Teaterkritik

Fritt efter Fjodor Dostojevskij i översättning av Bengt Samuelsson

Regi: Emilie Strandberg

Manus: Emilie Strandberg och Caroline Andréason (baserat på roman av Dostojevskij)

Scenograf och kostym: Heidi Saikkonen

Musik och ljus: Peter Weicht

Koreograf: Sara Suneson

Mask: Suz Åberg

Medverkande: Sergej Merkusjev, Caroline Andréason, David Sperling

Premiär 26/3 2022 på Amoeba Tredje Långgatan 13B i Göteborg

Spelas till och med 10/4

Känner till de tre aktörerna, varav en av dem i föreställningen huvudsakligen är sångare och musiker. Flera i det nio personer stora konstkollektivet kan kopplas till sammanhang jag bevistat. Dock första gången mig veterligen jag ser någon av deras produktioner. Och det är första gången man huserar i detta öppna kontorslandskap våningen ovanför Byns Bistro, samma lokal som, om jag är rätt underrättad, använts till interiörer i Johan Falk-filmer. Har också för mig att det var här jag var på Doc Lounge-event för cirka tio år sedan. Det är ett spatiöst scenrum där publiken sitter utspridd längs väggarna på ”vintagestolar”. Tar in den ansenliga takhöjden, noterar spröjsade gigantiska fönster och att lokalen delats av med genomskinliga gardiner.

Snö består av fristående konstutövare vilka jobbar i olika projekt där de knyter nya medarbetare till sig. Målet är att skapa rum för samtal och reflektion om vår existens Drivkrafter är socialt engagemang jämte att relatera konsten till verkligheten. Caroline Andréason är dess konstnärlige ledare. Man har erhållit stöd från såväl stad och region som Kulturrådet.

Under cirka åttio minuter trollbinder något så annorlunda som en exalterad brevväxling i Sankt Petersburg, mellan en medelålders brydd man och den passionerade kvinna han åtrår och beskådar genom sitt fönster. Författare till de fiktiva breven är ingen mindre än Fjodor Dostojevskij, vars uppmärksammade debutroman Arma Människor gavs ut 1848 (senaste svenska översättningen 2018). Har inte läst boken, däremot några andra titlar av vilka två behandlats i lustläsarcirkel respektive på universitet och dessutom sett uppsättningar av hans litteratur på både Dramaten och Göteborgs Dramatiska Teater.

I sitt pressmeddelande skriver teamet om den brutala verklighet som klampade in i deras bubbla. Är det vettigt att framhärda i att använda en text av Rysslands främsta författare? Ska kriget i Ukraina göra avtryck i pjäsen? Första frågeställningen besvaras genom att hävda att texten om kontaktsökande och vilja att förstå, talar ännu tydligare till oss idag mot bakgrund av pågående barbari. Angående den andra högst relevanta funderingen infinner sig enbart spekulationer. Hur fritt har manusförfattarna förhållit sig till förlagan? Tyckte mig kunna avkoda vissa subtila referenser till offer som skördats bland civilbefolkningen (barn), jämte nödvändigheten av att fly landet.

Framgår inte heller av pressmeddelandet om man är först med att dramatisera romanen, även om tolkningen är fullt rimlig. Har inte fått fram andra uppgifter. Stämmer mitt antagande ska regissör Emilie Strandberg och konstnärlige ledaren Caroline Andréasson kreddas. Manus håller obevekligt publiken i ett skruvstäd av total koncentration, slipar föredömligt fram brevskrivarnas frustration och längtan.

Att den manliga protagonisten spelas av Dusan Merkusjev skänker uppsättningen sällsam lyster. Han har verkat som skådespelare i Sverige på vita duken och på scen antagligen hela 2000-talet, fast utbildad i yrket (även regissör) i Ryssland. Expressiviteten och det rika registret av uttryck exponeras formidabelt, gagnar honom i framställan av lidande ryskt temperament. Men monologerna utslungas med det språkets karaktäristiska prosodi, utan mygga och ibland ackompanjerat av musik, vilket tyvärr gör att hörbarheten stundtals offras på intimitetens naturalistiska altare. Till saken hör att båda aktörer talar med ryggen mot majoriteten av publiken. Caroline Andréasson å sin sida briljerar, genom sin koncisa gestaltning av uppflammande argumentation gentemot brevvännen. Varje stavelse förmedlas med orubblig pondus, signalerar karaktärens sturska självmedvetenhet.

Textens sprängkraft har en allmänmänsklig giltighet, vilket gör den meningsfull att göra kammarspel av. De båda blir varandras förtrogna genom sin korrespondens. Man undrar om de från sina planhalvor ska våga mötas, trots grannars skvaller och egna upptrissade förväntningar. Under tiden berättar de om vardagens knapphet, sina drömmar och skickar varandra gåvor. Han klassificerar sig som kontorsråtta. Kopiera och stämpla är hans livsluft, ständigt i färd med att byta om. Kläderna bär på skiftande betydelse, markerar status och självkänsla. Hon synes mestadels mer samlad, även om ett antal echaufferade utbrott förekommer. Förslag att ta ställning till inkommer, påverkar relationen med brevskrivaren.

Finns i Arma människor en förunderlig densitet. Starka känslor tillåts breda ut sig. Med lysande skådespelarna var och en i aktion på sin kant, innan de till slut möts i en stiliserat oskyldig, gemensam koreografi. Andreasson & Merkusjev skapar en karismatisk nerv kring sina figurer, vilket därutöver musiken bidrar till. Dels de tonala stämningar Peter Weicht lanserar, dels David Sperlings medverkan. Utrustad med peruk och bylsig täckjacka vandrar han runt som en osalig ande. Sjunger smäktande slaviskt, trakterar cittra, akustisk gitarr och dragspel. Sekvenserna med vemodigt dröjande dragspelsklanger är särskilt lyckade. Ramar in och öppnar upp på samma gång.

Somliga inslag har en mystisk dimension. Varför tillbringar kvinnan så mycket tid i sitt badkar som har en skiva över fylld av bokhögar? Varför tar mannen av och på sina svarta lackskor? Och vem symboliserar David Sperling när han sitter bland publiken med en skrivmaskin eller en kortlek? Åttio minuter blev aldrig tillnärmelsevis segdragna. Alltid en fröjd att få tillägna sig kvalitativt högtstående teater, inte minst när dramatiken utspelas på bara några meters avstånd. I denna dystra tid kan man med lite god vilja läsa in en strimma av hopp i pjäsen, i personernas försök att nå fram till varandra.

Av och regi: Malin Axelsson

Scenografi och kostym: Anna Dolata

Koreograf: Amanda Apetrea

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Maskdesign: Josefin Ekerås

Kompositörer: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Jonas Redig

Ljuddesign: Jonas Redig

Sångtexter: Kristina Issa

Musiker: Mats Nahlin

Skådespelare: Silan Maria Budak Rasch, Adel Darwish, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Bejamin Moliner, Rebecca Riggio, Ulf Rönnerstrand, Ove Wolf

Urpremiär 25/3 2022

Spelas på Backa Teater Lindholmen i Göteborg till och med 14/5 (från 13 år)

Dramatikern Malin Axelsson har vigt huvuddelen av sin konstnärliga gärning åt att att skriva för en yngre målgrupp, fast också innehaft chefsstolen på Radioteatern. Hon är regissör, pjäs- och prosaförfattare samt konstnärlig ledare för Riksteatern barn och unga.

Huruvida hon tidigare hämtat inspiration från samma fatabur tidigare saknas kännedom om. Kate Bush och pionjären Mary Radcliffe anges som inspirationskällor, för den framrusande farofyllda drömvärld vi bevittnar. Uppsättningen är påkostad och välgjord. Radcliffes gängse motivkrets utgår från unga oskuldsfulla kvinnor, vilka uppmanas besöka spöklika slott för att lösa mysterier knutna till dess ägare och därmed undgå gruvliga öden. Detta tema driver de förvecklingar som pågår inklusive paus i omkring tvåhundraminuter, en avsevärd längd för målgruppen i högstadieåldern och uppåt.

Uppsättningen är mångbottnad, därmed idealisk som allåldersföreställning. Vimlar av referenser som kan avkodas av en bevandrad publik. Inte utan att man blir nyfiken på vad lärarhandledningen förtäljer om ymnighetshornet av uppslag.

Känns lite konstigt att i nuvarande läge bänka sig för en nyskriven gotisk fantasi, ämnad för ständigt uppkopplade ungdomar. Men kanske kan de rent av tillgodogöra sig storyn bättre än någon som aldrig tagit del av Sagan om ringen eller följt Game of Thrones. Detta trots att de unga förmodligen är upptagna av krigets grymhet i Ukraina och ovanpå morden på lärarna i Malmö. Slottet Valentins mysterier fungerar delvis som eskapism. Sagor må vara läskiga i sitt kretsande kring turbulenta konflikter, kamp mellan ont och gott, fast traditionellt slutar ju sagor lyckligt. I Axelssons tappning kan vi dock inte förutsätta ett trösterikt slut.

Publiken placeras på gemensam läktare. Jag har perfekt överblick från översta raden. Fröjdas åt en teaterfest med extra allt. Noterar avsevärt djup och dito höjd på en scen, vars svarta golv som grunduppställning är kalt. Fjärrstyrd(?) mobil scenografi förs in intelligent för att illustrera dramaturgin. Teamet bakom har kreerat smarta lösningar med spiraltrappor, pelare, jättelika vinröda tyger, sängmöbel och dylikt. Ljud- och ljusdesigern har tilldelats åtskilliga uppgifter, vilka de bockar av med enorm yrkesskicklighet. Samma förhållande ska framhävas för de som fixat kostym- respektive maskdesign. Eftersom pjäsen är så omfattande märks mer än vanligt vad dessa kategorier av medarbetare framgångsrikt färdigställt. Teknisk utrustning och kompentens i arbetet med ljudet, är av den art att Jonas Redig inte nog kan lovordas. Ljussättningen bäddar in och förstärker på ett genomtänkt sätt. Och när ensemblen iförda kroppsstrumpa bär mask låter de sig inte identifieras i en handvändning.

I centrum för en mörk berättelse står Enya (Rebecca Reggio), uppfostrad av sin styvmamma (Eleftheria Gerofoka) har hon tvingats leva undangömd för att skyddas. Hemlighetsfulle pappan (Ove Wolf) är mestadels frånvarande. Officiellt jobbar han i skogen. Enya bestämmer sig för att frita två inspärrade tvillingsystrar, hennes spirande skönhet trollbinder två friare och hon träffar en besvärjerska (Anna Harling). Reggios huvudrollskaraktär träder på grund av oväder in på förbjudet område. Och bollen sätts i rullning. Slottet Valentins mysterier roterar runt kärlek och våld, fruktan och desillusion och vill förmedla insikter kring att växa upp. Upplösningen som inte precis är soft ska inte avslöjas.

Dramatiken äger rum på en avskild ö med fyra avgränsade zoner – varav minst en livsfarlig – vilka bara kan passeras genom tillstånd. Vår ciceron in i denna lika egendomligt som kusligt organiserade tillvaro, är narren gestaltad av Ulf Rönnerstrand. Vill hävda att skådespelaren är i sitt esse. Hans tacksamma roll tacklas med klurig emfas, varför man kan hävda att Rönnerstrand gör sitt livs roll. Att manus tilldelar honom en tämligen fri roll för att kunna förklara och kommentera är ovärderligt, ett snilledrag av Axelsson.

Den specialskrivna musiken är betydelsefull, har väsentlig inverkan. Den ger dramat en suggestiv laddning. Stämningar förhöjs sofistikerat av ambientsound. Annars är inslagen av pumpande trance och techno markant och antagligen anpassat för unga öron. Till allt inspelat tillkommer Mats Nahlins anslag och löpningar på ett piano som lustigt far fram och tillbaka. Ljudtekniker har härvidlag enastående lyckats uppförstora liveljudet.

Nästan lite pinsamt för egen del att Anna Harling duperade mig, hon som ett antal gånger majestätiskt drar iväg vokalt. Trodde i min enfald att Kristina Issa fanns på plats att för att framföra sina egna texter. Därför förtjänar förstås Harlings bedrift särskilt beröm. Imponerande röstresurser bibringar okuvligt pjäsens ödesmättade tendens.

I paus kom jag fram till att det inte kändes meningsfullt att engagera sig i alla förvecklingar, begär att få veta hur det skulle gå fanns inte kvar. Å andra sidan upptäcktes åtskillig ironi jämte ovan antydda referenser och blinkningar. Troligen missade jag också en del i den vägen. Ingredienser som roade varför några av de mest minnesvärda bör nämnas.

Släpiga tonfallet från Andreas Ferrada-Noli, vilket kan associeras till såväl Bruno K Öijer som Richard Wolff, sekvenser av teatraliskt avsiktligt överspel vilket kulminerade i dubbel mening extremt i Adel Darwishs trånande uppvaktning , Narrens uttalande om real life, fredagsmys samt hans parodi på ”salivsträngs-teknik” á la Ernst Hugo, syftningen på ikoniskt makabert klipp från Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, hjärnskrynklarens utläggningar vilka förkroppsligas lysande av Benjamin Moliner, ett par av skådespelarna levererar snärtiga repliker på sina modersmål samt när begreppen ångest och oskuld grundligt förklaras.

Drygt två och en halv timme är lång tid för ett verk riktat till ungdomar. Tillåter mig att tvivla en smula på om den vindlande dramaturgiska bågen lockar dem.. Skulle förvisso kunna förhålla sig på det viset att de är mer vana vid att tillägna sig gotisk skräckromantik. Dessutom serveras som framgått både öron- och ögongodis. Har inte heller redovisat att ensemblen eller delar ur den, ofta upphäver gränsen mellan människa och monster/väsen/ gläfsande hundar. Och ett par gånger genomförs unisont koreograferade rörelser, skickligt synkade. Bör också än en gång betonas att musiken, inklusive ett antal viga sångnummer från Anna Harling, får rejält med utrymme.

Skådespelarna agerar begåvat med skärpa och finess. Deras repliker når ut exceptionellt väl. Märks att regissören haft kul när hon filat på kreativa lösningar. Och teamet som backar upp ensemblen är fantastiskt. Enda tveksamheten inskränker sig till själva sagan. Å andra sidan hade jag stort utbyte av Malin Axelssons associationsbanor.