Av William Shakespeare
Regi och bearbetning: Ossian Melin
Scenografi, kostym, maskdesign: KONSTAB
Koreografi: Hilda Krepper
Ljuddesign, videodesign: KONSTAB
Dramaturg: Sisela Lindblom
Skådespelare: Filip Aladdin, Adam Axelsson, Victoria Dyrstad, Anton Hellström och Hilda Krepper (praktikant Balettakademien)
Premiär 9/10 2021 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen
Spelas till och med 14/11
Kreativa kollektivet Konst AB har tidigare gästspelat på Göteborgs Stadsteater. Nu ingår deras explosiva bombardemang till happening, ytterst löst baserad på Shakespeares komedi, i ordinarie repertoar. Hade inte sett dem tidigare. Visar sig vara en extrem grupp med radikal hållning, tänk Galeasen eller på de som låg bakom Vi som är hundra. Främsta skillnaden består i lusten att blanda in och iscensätta verklighet, inte minst via dokumentära inslag, vilket som konsekvens gör att det stundom blir hysteriskt roligt. Framgångsrikt demonstreras deras leklynne på ett både brutalt och kvickt sätt.
Gruppen bottnar i en anti-estetik som tar sig flera konkreta uttryck. Finns inga föreställningsfoton att tillgå, däremot bilder från the Making of Stormen. Sannolikt är presentationen av den manliga trion på scen fake. Istället för konventionellt program erbjuds ett innehållslöst prospekt av kollektivet, vars slogan är ”Helhetslösningar inom kultursektorn”. Mystiken förkroppsligas också genom att en till oigenkännlighet maskerad skådespelare står för utdelandet. Under föreställningen distribueras dessutom inbjudningskort. Regissören hänvisar den publik som vill tillägna sig Stormen att i första hand bege till London. Ytterligare utslag av anti-estetik handlar om att Konst AB i praktiken ansvarar för produktionen, innefattande exempelvis scenografi, kostym och mask. Solodansen av Krepper jämte annan mer skojfrisk koreografi av henne, utgör undantag från kollektivets huvudregel.
Några praktiska upplysningar: Öronproppar är ett måste, även om den chockerande massiva ljudväggen, lyckligtvis inte består av gnisslig drone. (Vet av egen erfarenhet hur plågsamt tinnitus är.) Rökelsen i andra akten ger inga besvär, men doften sätter sig i kläderna. Vidare varnas det för explicita teckningar (typ Manga-konsten som blev rättsfall) och dito filmklipp kallad Fuckforforest. Kanske fånigt provokativt, men knappast något som skrämmer bort potentiell publik.
Regissören har tagit fasta på Shakespeares fäbless för att skriva in en pjäs i pjäsen. Metaaspekten dras så långt det går och bortom våra föreställningar. Ossian Melin poängterar att uppsättningen vill ställa sig utanför vad som återges. Inte bara de själva kommenterar, utan också en parad av kändisar – Bert Karlsson, Svennis, Thomas Ravelli, Anders Svensson, Tommy Nilsson, Mickey Dee med flera – vars uttalanden visas på två videoskärmar. Detta grepp är vansinnigt roligt, liksom skådespelarnas metaforer från sportjournalistik. Fyndig intervju i realtid ger en lägesrapport: ”hur känns det, hur ligger ni till, hur tycker du att det går för er?” Otroligt underhållande! En av stjärnorna förekommer till och med två gånger, en go göteborgare och postis, på toppen av sin karriär rankad som världens bäste inom sin sport. Ideligen upphävs gränsen mellan fiktion och verklighet, fejk och sanning. Och rollfigurerna ifrågasätts och utmanas i Melins bearbetning. Tilltalar varandra i somliga moment som privatpersoner. Sammanblandningen är själva konceptet, motorn i en sanslöst utflippad uppsättning. Fast samtidigt inses att scenkonstkollektivet har järnkoll.
Gänget på scen frossar i att freaka ut i deras egentillverkade, helt fantastiska scenografi badande i rött. Scenen är belamrad med böcker, entré till vinkällare och stånd där nudlar säljs. I andra akten långbord med flera kandelabrar. Också mycket växtlighet samt lång spång att göra entré på. Kaotisk kreativitet helt enkelt, kompletterad med färgexplosion, neonbelysning och återkommande ljudbang. Kostymering och masker är av fantasifull snitt, antyder pjäsens ursprungliga sagokaraktär. , Extra allt med andra ord, inklusive litervis med teaterblod.
Skådespelarna visar de sig vara urstyva på imitationer inklusive kul överdriven replikföring . Den gnälligt släpande rösten föreställande en viss Henrik Berggren görs med bravur av Anton Hellström. Monolog i form av avsiktligt töntig deklamation ingår i samma underhållande mönster. Att med flit visa upp taffligt skådespeleri, bör rimligen innebära förhöjd nivå av njutning för kvintetten vi beskådar. Ännu en anledning att få garva.
Att ge sig på Stormen vars intrig är tunn, ha pjäsen som utgångspunkt, blir tacksamt för dessa kreativa ”galenpannor”. Roller byts hejdlöst sinsemellan. Prospero med sin magiska stav, hans dotter Miranda och hennes stundande bröllop, liksom männen strandade på en öde ö, är stoff som mest finns som förevändning. Och att sätta strålkastarna på frågan om identitet. ”Vem tror du att du är? Jo, kreatören och prinsessan redo att hugga i.” Det av Shakespeares teman man gör mest av är dualismen tyrann/ regent – undersåte. Fler ämnen bockas av i något mindre utsträckning. Syftar på livets korthet och pjäsen som allegori över människans möjlighet. För att vara korrekt ska tilläggas att ett motiv faktiskt genomsyrar bearbetningen i stort, nämligen det som rör trolldom och mångbottnad verklighet.
I teamets magnifika och fullkomligt exceptionella uppsättning strösslas med metafysik såsom funderingar om ett nästa liv. Publiken får finna sig i att förlöjligas. Stor humor när vi hånas, kallas lättlurade luffare. I en annan stillsam sekvens vänder man sig direkt till oss. Det filosoferas om gestaltning, drömmar och replikor av verkligheten. Metamätaren ger fullt utslag när regissören i videoklipp förklarar vad han influeras av, vilket i första hand handlar om att testa annorlunda saker. Hållningen belyses av en nyckelreplik: ”Konstnärer måste skapa över förväntningarnas horisont.” En svart portfölj associeras oundvikligen till geväret på väggen hos Tjechov, en detalj att lägga märke till. Trenden att göra tv-program om att pitcha sin idé belyses med knivskarp udd.
Blir lagom omskakad och tagen utan att det känns ohanterligt eller obehagligt. Slutscenens två diametralt olika faser ska inte avslöjas. Kommer troligen stanna kvar hos mig. Definitivt en sällsam upplevelse att få vara med om ett dylikt absurt allkonstverk, mestadels utanför boxen. Genom att illustrera med egna exempel och komplettera med inspelade kändisar, uppenbaras hur tunn linjen är mellan genialitet och motsatsen, det vill säga försök som enbart framstår i patetisk dager.
Skådespelarna agerar med enorm pondus. Leker kreatörer på blodigt allvar utan tillstymmelse till mjäkiga kompromisser. Kastar sig mellan ytterligheter, från filosofiska diskurser till fysisk utlevelse. Hilda Krepper beter sig som en i laget, gör avtryck. Lysande insats! Victoria Dyrstads röstbehandling och mångskiftande gestaltning är av det grandiosa slaget. Hon dominerar! Männen i det avantgardistiskt lagda kollektivet (inklusive deras nav Ossian Melin) vet exakt vilka knep som ska användas för att ta en häpen publik i besittning. Denna produktion har så många lager i sig, ger upphov till så många intryck att jag är hågad att se den igen.