Av Luigi Pirandello i översättning av Nils Agrell
Bearbetning: Oskar Thunberg och Stefan Åkesson
Regi: Oskar Thunberg
Scenografi/ kostym: Jenny Kronberg
Maskdesign: Josefin Ekerås
Musiker: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg
Medverkande: David Bengtsson, Adel Darwish, Anna Harling, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Andreas Ferada-Noll, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Strömberg/ Shirin Golchin, Amalia Hallgren Wernstedt/ Julia Toll och i rollen som scentekniker Mattias Ek/ Ulrika Kerstinsdotter
Premiär 24/9 2021
Spelas på Backa Teater Lindholmen till och med 9/12
Från 15 år
Dramatikern och nobelpristagaren Luigi Pirandellos berömda pjäs hade urpremiär 1921, således för hundra år sedan. Ett lätt surrealistiskt drama vars banbrytande metaaspekt fick ett kluvet mottagande. I italienarens skapelse är det i repetition av egen pjäs, som de sex rollerna klampar in. Stör genom att pocka på uppmärksamhet på ett högst påtagligt sätt. I uppsättning på Stockholms Stadsteater för tiotalet år sedan, var det istället ett pågående arbete med Måsen som avbröts. I bearbetningen på Backa Teater, är regissörens -trovärdigt gestaltad av Anna Harling – vision att fånga publiken med en uppdaterad Hamlet. I en öppen process utmanas den flexible regissören av främst den individ som går under beteckningen skådespelare tre, en roll som känns som vikt åt Rasmus Lindgren. Med tanke på den komplicerade och fatala familjetragik som de sex rollerna ruvar på, kan nämnda klassiker ses som parabel. De är absolut inte utvalda på måfå.
Fick inte tillträde till premiären på grund av en arrangörsmiss. Såg istället föreställningen mitt på dagen 29/9, tillsammans med ett par gymnasieklasser från Kungälv. Sex roller söker en författare rymmer flera lager, växlar mellan avsiktlig illusion och skenbar verklighet bortom sceniskt berättande. Man matar stundtals friskt på med metaperspektiv. Någon ur det lite ängsliga och taffligt spelande teatersällskapet, säger sig vara van vid rep som en öppen process. Men när de avbryts blir de givetvis ställda. Vad händer? Är det ett prank, modell konstprojekt från Valand? Kul att skåda hur förvirringen utvecklas.
Hade inte varit förvånad om målgruppen tyckt att det blev för egendomligt, för långsökt. Dock, den unga publiken roades och investerade sin koncentration i uppsättningen. Kan tänka mig att den unga publiken överdoserat på fiktion som Game of Thrones och serier på Netflix och HBO under pandemin. Formerna för sådant tittande kan de bestämma över. Att utsättas och påverkas live är något helt annat. På Backa Teater utsätts märktes att den unga publiken fångades av skeendet. Pjäsen har en komplexitet vars konstruktion kan klassas som rörig. Men lyckligtvis är dess styrka humoristiska inslag parade med skrämmande konflikter. Föräldrar och halvsyskon, persongalleriet i skaran inkräktare har samtliga trauman att bära på. Trauman de anser att en författare – till nöds en regissör utan skrivvana – måste förlösa genom att framställa deras smärta sceniskt.
Pirandello ska ha varit först med att låta föreställningen av verklighet, det förment sanna; krocka med den fantasi som utgör grunden för sceniska konstverk. Metabegreppets pionjär har förmodligen låtit sig influeras av både ”Som ni behagar” och ”Ett drömspel” Allra starkaste referensen att plocka fram i närtid är otvivelaktigt Gun Wållgrens repliker som en klok coda i Fanny Alexander när Strindberg citeras. Vad beträffar pjäser med en repeterande skådespelartrupp som metafor, gjorde ju Suzanne Osten en anmärkningsvärd tolkning av Publiken för drygt tio år sedan på Göteborgs Stadsteater.
Den brokiga ensemblen är stor. Innehåller femton personer inklusive tre musiker. Publiken sitter på trästolar längs tre sidor. Den spatiösa kvadraten vi vänder blicken mot utgör scen. Publiken är nära rent fysiskt, något som skulle kunna bli en utmaning för både utövare och mottagare. Fungerar fint, bortsett från att vissa repliker från somliga inte når fram när skådespelarens ansikte är bortvänt. I en av alla sekvenser där uppslag på scener testas genom tämligen spontan repetition, tas problemet upp. Mikrofon som lösning förkastas, typiskt nog. Regissören Oskar Thunberg (konstnärlig ledare för Lumor) har lagt stor vikt vid impulser från rollfigurerna samt en spontan grundton. Man kan spekulera i huruvida de medverkande involverats i processen motsvarande hur pjäsens regissör agerar, eller om alla sinnrika detaljer genomförts på hans initiativ.
I sparsmakad scenografi utspelas en radda förvecklingar. Och framför allt växer en fördjupning fram, av de såriga relationer som de sex rollerna släpar runt på. Frågor om klass respektive förövare och offer inkorporeras. Anna Harlings regissör har massvis med praktiska problem att bestyra. (Två alternerande scentekniker är namngivna bland de medverkande.) Får på sitt bord mer än hon kan hantera, fast just dysfunktionell familj efterlysts av denne målmedvetne visionär. Hennes korrekte assistent (David Bengtsson) är mest inriktad på sin teori om hjältar – antagonister. De komiskt famlande skådespelarna hon har till förfogande, gestaltas lätt rörande av tre ur ensemblen.
Rasmus Lindgren firar triumfer i rollen som stolt och tafflig yrkesman. Den dimensionen av detta flerskiktade drama, blir extra underhållande när de sex rollerna gör sin ovälkomna entré. De sex ej färdigformulerade scenvarelserna som avbryter, vars vältalige talesperson ( Mikael Odhag) påstår att de skådisar han konfronterar, sysslar med hobbyverksamhet. Likt dimridåer snärjer fadern in sig i filosofiska resonemang på hög abstraktionsnivå. Hans dotter (Emelie Strömberg) fyller i ”vi är födda för scen”. Tveksamt om gymnasiepubliken hänger med här, till skillnad från när den nakna sanningen pockar på att skildras. I dramats fängslande diskussion om verklighet och fiktion och vad som är på riktigt, fäster jag mig vid ett yttrande: ”Man behöver inte vara utsatt för att spela utsatt.”
Somliga i den stora ensemblen har många repliker, andra är mestadels overksamma. Förekommer i perifera roller eller i dramatisk kulmen. De som inte deltar gör inte sorti, utan avvaktar placerade intill publiken. Trion musiker har en undanskymd position. Med undantag av utdrag ur två hits har de komponerat den musik man knappt minns efteråt. Vid ett tillfälle blir de tilltalade, uppmanas framföra melodi på begäran. Dessutom spelar de en glad trudelutt på gitarr, fiol och kontrabas när publiken intar sina platser efter paus. Hade gärna sett att Stenholm, Blad och Ekborg fått mer utrymme.
Ensemblen grejar galant att agera dels ledigt avspänt med tilltagande förvirring (det repeterande teatersällskapet), dels från den andra deformerade sidan med nervig hetta, vars attack förvisso är på gränsen att slå över i melodramatisk vändning. Anna Harling är outstanding, vad hon uträttar bör betraktas som en av hennes bästa prestationer på Backa. Emelie Strömberg och Rasmus Lindgren övertygar som förväntat. Ett antal gånger har vad Backa Teater spelat gått rakt in i mig, ibland har besvikelse och tomhet uppstått. Denna gång blev jag någorlunda nöjd, hamnar försiktigt positiv i ett mellanläge. Den egentliga målgruppen tror jag var tämligen nöjda.