Manus: Pamela Jaskoviak
Regi: Marcus Carlsson
Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand
Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Max Mitle
Koreografisk rådgivning: Angelina Allen
Röstskådespelare: Lina Billa Ljösstad
Skådespelare: Sara Klingvall och Daniel Adolfsson
Premiär 1/10 på Hagateatern i Göteborg
Spelas till och med 5/11
Rappt, lustfyllt och med fyndigt fysisk gestaltning berättas i utsnitt om Isadora Duncan. Kulturellt intresserade av normalgraden vet diffust att hon för länge sedan revolutionerade dansen. Och man känner antagligen till den extremt oturliga olycka som berövade Duncan livet, sittandes i en bil på Rivieran 1928. Tillhör själv nämnda kategori. Fick nu oerhört mycket mer kött på benen genom Pamela Jaskoviaks research. Blir efteråt informerad av pjäsens producent, att man rejält sovrat bland alla anekdoter. Den vibrerande texten visar på att danspionjärens liv var av otroligt ombytlig karaktär. Och lika dramatiskt som hennes tragiska död.
Författaren inriktar dokumentationen på att spegla Isadora Duncans kringflackande tillvaro genom fyra män, rimligen de som betydde mest för henne. Hon konfronterar dem, varpå de instinktivt responderar och ger sin version. Regissör Marcus Carlsson har fått till engagerande vändningar, genom intelligent rytmiserande och underbar tajming emellan de två skådespelarna. Regissören har tagit sig an ett verk genomsyrat av poetisk sorg och passion. Han utgår från egna tidigare skildringar av kärlekens väsen på film och scen. Tillför lekfulla och ironiska element, vilket fungerar utomordentligt väl.
Scenografin är inte mycket att orda om. Vågformade kulisser av okänt material finns för skådespelarduon att förhålla sig till. I övrigt så gott som ingen rekvisita. Allt går i svart inklusive Heidi Saikkonens kostymering av två muskulösa skådespelare med olika fysionomi. Den diskreta ljudläggningen/ musiken är ändamålsenligt genomförd. Och Max Mitle vars tjänster en mängd teatrar anlitar i Göteborg, gör en aldrig besviken. Hans ljusdesign bevisar ånyo att han är ett superproffs uti fingerspetsarna.
Pjäsens hjältinna talar om vad som ger hennes liv mening. Dels det uppenbara: undervisa och uppträda . Att initiera frihetlig danskonst med själ och utan regler. Isadora Duncan är lika passionerad vad gäller kärlek, vilket medför komplikationer. Kan aldrig slå sig till ro, något som innebär ständig kamp, Istället för att rota sig flyttar hon runt, får stora utgifter, behöver manliga finansiärer. En hint ytterligare om de omskakande händelser som formar känns nödvändig. Syftar på den outhärdliga och brutala förlusten av barnen i en olycka. Pamela Jaskoviak framhäver med stringens ett antal betydelsefulla upplevelser, vilka ger publiken en god uppfattning om en exceptionell och karismatiska person.
Fysisk teater har blivit ett signum för Hagateatern, vilket framgår med ackuratess i Isadora & kärleken. Koreografisk rådgivare förtjänar rungande applåder. Och hennes idéer praktiseras av två perfekt samtrimmade skådespelare. Tror teamet tänkte rätt, när de övergav tanken på att huvudrollen skulle ha sällskap av en dansare. Ha överseende med min klyschiga överdrift. Men Sara Klingvall associeras i sådan utsträckning med frigruppen (möjligen ingått i den sedan starten 2003), att hon kan sägas utgöra del i inventarierna. Har sett henne agera så pass ofta, att jag var en smula orolig för att jag skulle ha tröttnat. Lyckligtvis stämde inte mitt tvivel med utfallet.. Noterar en excellent gestaltning, med precis tajming. Subtila skiftningar varvas med bearbetning av trauman. Skådespelaren är ett föredöme vad beträffar hur repliker bör uttalas. Nybakade kollegor som tyvärr saknar förmågan, skulle kunna få privatundervisning i konsten att artikulera.
Eftersom hon vet exakt hur hon ska bete sig, fungerar samspelet med Daniel Adolfsson fläckfritt. Han kliver lika smidigt som abrupt in i olika roller, porträtterar män som varit viktiga för dansförnyaren. Osäker på om jag sett honom demonstrera sin begåvning tidigare. Adolfsson behärskar fullständigt vad han företar sig. Verkar faktiskt som denne spänstige individ sysslat en del med att utföra koreograferade rörelser. Om inte, är det en snygg synvilla på ett publikfriande sätt. Adolfsson förlitar sig, antagligen i samarbete med regissör, på glimten-i-ögat-estetik, vilket inbringar åtskilliga skratt. Replikerna sitter som en smäck. Varken han eller hans partner i huvudrollen är ens nära att komma av sig
Ungefär elva månader efter Hagateaterns senaste succé Förfesten, inföll välförtjänt brakande bifall. Skillnaden denna gång stavas fullsatt salong, vilket kändes smått surrealistiskt. Kontentan lärorik premiär med suveränt skådespeleri i en miljö som hyllar fysiskt gestaltande, ironi och berörande narrativ.