Teaterkritik

Av William Shakespeare

Regi och bearbetning: Ossian Melin

Scenografi, kostym, maskdesign: KONSTAB

Koreografi: Hilda Krepper

Ljuddesign, videodesign: KONSTAB

Dramaturg: Sisela Lindblom

Skådespelare: Filip Aladdin, Adam Axelsson, Victoria Dyrstad, Anton Hellström och Hilda Krepper (praktikant Balettakademien)

Premiär 9/10 2021 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen

Spelas till och med 14/11

Kreativa kollektivet Konst AB har tidigare gästspelat på Göteborgs Stadsteater. Nu ingår deras explosiva bombardemang till happening, ytterst löst baserad på Shakespeares komedi, i ordinarie repertoar. Hade inte sett dem tidigare. Visar sig vara en extrem grupp med radikal hållning, tänk Galeasen eller på de som låg bakom Vi som är hundra. Främsta skillnaden består i lusten att blanda in och iscensätta verklighet, inte minst via dokumentära inslag, vilket som konsekvens gör att det stundom blir hysteriskt roligt. Framgångsrikt demonstreras deras leklynne på ett både brutalt och kvickt sätt.

Gruppen bottnar i en anti-estetik som tar sig flera konkreta uttryck. Finns inga föreställningsfoton att tillgå, däremot bilder från the Making of Stormen. Sannolikt är presentationen av den manliga trion på scen fake. Istället för konventionellt program erbjuds ett innehållslöst prospekt av kollektivet, vars slogan är ”Helhetslösningar inom kultursektorn”. Mystiken förkroppsligas också genom att en till oigenkännlighet maskerad skådespelare står för utdelandet. Under föreställningen distribueras dessutom inbjudningskort. Regissören hänvisar den publik som vill tillägna sig Stormen att i första hand bege till London. Ytterligare utslag av anti-estetik handlar om att Konst AB i praktiken ansvarar för produktionen, innefattande exempelvis scenografi, kostym och mask. Solodansen av Krepper jämte annan mer skojfrisk koreografi av henne, utgör undantag från kollektivets huvudregel.

Några praktiska upplysningar: Öronproppar är ett måste, även om den chockerande massiva ljudväggen, lyckligtvis inte består av gnisslig drone. (Vet av egen erfarenhet hur plågsamt tinnitus är.) Rökelsen i andra akten ger inga besvär, men doften sätter sig i kläderna. Vidare varnas det för explicita teckningar (typ Manga-konsten som blev rättsfall) och dito filmklipp kallad Fuckforforest. Kanske fånigt provokativt, men knappast något som skrämmer bort potentiell publik.

Regissören har tagit fasta på Shakespeares fäbless för att skriva in en pjäs i pjäsen. Metaaspekten dras så långt det går och bortom våra föreställningar. Ossian Melin poängterar att uppsättningen vill ställa sig utanför vad som återges. Inte bara de själva kommenterar, utan också en parad av kändisar – Bert Karlsson, Svennis, Thomas Ravelli, Anders Svensson, Tommy Nilsson, Mickey Dee med flera – vars uttalanden visas på två videoskärmar. Detta grepp är vansinnigt roligt, liksom skådespelarnas metaforer från sportjournalistik. Fyndig intervju i realtid ger en lägesrapport: ”hur känns det, hur ligger ni till, hur tycker du att det går för er?” Otroligt underhållande! En av stjärnorna förekommer till och med två gånger, en go göteborgare och postis, på toppen av sin karriär rankad som världens bäste inom sin sport. Ideligen upphävs gränsen mellan fiktion och verklighet, fejk och sanning. Och rollfigurerna ifrågasätts och utmanas i Melins bearbetning. Tilltalar varandra i somliga moment som privatpersoner. Sammanblandningen är själva konceptet, motorn i en sanslöst utflippad uppsättning. Fast samtidigt inses att scenkonstkollektivet har järnkoll.

Gänget på scen frossar i att freaka ut i deras egentillverkade, helt fantastiska scenografi badande i rött. Scenen är belamrad med böcker, entré till vinkällare och stånd där nudlar säljs. I andra akten långbord med flera kandelabrar. Också mycket växtlighet samt lång spång att göra entré på. Kaotisk kreativitet helt enkelt, kompletterad med färgexplosion, neonbelysning och återkommande ljudbang. Kostymering och masker är av fantasifull snitt, antyder pjäsens ursprungliga sagokaraktär. , Extra allt med andra ord, inklusive litervis med teaterblod.

Skådespelarna visar de sig vara urstyva på imitationer inklusive kul överdriven replikföring . Den gnälligt släpande rösten föreställande en viss Henrik Berggren görs med bravur av Anton Hellström. Monolog i form av avsiktligt töntig deklamation ingår i samma underhållande mönster. Att med flit visa upp taffligt skådespeleri, bör rimligen innebära förhöjd nivå av njutning för kvintetten vi beskådar. Ännu en anledning att få garva.

Att ge sig på Stormen vars intrig är tunn, ha pjäsen som utgångspunkt, blir tacksamt för dessa kreativa ”galenpannor”. Roller byts hejdlöst sinsemellan. Prospero med sin magiska stav, hans dotter Miranda och hennes stundande bröllop, liksom männen strandade på en öde ö, är stoff som mest finns som förevändning. Och att sätta strålkastarna på frågan om identitet. ”Vem tror du att du är? Jo, kreatören och prinsessan redo att hugga i.” Det av Shakespeares teman man gör mest av är dualismen tyrann/ regent – undersåte. Fler ämnen bockas av i något mindre utsträckning. Syftar på livets korthet och pjäsen som allegori över människans möjlighet. För att vara korrekt ska tilläggas att ett motiv faktiskt genomsyrar bearbetningen i stort, nämligen det som rör trolldom och mångbottnad verklighet.

I teamets magnifika och fullkomligt exceptionella uppsättning strösslas med metafysik såsom funderingar om ett nästa liv. Publiken får finna sig i att förlöjligas. Stor humor när vi hånas, kallas lättlurade luffare. I en annan stillsam sekvens vänder man sig direkt till oss. Det filosoferas om gestaltning, drömmar och replikor av verkligheten. Metamätaren ger fullt utslag när regissören i videoklipp förklarar vad han influeras av, vilket i första hand handlar om att testa annorlunda saker. Hållningen belyses av en nyckelreplik: ”Konstnärer måste skapa över förväntningarnas horisont.” En svart portfölj associeras oundvikligen till geväret på väggen hos Tjechov, en detalj att lägga märke till. Trenden att göra tv-program om att pitcha sin idé belyses med knivskarp udd.

Blir lagom omskakad och tagen utan att det känns ohanterligt eller obehagligt. Slutscenens två diametralt olika faser ska inte avslöjas. Kommer troligen stanna kvar hos mig. Definitivt en sällsam upplevelse att få vara med om ett dylikt absurt allkonstverk, mestadels utanför boxen. Genom att illustrera med egna exempel och komplettera med inspelade kändisar, uppenbaras hur tunn linjen är mellan genialitet och motsatsen, det vill säga försök som enbart framstår i patetisk dager.

Skådespelarna agerar med enorm pondus. Leker kreatörer på blodigt allvar utan tillstymmelse till mjäkiga kompromisser. Kastar sig mellan ytterligheter, från filosofiska diskurser till fysisk utlevelse. Hilda Krepper beter sig som en i laget, gör avtryck. Lysande insats! Victoria Dyrstads röstbehandling och mångskiftande gestaltning är av det grandiosa slaget. Hon dominerar! Männen i det avantgardistiskt lagda kollektivet (inklusive deras nav Ossian Melin) vet exakt vilka knep som ska användas för att ta en häpen publik i besittning. Denna produktion har så många lager i sig, ger upphov till så många intryck att jag är hågad att se den igen.

Manus och regi: Hanna Sundelius

Kompositör: Amanda Andreas

Producent: Marie Jansons

Musiker: Erik Björksten och Amanda Andreas

Skådespelare: Eva Edwall

Arrangörer: Judith Music & Art och Scenkonstkollektivet React

Premiär 2/10 2021 på Litteraturhuset i Göteborg

Kommer spelas på turné

Ser en monolog, en enaktare på närmare en timme interfolierad med levande musik. Till protokollet ska sägas att jag närvarade på föreställningen under söndag eftermiddag 3/10. Kvinnan vars öde skildras i Bansai – en äventyrare är Ester Blenda Nordström. Reportern som wallraffade många decennier före begreppet myntades, har ju fått en renässans genom biografin Ett jävla solsken. Boken av Fatima Bremmer som belönades med Augustpriset för några år sedan har lästs och finns i min ägo. Hanna Sundelius berättar i ett eftersamtal om journalistik att hon gått grundligt till väga för att skildra denna föregångare, vars driv till slut blev hennes fall. Regissören plöjde Esters reportageböcker, Läste igen, lade pussel, upprättade övergångar och spände dramaturgiska bågar.

Av detta metodiska arbete har det blivit en mycket lyckad fusion av dramatik och musik. Eva Edwall har varit verksam som scenkonstnär ända sedan 1977. Med enorm inlevelse fångar hon publiken. Märks att hon undervisat i scenisk gestaltning. Varje gest, suck och stavelse hos en person angelägen att förtälja hur det förhåller sig;, når fram med besked. Monologen levereras sannerligen med karisma, vilket förstärks av användandet av mygga.

Angående kompositör/ pianist Amanda Andreas och hennes musikpartner Erik Björksten – här spelandes svensk luta och dragspel – har jag ingående kännedom om vad de uträttat (recenserade visduon senast i somras). Dock premiär för min del vad beträffar bevittna musikteater de förekommer i. (Har exempelvis inte sett det Barbro Hörberg-program de ingår i.) I Bansai – en äventyrare glider de omsorgsfullt in i sina tilldelade roller, som emellanåt går lite utöver uppdraget att tillföra kongenial musik. Att de är integrerade i uppsättningen blir tydligt på flera nivåer. Såväl blickar som talade inslag, Amandas valsande med en euforisk berättare, tidstrogna kläder samt kompositörens konfrontativa speakerröst fyller ut uppsättningen. Interaktionen med Edwalls gestaltade frenesi sker sömlöst sofistikerat.

Sundelius inser att lokalen inte är idealisk för scenkonst. Stolsrader utan lutning och förhållandevis låg scen är till nackdel, även om involverandet av åskådare i hundsläde-sekvensen är genialisk. Lösningen blir att genomgående agera i upprätt ställning. En annan praktikalitet är ljudåtergivningen, vilket redan framskymtat. Resonansen från Björkstens lysande musicerande på luta, måste betecknas som fullkomligt extraordinär. Fantastisk klang!

Musiksatta monologen får i princip klara sig utan scenografi. Ljudinslag och raspiga melodier tar oss tillbaka över hundra år i tiden. Intellektuella giganterna, paret Elin Wägner och John Landkvist utgör en återkommande referens. Knattrande skrivmaskin och flaska det ideligen halsas ur existerar som symbolisk rekvisita., dess centrum. Nordström med sin pseudonym upplevde helt osannolika händelser. Energin och halten hormoner skulle idag absolut, ha gett avslöjaren av orättvisor och maktfullkomlighet en diagnos. En värdefull aspekt på hennes publicerade, aktivistiskt inriktade dokumentation, är de stunder då Blenda Nordström, inser sin egen maktposition. Hennes kompromisslösa och kicksökande mentalitet kan jämställas med risktagare som Göran Kropp. Konsekvenserna av att ha denna eld i sig som självförsörjande kvinna, skildrar Edwall med fabulös fermitet. Begäret att leva fullt ut genom till exempel hisnande framfart på motorcykel blir i längden ogörligt.

De musikaliska mellanspelen ger den kraftfulla, intensiva dramatiseringen välbehövliga avbrott. Och den rysligt sorgliga visa Amanda Andreas sjunger som final ger gåshud. Förnämligt musicerande, manus som naglar fast samt enastående patos samverkar till ett eminent scenkonstverk. I panelsamtal efter föreställning avslöjar den inbjudna gästen (Sandra Pandevski) att hon numera hellre använder termen ”att blenda” än wallraffa (läste med bestörtning Günter Wallraffs Rapport från vår nya sköna värld för ett par år sedan och har haft däruppe – vi härnere).

Demokratier som vill utvecklas har alltid stort behov av undersökande journalister, engagerade i att inkognito avslöja missförhållanden. En av dessa modiga, Sandra Pandevski som skriver i Faktum och har ett förflutet på bland annat DN, medverkade i kort panelsamtal efter föreställningen med Hanna Sundelius. I rollen som presentatör/ intervjuare tog Amanda Andreas hand om.

Manus: Pamela Jaskoviak

Regi: Marcus Carlsson

Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Koreografisk rådgivning: Angelina Allen

Röstskådespelare: Lina Billa Ljösstad

Skådespelare: Sara Klingvall och Daniel Adolfsson

Premiär 1/10 på Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 5/11

Rappt, lustfyllt och med fyndigt fysisk gestaltning berättas i utsnitt om Isadora Duncan. Kulturellt intresserade av normalgraden vet diffust att hon för länge sedan revolutionerade dansen. Och man känner antagligen till den extremt oturliga olycka som berövade Duncan livet, sittandes i en bil på Rivieran 1928. Tillhör själv nämnda kategori. Fick nu oerhört mycket mer kött på benen genom Pamela Jaskoviaks research. Blir efteråt informerad av pjäsens producent, att man rejält sovrat bland alla anekdoter. Den vibrerande texten visar på att danspionjärens liv var av otroligt ombytlig karaktär. Och lika dramatiskt som hennes tragiska död.

Författaren inriktar dokumentationen på att spegla Isadora Duncans kringflackande tillvaro genom fyra män, rimligen de som betydde mest för henne. Hon konfronterar dem, varpå de instinktivt responderar och ger sin version. Regissör Marcus Carlsson har fått till engagerande vändningar, genom intelligent rytmiserande och underbar tajming emellan de två skådespelarna. Regissören har tagit sig an ett verk genomsyrat av poetisk sorg och passion. Han utgår från egna tidigare skildringar av kärlekens väsen på film och scen. Tillför lekfulla och ironiska element, vilket fungerar utomordentligt väl.

Scenografin är inte mycket att orda om. Vågformade kulisser av okänt material finns för skådespelarduon att förhålla sig till. I övrigt så gott som ingen rekvisita. Allt går i svart inklusive Heidi Saikkonens kostymering av två muskulösa skådespelare med olika fysionomi. Den diskreta ljudläggningen/ musiken är ändamålsenligt genomförd. Och Max Mitle vars tjänster en mängd teatrar anlitar i Göteborg, gör en aldrig besviken. Hans ljusdesign bevisar ånyo att han är ett superproffs uti fingerspetsarna.

Pjäsens hjältinna talar om vad som ger hennes liv mening. Dels det uppenbara: undervisa och uppträda . Att initiera frihetlig danskonst med själ och utan regler. Isadora Duncan är lika passionerad vad gäller kärlek, vilket medför komplikationer. Kan aldrig slå sig till ro, något som innebär ständig kamp, Istället för att rota sig flyttar hon runt, får stora utgifter, behöver manliga finansiärer. En hint ytterligare om de omskakande händelser som formar känns nödvändig. Syftar på den outhärdliga och brutala förlusten av barnen i en olycka. Pamela Jaskoviak framhäver med stringens ett antal betydelsefulla upplevelser, vilka ger publiken en god uppfattning om en exceptionell och karismatiska person.

Fysisk teater har blivit ett signum för Hagateatern, vilket framgår med ackuratess i Isadora & kärleken. Koreografisk rådgivare förtjänar rungande applåder. Och hennes idéer praktiseras av två perfekt samtrimmade skådespelare. Tror teamet tänkte rätt, när de övergav tanken på att huvudrollen skulle ha sällskap av en dansare. Ha överseende med min klyschiga överdrift. Men Sara Klingvall associeras i sådan utsträckning med frigruppen (möjligen ingått i den sedan starten 2003), att hon kan sägas utgöra del i inventarierna. Har sett henne agera så pass ofta, att jag var en smula orolig för att jag skulle ha tröttnat. Lyckligtvis stämde inte mitt tvivel med utfallet.. Noterar en excellent gestaltning, med precis tajming. Subtila skiftningar varvas med bearbetning av trauman. Skådespelaren är ett föredöme vad beträffar hur repliker bör uttalas. Nybakade kollegor som tyvärr saknar förmågan, skulle kunna få privatundervisning i konsten att artikulera.

Eftersom hon vet exakt hur hon ska bete sig, fungerar samspelet med Daniel Adolfsson fläckfritt. Han kliver lika smidigt som abrupt in i olika roller, porträtterar män som varit viktiga för dansförnyaren. Osäker på om jag sett honom demonstrera sin begåvning tidigare. Adolfsson behärskar fullständigt vad han företar sig. Verkar faktiskt som denne spänstige individ sysslat en del med att utföra koreograferade rörelser. Om inte, är det en snygg synvilla på ett publikfriande sätt. Adolfsson förlitar sig, antagligen i samarbete med regissör, på glimten-i-ögat-estetik, vilket inbringar åtskilliga skratt. Replikerna sitter som en smäck. Varken han eller hans partner i huvudrollen är ens nära att komma av sig

Ungefär elva månader efter Hagateaterns senaste succé Förfesten, inföll välförtjänt brakande bifall. Skillnaden denna gång stavas fullsatt salong, vilket kändes smått surrealistiskt. Kontentan lärorik premiär med suveränt skådespeleri i en miljö som hyllar fysiskt gestaltande, ironi och berörande narrativ.

Av Luigi Pirandello i översättning av Nils Agrell

Bearbetning: Oskar Thunberg och Stefan Åkesson

Regi: Oskar Thunberg

Scenografi/ kostym: Jenny Kronberg

Maskdesign: Josefin Ekerås

Musiker: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg

Medverkande: David Bengtsson, Adel Darwish, Anna Harling, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Andreas Ferada-Noll, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Strömberg/ Shirin Golchin, Amalia Hallgren Wernstedt/ Julia Toll och i rollen som scentekniker Mattias Ek/ Ulrika Kerstinsdotter

Premiär 24/9 2021

Spelas på Backa Teater Lindholmen till och med 9/12

Från 15 år

Dramatikern och nobelpristagaren Luigi Pirandellos berömda pjäs hade urpremiär 1921, således för hundra år sedan. Ett lätt surrealistiskt drama vars banbrytande metaaspekt fick ett kluvet mottagande. I italienarens skapelse är det i repetition av egen pjäs, som de sex rollerna klampar in. Stör genom att pocka på uppmärksamhet på ett högst påtagligt sätt. I uppsättning på Stockholms Stadsteater för tiotalet år sedan, var det istället ett pågående arbete med Måsen som avbröts. I bearbetningen på Backa Teater, är regissörens -trovärdigt gestaltad av Anna Harling – vision att fånga publiken med en uppdaterad Hamlet. I en öppen process utmanas den flexible regissören av främst den individ som går under beteckningen skådespelare tre, en roll som känns som vikt åt Rasmus Lindgren. Med tanke på den komplicerade och fatala familjetragik som de sex rollerna ruvar på, kan nämnda klassiker ses som parabel. De är absolut inte utvalda på måfå.

Fick inte tillträde till premiären på grund av en arrangörsmiss. Såg istället föreställningen mitt på dagen 29/9, tillsammans med ett par gymnasieklasser från Kungälv. Sex roller söker en författare rymmer flera lager, växlar mellan avsiktlig illusion och skenbar verklighet bortom sceniskt berättande. Man matar stundtals friskt på med metaperspektiv. Någon ur det lite ängsliga och taffligt spelande teatersällskapet, säger sig vara van vid rep som en öppen process. Men när de avbryts blir de givetvis ställda. Vad händer? Är det ett prank, modell konstprojekt från Valand? Kul att skåda hur förvirringen utvecklas.

Hade inte varit förvånad om målgruppen tyckt att det blev för egendomligt, för långsökt. Dock, den unga publiken roades och investerade sin koncentration i uppsättningen. Kan tänka mig att den unga publiken överdoserat på fiktion som Game of Thrones och serier på Netflix och HBO under pandemin. Formerna för sådant tittande kan de bestämma över. Att utsättas och påverkas live är något helt annat. På Backa Teater utsätts märktes att den unga publiken fångades av skeendet. Pjäsen har en komplexitet vars konstruktion kan klassas som rörig. Men lyckligtvis är dess styrka humoristiska inslag parade med skrämmande konflikter. Föräldrar och halvsyskon, persongalleriet i skaran inkräktare har samtliga trauman att bära på. Trauman de anser att en författare – till nöds en regissör utan skrivvana – måste förlösa genom att framställa deras smärta sceniskt.

Pirandello ska ha varit först med att låta föreställningen av verklighet, det förment sanna; krocka med den fantasi som utgör grunden för sceniska konstverk. Metabegreppets pionjär har förmodligen låtit sig influeras av både ”Som ni behagar” och ”Ett drömspel” Allra starkaste referensen att plocka fram i närtid är otvivelaktigt Gun Wållgrens repliker som en klok coda i Fanny Alexander när Strindberg citeras. Vad beträffar pjäser med en repeterande skådespelartrupp som metafor, gjorde ju Suzanne Osten en anmärkningsvärd tolkning av Publiken för drygt tio år sedan på Göteborgs Stadsteater.

Den brokiga ensemblen är stor. Innehåller femton personer inklusive tre musiker. Publiken sitter på trästolar längs tre sidor. Den spatiösa kvadraten vi vänder blicken mot utgör scen. Publiken är nära rent fysiskt, något som skulle kunna bli en utmaning för både utövare och mottagare. Fungerar fint, bortsett från att vissa repliker från somliga inte når fram när skådespelarens ansikte är bortvänt. I en av alla sekvenser där uppslag på scener testas genom tämligen spontan repetition, tas problemet upp. Mikrofon som lösning förkastas, typiskt nog. Regissören Oskar Thunberg (konstnärlig ledare för Lumor) har lagt stor vikt vid impulser från rollfigurerna samt en spontan grundton. Man kan spekulera i huruvida de medverkande involverats i processen motsvarande hur pjäsens regissör agerar, eller om alla sinnrika detaljer genomförts på hans initiativ.

I sparsmakad scenografi utspelas en radda förvecklingar. Och framför allt växer en fördjupning fram, av de såriga relationer som de sex rollerna släpar runt på. Frågor om klass respektive förövare och offer inkorporeras. Anna Harlings regissör har massvis med praktiska problem att bestyra. (Två alternerande scentekniker är namngivna bland de medverkande.) Får på sitt bord mer än hon kan hantera, fast just dysfunktionell familj efterlysts av denne målmedvetne visionär. Hennes korrekte assistent (David Bengtsson) är mest inriktad på sin teori om hjältar – antagonister. De komiskt famlande skådespelarna hon har till förfogande, gestaltas lätt rörande av tre ur ensemblen.

Rasmus Lindgren firar triumfer i rollen som stolt och tafflig yrkesman. Den dimensionen av detta flerskiktade drama, blir extra underhållande när de sex rollerna gör sin ovälkomna entré. De sex ej färdigformulerade scenvarelserna som avbryter, vars vältalige talesperson ( Mikael Odhag) påstår att de skådisar han konfronterar, sysslar med hobbyverksamhet. Likt dimridåer snärjer fadern in sig i filosofiska resonemang på hög abstraktionsnivå. Hans dotter (Emelie Strömberg) fyller i ”vi är födda för scen”. Tveksamt om gymnasiepubliken hänger med här, till skillnad från när den nakna sanningen pockar på att skildras. I dramats fängslande diskussion om verklighet och fiktion och vad som är på riktigt, fäster jag mig vid ett yttrande: ”Man behöver inte vara utsatt för att spela utsatt.”

Somliga i den stora ensemblen har många repliker, andra är mestadels overksamma. Förekommer i perifera roller eller i dramatisk kulmen. De som inte deltar gör inte sorti, utan avvaktar placerade intill publiken. Trion musiker har en undanskymd position. Med undantag av utdrag ur två hits har de komponerat den musik man knappt minns efteråt. Vid ett tillfälle blir de tilltalade, uppmanas framföra melodi på begäran. Dessutom spelar de en glad trudelutt på gitarr, fiol och kontrabas när publiken intar sina platser efter paus. Hade gärna sett att Stenholm, Blad och Ekborg fått mer utrymme.

Ensemblen grejar galant att agera dels ledigt avspänt med tilltagande förvirring (det repeterande teatersällskapet), dels från den andra deformerade sidan med nervig hetta, vars attack förvisso är på gränsen att slå över i melodramatisk vändning. Anna Harling är outstanding, vad hon uträttar bör betraktas som en av hennes bästa prestationer på Backa. Emelie Strömberg och Rasmus Lindgren övertygar som förväntat. Ett antal gånger har vad Backa Teater spelat gått rakt in i mig, ibland har besvikelse och tomhet uppstått. Denna gång blev jag någorlunda nöjd, hamnar försiktigt positiv i ett mellanläge. Den egentliga målgruppen tror jag var tämligen nöjda.