Manus och regi: Hanna Sundelius
Kompositör: Amanda Andreas
Producent: Marie Jansons
Musiker: Erik Björksten och Amanda Andreas
Skådespelare: Eva Edwall
Arrangörer: Judith Music & Art och Scenkonstkollektivet React
Premiär 2/10 2021 på Litteraturhuset i Göteborg
Kommer spelas på turné
Ser en monolog, en enaktare på närmare en timme interfolierad med levande musik. Till protokollet ska sägas att jag närvarade på föreställningen under söndag eftermiddag 3/10. Kvinnan vars öde skildras i Bansai – en äventyrare är Ester Blenda Nordström. Reportern som wallraffade många decennier före begreppet myntades, har ju fått en renässans genom biografin Ett jävla solsken. Boken av Fatima Bremmer som belönades med Augustpriset för några år sedan har lästs och finns i min ägo. Hanna Sundelius berättar i ett eftersamtal om journalistik att hon gått grundligt till väga för att skildra denna föregångare, vars driv till slut blev hennes fall. Regissören plöjde Esters reportageböcker, Läste igen, lade pussel, upprättade övergångar och spände dramaturgiska bågar.
Av detta metodiska arbete har det blivit en mycket lyckad fusion av dramatik och musik. Eva Edwall har varit verksam som scenkonstnär ända sedan 1977. Med enorm inlevelse fångar hon publiken. Märks att hon undervisat i scenisk gestaltning. Varje gest, suck och stavelse hos en person angelägen att förtälja hur det förhåller sig;, når fram med besked. Monologen levereras sannerligen med karisma, vilket förstärks av användandet av mygga.
Angående kompositör/ pianist Amanda Andreas och hennes musikpartner Erik Björksten – här spelandes svensk luta och dragspel – har jag ingående kännedom om vad de uträttat (recenserade visduon senast i somras). Dock premiär för min del vad beträffar bevittna musikteater de förekommer i. (Har exempelvis inte sett det Barbro Hörberg-program de ingår i.) I Bansai – en äventyrare glider de omsorgsfullt in i sina tilldelade roller, som emellanåt går lite utöver uppdraget att tillföra kongenial musik. Att de är integrerade i uppsättningen blir tydligt på flera nivåer. Såväl blickar som talade inslag, Amandas valsande med en euforisk berättare, tidstrogna kläder samt kompositörens konfrontativa speakerröst fyller ut uppsättningen. Interaktionen med Edwalls gestaltade frenesi sker sömlöst sofistikerat.
Sundelius inser att lokalen inte är idealisk för scenkonst. Stolsrader utan lutning och förhållandevis låg scen är till nackdel, även om involverandet av åskådare i hundsläde-sekvensen är genialisk. Lösningen blir att genomgående agera i upprätt ställning. En annan praktikalitet är ljudåtergivningen, vilket redan framskymtat. Resonansen från Björkstens lysande musicerande på luta, måste betecknas som fullkomligt extraordinär. Fantastisk klang!
Musiksatta monologen får i princip klara sig utan scenografi. Ljudinslag och raspiga melodier tar oss tillbaka över hundra år i tiden. Intellektuella giganterna, paret Elin Wägner och John Landkvist utgör en återkommande referens. Knattrande skrivmaskin och flaska det ideligen halsas ur existerar som symbolisk rekvisita., dess centrum. Nordström med sin pseudonym upplevde helt osannolika händelser. Energin och halten hormoner skulle idag absolut, ha gett avslöjaren av orättvisor och maktfullkomlighet en diagnos. En värdefull aspekt på hennes publicerade, aktivistiskt inriktade dokumentation, är de stunder då Blenda Nordström, inser sin egen maktposition. Hennes kompromisslösa och kicksökande mentalitet kan jämställas med risktagare som Göran Kropp. Konsekvenserna av att ha denna eld i sig som självförsörjande kvinna, skildrar Edwall med fabulös fermitet. Begäret att leva fullt ut genom till exempel hisnande framfart på motorcykel blir i längden ogörligt.
De musikaliska mellanspelen ger den kraftfulla, intensiva dramatiseringen välbehövliga avbrott. Och den rysligt sorgliga visa Amanda Andreas sjunger som final ger gåshud. Förnämligt musicerande, manus som naglar fast samt enastående patos samverkar till ett eminent scenkonstverk. I panelsamtal efter föreställning avslöjar den inbjudna gästen (Sandra Pandevski) att hon numera hellre använder termen ”att blenda” än wallraffa (läste med bestörtning Günter Wallraffs Rapport från vår nya sköna värld för ett par år sedan och har haft däruppe – vi härnere).
Demokratier som vill utvecklas har alltid stort behov av undersökande journalister, engagerade i att inkognito avslöja missförhållanden. En av dessa modiga, Sandra Pandevski som skriver i Faktum och har ett förflutet på bland annat DN, medverkade i kort panelsamtal efter föreställningen med Hanna Sundelius. I rollen som presentatör/ intervjuare tog Amanda Andreas hand om.