturgiskt sammanhållen båge med urskiljbar handling, blir till en lika fysisk som komisk uppgörelse med dem själva och sina pappor. Bornell, Hackzell och Holmqvist ikläder sig bokstavligt talat i omgångar rollen som sina respektive pappor. Anti-pjäsen Farsor är dels en drift med manliga stereotyper genom obetalbar koreografi, mimik och tonfall vilka visar på essensen av mansplaining. Särskilt Elin Bornell förstärker draget av karikatyr genom en högdragen överklasskånska, vilket genererar åtskilliga skratt. Dels är uppsättningen en lika träffsäker drift med dem själva och det projekt de är inbegripna i. Meta-nivån glider fram och tillbaka. Det är väldigt kul att beskåda för att handlaget känns så smart. Fallgropar undviks nästan helt och det bollas lustfyllt med förutsägbara floskler. Föreställningen klockar in på cirka sextiofem minuter. Apropå dramatisk båge sitter trion på stolar i underkläder i öppningsscenen för att i finalen återkomma till utgångspositionen. Entusiastisk premiärpublik fick sig till livs prioriterad arbetsmetod: Att trycka på samtidens smärtpunkter snarare än att leverera färdiga manus.

Farsor kretsar kring minnen och hur generationer påverkar varandra. Publiken får veta att tre döttrar agerar som sina pappor i deras glansdagar för att komma dem nära. I motsats till flera andra uppsättningar i samma teaterhus senaste åren görs inga större ansträngningar för att få dem att se ut som virila män. Matilda Söderling nöjer sig med mustascher (skippar till och med polisonger), tidstrogna frisyrer, byxor minst sagt trånga i grenen och ekiperar skådespelarna med tidstrogna moderiktiga kläder, vilka framhäver ungdomlig maskulinitet. I repliker, mimik och ohejdbar lust att tänja på gränser växlas det blixtsnabbt mellan perspektiv med psykologisk skärpa. Nyttan med självironi som stilmedel ska inte heller. underskattas. Greppet gör susen!

Under vad som ska föreställa framväxten av tänkt pjäs blir kvinnorna avbrutna av oönskade telefonsamtal. Det är inga efterhängsna snubbar som hör av sig utan givetvis deras fäder. Rings på en grå telefon med extremt lång sladd och nummerskiva, relik från 70-talet. Papporna undrar hur arbetet fortskrider och framför allt hur döttrarna tänkt om stolarna de lånat och omilt hanterat. I ett senare skede avslöjas att de som ringer sett pjäsen som repeterats, till och med läst recension. Att någon av dem lovordar musiken är något jag instämmer i. Låter som om Lisen Rylander Löve (vars clinic nyligen på Utopia jag skrev om liksom ett par av de jazziga projekt hon genomfört recenserats) är på plats. Men eftersom hon inte finns med i applådtacket kan hennes tenorsaxofon och uttrycksfulla soundscape ha förekommit i inspelad form. Scenografin är sparsmakad, scenen inbjudande insvept i draperier och sedermera plast. Ska indikera hur komplicerat det är hitta rätt, hur lätt det är att hamna vilse trots att utpekad riktning. När trion tar scen i besittning genom att irra runt och till och med krypa på golvet inser man att slapstick-humor är ett signum för frigruppen.

I ett skede kommer någon av dem fram till att pappa borde bytas ut mot en gemytlig göteborgare. Tomas von Brömssen föreslås. Carl Einar Häckner nämns fast avvisas vid närmare eftertanke. Dråpliga tankeexperimentet får mig att referera till ett kort klipp på Youtube som har rubriken ”Little girl doesn´t like her mum and want a new one”. Visst är inspelningen av den kanske 5-åriga flickan integritetskränkande och konversationen torde ha varit hjärtskärande för mamman. Samtidigt går det inte att komma förbi hur ologiskt komiskt klippet är, om än en begriplig reaktion hos ett självständigt förskolebarn som fått nog. Farsor har ett narrativ tacksamt att skämta om. Samtidigt undras över i vilken grad dessa feminister lockar män att se deras scenkonst. I vilken utsträckning är vi en tänkt målgrupp? Tippar att fördelningen var 80-20 på premiären.

Ska man vara petig har den samspelta trion lite för roligt åt somliga infall, vilka kunde ha ansats. Nu fnissar vi när de dröjer kvar och tramsar i vissa scener. Men se invändningen som marginell. Har definitivt överseende med deras goda självförtroende att töja en del situationer till bristningsgränsen. Det allra mesta av vad de stoppat in i sin meta-happening har substans och smartness, görs med utstuderad finess. Aktriserna skördar framgångar med sin tajmning och närvarokänsla. Bornell, Holmqvist och Hackzell reagerar på varandra genom att fyndigt eller drastiskt ta vid, fylla i den föregåendes reaktion. Hanna Holmqvist har kunnat ses i Stallebrottet och på Masthuggsteatern medan Ida Hackzell ingått i ensemble på Norrbottenteatern. Elin Bornell tillhör fasta ensemblen på Borås Stadsteater där hon gjort Sally Bowles och jag bevittnade hennes framfart i Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa.

bild Richard Andersson

Kikar i anteckningarna, försöker tyda nedrafsade impulser. Något som måste understrukas är hur blixtsnabbt perspektiv skiftas, vilket stundtals kan förvirra. Ibland behöver publiken anstränga sig en smula. Vem representerar skådespelaren? I hur många procent av föreställningen är hon sig själv, sin pappa i dennes glansdagar eller sitt alter ego? Dock, utförs dessa byten oerhört skickligt. Titeln på en modern intensiv filmklassiker poppar upp i skallen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. En annan reflektion rör de avsiktliga platta och därför hejdlöst lustiga metaforerna. Kul blir det också när Hanna Holmqvist levererar repliker på norska. Vad som försiggår kantrar aldrig även om gränsen tangeras genom kul överdrifter.

Samtidens destruktiva polarisering kringgås, vilket trion ska en stor eloge för. Däremot excelleras som nämnts i i psykologiskt skarpsinne, av universell kaliber. Tekniska utvecklingens ofrånkomlighet ifrågasätts – beställ i appen, uppge bank-id, manövrera tre fjärrkontroller etc. I rollerna som sig själva eller snarlika figurer vädjas om att få ta plats, vilket väcker lika mycket sympati som det berättigade ”gnället” på att ständigt tvingas lära sig nytt. Observera att ingen laptop eller mobiler förekommer. Och när pressen blir för hård vill de namnlösa gestalterna söka skydd från omvärlden i allmänhet och pappornas omvårdnad i synnerhet. Jag är inte här låter tragikomiska flyktbeteendet. Allra sist ska Cecilia Milocco harangeras för snillrik koreografi.

Bild från mig

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Malmö Dockteaters poetiskt skildrade Anette blir kännbart dagsaktuell

14 december, 2025 by Pernilla Wiechel

Anette, du är huvudpersonen i din egen film
Turteatern, gästspel av Malmö Dockteater, (sedd 13 dec)
Urpremiär Malmö 27 september 2025
Regi, manus, scenografi Erik Holmström
Komposition Erik Enocksson
Dockmakare Maja Döbling
Attributmakare Malin Kihlberg
Ljusdesign o teknik Adrian Kautsky
Teknik Amanda Lebert
Smådockor Isadora Nordegren
Föreställningsfoto Jenny Baumgartner
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Kajsa Ericsson och Erik Olsson
Hjälp med tillverkning Jack Ekman, Jonas Bengtsson, Emma Bexell, Lotta Döbling, Bjørn Sannerud, Richard G Carlsson
Körtekniker på Turteatern Viktor Öhlund
Arrangemang och ledning Nessun dorma-kören Jan Tavares

När nu Malmö Dockteater gästar Turteatern i Stockholm med pjäsen Anette, du är huvudrollen i din egen film – blir det snabbt fullbokat alla datum, om än teatern barmhärtigt håller undan ett fåtal biljetter som släpps samma dag. Föreställningen som redan haft premiär i september har skapat ryktet om ännu en succé, som redan spritt sig. Det samspelta dockteater-teamet har med Erik Holmström vid rodret denna gång sytt ihop en fin, poetisk berättelse som verkligen knyter an till vår samtid.

I centrum står Anette, 63 år, som efter att ha sett filmen Il Gondoliere bestämmer sig för att förändra sitt liv. Utifrån att ha arbetat i 31 år på Ericsson och levt i ett 30-årigt äktenskap som nu går på tomgång, med nyligen utflyttade barn, vill hon bli ”sig själv” och söker lyckan. Något i filmen hon sett, som handlar om en venetianare som kommer ut som gay, gör att hon vågar ställa sociala strukturer och samhällets förväntningar åt sidan. Hon söker efter en större mening med livet. Som ung har hon gått på Konstfack, och nu låter hon sina ambitioner från den tiden väckas till liv igen.

För den som inte tidigare sett Malmö Dockteaters finurliga produktioner är denna föreställning en bra början. Tempot är lugnt, den är fylld med humor och igenkänning och denna gång handlar det inte om att chocka publiken eller tänja på några tabun.

Först vill jag nämna hur samma karaktärs flera olika dockstorlekar utnyttjas fint i de olika scenerna. Där närbild krävs är dockorna stora, men när miljön behövs runt om dem, blir de mindre. Ljussättningen visar vad som är i fokus. Ett flertal uppställda små bord fungerar som scener och tre live-skärmar kommer med symboliska budskap effektfullt i kanterna av scenrummet. Men det som slår mig allra först är de oerhört välgjorda ljudeffekterna som gör att vi både hör köks-skrammel såväl som tandborstljud.

Så även om dockorna inte videofilmas denna gång, framgår ansiktsuttrycken med hjälp av dockspelarnas skickliga handlag. Både gång och mimik blir karaktäristiskt och trovärdigt, vilken är en ren fröjd att se. Centralgestalten Anette lyckas krypa in under skinnet, med sin vardagsnära ödmjuka personlighet. Det är som om man känner henne när föreställningen är över. Det slående är hur realistiska egentligen alla dockorna blir, kanske som en följd av att inga gester överdrivs, eller övergår till distanserande komik. Inlevelsen störs aldrig, och den värme och humor som känns är lågmäld.

Vid ett scenbord befinner sig en kör i form av en särskild klunga mindre dockor. Inspelad sång ljuder realistiskt ut i scenrummet. De hörs ljudligt vid varje körövning Anette är med på. I pauserna tar de en kopp kaffe vid en annan lite närmare scen, vilket ger avslöjande närbilder. Runt om allt syns stadens höghus, vars lysande fönster ömsom visar på värme, ömsom ensamhet och utsatthet.

Vi följer Anettes trevande väg bort från man och jobb, sedan inneboende både hos väninna och son och vidare en bit till i livet. Denna tänkvärda och poetiska föreställning väcker flera tankar. Dels vittnar den om nyliberalismen, där alla förväntas förverkliga sig själv (till utplåning), men där individualismen gör oss alla ensamma. Samtidigt ger den en psykologiskt finstämd berättelse om en kvinna, som plötsligt inte står ut, och hur familjen reagerar – under vilken epok som helst.

Men för mig inringar den en dagsaktuell samhällsfråga – som Malmö Dockteater så lyckat satt fokus på. Frågan om (människovärdet hos) den växande åldersgrupp som i dag förväntas arbeta allt längre, men som det inte bereds plats för i (arbets)livet – där AI och andra krafter tagit över.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Åttafaldigt GRAMMY-nominerade Death Cab … Läs mer om Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Digital identitet och svensk kulturkonsumtion 2026: Hur bankid formar vilka sajter vi når i vardagen

Emma Lindström Svensk kulturkonsumtion … Läs mer om Digital identitet och svensk kulturkonsumtion 2026: Hur bankid formar vilka sajter vi når i vardagen

Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Born to Fight Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

The Furious Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

Filmrecension: Couture – spretar för mycket

Couture Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Couture – spretar för mycket

Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

1/6 2026 Park Lane i Göteborg Även … Läs mer om Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Challenger Gästspel på … Läs mer om Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in