Teaterkritik

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Betyg 3 (5)

Det är något märkligt med att blicka bakåt mot USA just nu. Samtidigt som landet framstår som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en nästan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody plockas en specifik era fram – mitten av 1900-talet, där swing, croonertradition och Las Vegas-glans formade en bild av Amerika som både lockar och skaver.

Föreställningen, signerad Rikard Bergqvist, tar sig an detta material med ambitionen att både återskapa och kommentera. Med fyra skådespelare och ett storband decimerat till fem utmärkta musiker i ryggen byggs en scenvärld där Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin fungerar som självklara fixpunkter – ett gäng vars myt är lika seglivad som problematisk.

Rent musikaliskt råder det sällan någon tvekan. Det är välrepeterat, välbalanserat och framför allt energifyllt. Numren avlöser varandra med precision, och det finns en tydlig känsla av maskineri: allt sitter där det ska. Scenrummet används effektivt, med flygel, bardisk och loungemöbler som tillsammans skapar en lekfull, rörlig miljö där tempot hålls uppe genom såväl koreografi som fysisk närvaro. Orkestern är en bärande kraft – inte minst i hur den lyckas hålla ihop ett annars ganska brokigt material.

Men där musiken lyfter, har berättelsen svårare att hitta fotfäste. Dialogen pendlar mellan imitation och pastisch, och språket blir ofta en märklig hybrid där engelska uttryck trängs in i svenskan på ett sätt som skaver mer än det tillför. Det finns en vilja att återskapa en viss attityd – kaxig, rå, filmisk – men resultatet blir stundtals mer poserande än levande. När handlingen dessutom drar iväg mot mer konspiratoriska sidospår tappar föreställningen ytterligare i fokus. Mitt sällskap på premiären tyckte också att föreställningen var för lång, när den klockar in på strax under tre timmar med paus.

I ensemblen finns flera starka individuella prestationer. Rennie Mirro bjuder på karisma och tajming i en roll som tydligt lutar sig mot Dean Martins självironiska dekadens. Alexander Larsson ger sin tolkning av Sammy Davis Jr. en rörlighet och nerv som sticker ut, och antyder ett djup som föreställningen i stort inte riktigt vågar stanna i. Isabella Lundgren, ensam kvinna i sammanhanget, tar plats med självklar musikalitet och ger kvällen några av dess mest nyanserade ögonblick.

Tyngst börda vilar kanske på Joachim Bergström, i rollen som Sinatra. Att närma sig en så ikonisk röst är ett riskprojekt i sig, och hur skickligt det än görs infinner sig känslan av distans. Det blir korrekt, ibland imponerande – men sällan riktigt levande. Snarare en påminnelse om hur tätt vissa uttryck sitter ihop med sin ursprungliga tid och person. Sen tror jag att både Joachim Bergström och Rennie Mirro dansar bättre än de karaktärer de ska spela gjorde i verkligheten. Man ångrar sällan en konsert man varit på, men jag ångrar att jag inte tog mig råd att se Frank Sinatra i verkligheten när han besökte Stockholm 1989 och 1990. Tyvärr blir detta ingen ersättning för dessa missade konserter.

Föreställningen är som mest övertygande när den släpper behovet av att återskapa och istället bara omfamnar energin i materialet. I de stunderna – när ensemblen slutar imitera och istället spelar med full kraft som sig själva – uppstår något friare, mer direkt. Det finns en smittande glädje i svänget, en överdådighet som går rakt igenom ironin.

Rat Pack Rhapsody är i slutändan en föreställning som pendlar mellan hyllning och rekonstruktion. Den når inte alltid hela vägen fram i sitt berättande, men bärs upp av en musikalisk kraft som är svår att värja sig mot. Kvar finns en känsla av att ha sett ekot av något större – inte helt fångat, men fortfarande varmt nog att lysa upp.

Musiken du kommer att höra i föreställningen.

Akt 1
Heroes of the past (R.Bergqvist/M.Venge)
Chicago (F. Fisher)
I wanna be loved by you (H.Ruby/H.Stothart/B.Kalmar
I ain´t got nobody (S.Williams/R. A. Graham)
Listen to your mama (R.Bergqvist/M.Venge)
Tallest Guy in town (R.Bergqvist/M.Venge)
Betting on you (R.Bergqvist/M.Venge)
Making life a celebration (R.Bergqvist/M.Venge)
You and me (R.Bergqvist/M.Venge)
Black bottom stomp (J. R: Morton)
Night and day (C. Porter)
Get happy (H.Arlen/T.Koehler)
What is this thing called love (C.Porter)
I´’ll never smile again (R.Lowe)
Walkin my baby back home (R.Turk/F.E.Ahlret/H.Richman)
She’s funny that way (N.Morét/ R.Whiting)
Hate me just a little bit less (R.Bergqvist/M.Venge)
Lucky strike jingle (R.Bergqvist/M.Venge)
Is you is or is you ain’t my baby (B.Austin/L.Jordan)
That’s my bizniz (R.Bergqvist/M.Venge)
What is a wife? (R.Bergqvist/M.Venge)
Anchors a weigh/The house I live in (AH Miles/C.A. Zimmermann/E.Robinsson/G.D.Lottman/L.Allen)
I get a kick out of you (C.Porter)
Let the show go on (R.Bergqvist/M.Venge)

Akt 2

Sam’s song (L.Quadling/J.Elliott)
I always get bored in the end (R.Bergqvist/M.Venge)
I’m a fool to want you (J.Wolf/J. S Herron)
Over the moon Rise again (R.Bergqvist/M.Venge)
True born star (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s amore (H.Warren/J.Brooks)
The Sands (R.Bergqvist/M.Venge)
High hopes (J. Van Heusen/S.Cohn)
The Joker (L. Bricusse/A.Newley)
I’ve got you under my skin (C.Porter)
Star sprangled banner (J. Stafford Smith/F. Scott Key)
Happy Birthday (M. J Hill/P.Hill/M.Monroe)
It’s the sixties (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s life (D.Kay/K.Gordon)

Solaris på Dramatens lilla scen – Betyg 3 (5)

I centrum står Rasmus Luthander som Kris Kelvin, och det är svårt att komma ifrån att han i praktiken bär föreställningen från början till slut. Hans spel är lågmält, nästan återhållet, men samtidigt laddat med en inre spänning som aldrig riktigt släpper taget. Han rör sig genom tvivel, skuld och förnekelse med en precision som gör att varje steg känns prövat i förväg, som om han hela tiden ifrågasätter sin egen riktning. Kelvin blir här inte bara en man som möter det okända, utan någon som blottlägger sin egen oförmåga att hantera det. Det är ett återhållsamt skådespeleri som ändå vibrerar av något ofärdigt, något som skaver under ytan.

Mot honom står Nina Togner som Harey, den döda hustrun som återvänder i en form som varken är helt verklig eller helt illusion. Hon blir snabbt föreställningens emotionella nav – den som ställer de frågor Kelvin helst vill undvika. Togner ger rollen en märklig dubbelhet: hon är både skör och obeveklig, som om hon söker svar men samtidigt redan anar att de inte finns. Hennes närvaro är lika mycket tröst som störning, och det är just i den spänningen som rollen får sin tyngd. I hennes tolkning blir Harey mer än en spegling av Kelvins inre – hon framstår som en egen kraft, en existens som kräver att bli erkänd.

Danilo Bejarano gör doktor Snaut till en figur som både lättar upp och fördjupar föreställningens psykologiska tryck. Han rör sig med en rastlös energi, som om han hela tiden balanserar på gränsen till att säga för mycket. Snaut pendlar mellan cynism och sårbarhet, och i den rörelsen uppstår något igenkännbart mänskligt: behovet av att skämta bort det som egentligen skrämmer. Replikerna bär ofta på en nerv, som om varje ord är ett försök att hålla paniken på avstånd. Det gör honom till en effektiv kontrast till Kelvins mer inåtvända kamp.

I skarp kontrast står Erik Ehn som professor Sartorius. Där Snaut spricker upp är Sartorius sluten, kontrollerad och nästan kliniskt fokuserad. Ehn spelar honom med kylig precision, vilket ger varje scen en obehaglig underton. Hans Sartorius framstår som en människa som dragit sig så långt in i sina teorier att kontakten med det mänskliga nästan gått förlorad. Det finns något djupt tragiskt i hans vägran att se Solaris som något annat än ett problem att lösa – en avvikelse att kategorisera. Här blir intellektet inte ett verktyg, utan en mur.

Det är i samspelet mellan dessa fyra som uppsättningen verkligen får fäste. Här framträder Solaris tydligast – inte som en berättelse om yttre rymd, utan som en undersökning av det som skaver inom oss. Dialogerna, ibland ömsinta och ibland skoningslösa, öppnar små sprickor där något mer sipprar fram. Regin undviker melodramatik och låter istället allt befinna sig i ett svävande tillstånd där varje ord och blick rymmer flera möjliga betydelser.

Som i den bästa science fiction är frågorna djupt mänskliga: Vad är liv? Vad är en människa? Vad innebär det att minnas – och att bli ihågkommen? Föreställningen vägrar att ge enkla svar och låter oss istället stanna kvar i osäkerheten. Och kanske är det mest oroande just detta: vad vi egentligen vill med den tid vi har, och om vi är beredda att möta oss själva när svaren inte blir som vi tänkt oss.

Föreställningen lämnar mycket öppet, men genom mötena mellan Luthander, Togner, Bejarano och Ehn blir frågorna svåra att värja sig mot. Det är där den verkligen träffar. I deras samspel uppstår något som sträcker sig bortom både handlingen och den filosofiska ramen – en påminnelse om att det mest främmande vi kan möta kanske inte finns där ute, utan inom oss själva.

KONSTNÄRLIGT TEAM

• AV ANNIKA NYMAN EFTER EN ROMAN AV STANISLAW LEM
• REGI GUSTAV ENGLUND
• SCENOGRAFI OCH KOSTYM ANNIKA TOSTI
• LJUS MIRA SVANBERG
• PERUK OCH MASK MELANIE ÅBERG
• MUSIK- OCH LJUDDESIGN NICLAS ANDERSTEDT LINDGREN
• DRAMATURG JACOB HIRDWALL