Mein Kampf
Gästspel på Dramatens Lilla Scen
Regi: Jakub Skryzywanek.
Scenografi och kostym: Agata Skwarczynska.
Musik: Arol Nepelski.
Koreografi: Agnieszka Kryst.
Video: Magda Mosiewicz.
Dramaturg: Grzegorz Niziołek.
Medverkande: Mamadou Góo Bâ, Natalia Łągiewczyk, Klara Bielawka, Aleksandra Boźek, Arkadiusz Brykalski och Oskar Stoczyński.
Nakna, håriga möss och ett bokstavligt talat finger rakt upp i röven. Polska teatersällskapet använder humor som redskap för att förmedla gravallvaret i Hitlers texter. Dramatens gästspelande Mein Kampf är en lyckad, experimentell och rolig uppsättning som samtalar väl med vår samtid kring populismens hårdvinklade “sanning”.
Vi ser fyra par stirrande ögon som cyniskt synar oss i publiken. Plötsligt drar en av skådespelarna ner byxorna och ut kommer Hitlers ord i form av ett läppsynkande rövhål.
Så här fortsätter uppsättningen rakt igenom, gravallvar balanseras med humor. Och det funkar. Faktiskt. Jakub Skryzywaneks Mein Kampf berättar om Hitlers idéer och ideologi. Det blir en föreläsning á 1A i fascism, en lektion om propaganda, renraser, pressen som folkets fiende, politiker som elit och förstås nationen före allting annat. Motståndaren är judarna som här iklär sig enorma musdräkter med hängbröst och dinglande könsorgan i extra-big-size format. Det är en karikatyr av juden som lortig oönskad varelse som bara smutsar ner vår vardag. I en bisarr slutscen onanerar och penetrerar mössen varandra. De är enkom lågt stående varelser som enbart styrs av sina instinkter. Och låter vi dem reproducera sig med oss andra riskerar vi haverera hela biologin och utveckla missfoster till människor.
Hitlers ord är inte bara rasistiska floskler utan, med risk att bannlysas, har mannen poänger. Detta ger mer förståelse till varför folk går på lögnerna. Varför ska exempelvis politiker inte bära något ansvar för katastrofer de orsakar? Nästa regering får städa upp. Nej tacka vet jag landsfadern som pekar i en riktning och vi bara följer efter.
Kvällens mest minnesvärda scen är en opera där världsledarna skvalpar runt på böljan blå och sjunger ut om propagandan, maskineriet, tänk Rysslands trollfabrik eller Trumps Twitter-svans, som massproducerar lögner och hårdvinklad “fakta” som ska få oss att peka finger mot den andre.
Mein Kampf är en effektiv och rolig uppsättning som sätter ord på Hitlers tankar. Allt på polska, så det gäller att hänga med. Varje dialog innebär en ny textruta. Med varje blinkning riskerar du missa väsentligt stoff. Man förstår att mycket förloras i översättningen från polska till svenska , men andemeningen finns kvar.
Allt är kreativt och minutiös genomfört, en DIY-art direction med attiraljer som matbestick och karikatyr-huvuden gjorda i kartong. Och de egensydda muskostymerna är underbara att se.
(Att mössen sedan delar ut propagandatexter i pausen gör att vi håller oss kvar i illusionen även under kaffebraket). Det kreativa lösningarna och humorn gör det enklare att kunna ta in allt otäckt som basuneras ut av teatersällskapet.
Kopplingen till samtiden är tydlig. Jag minns Trumps uttalande om pressen som folkets fiende eller presskonferensen med propagandafilmen om deras förträffliga Corona-strategi. Att Trump inspirerats av fascismens tankegods råder det inga tvivel om. Men främst kommentarer Mein Kampf dagens Polen, landet som fått skarp kritik för hur politiker underminerar demokratin med förminskad makt och tydliga styrmedel av media samt en politiskt styrd rättskammare. Skillnaden mot idag är enbart motståndaren. Den lortiga och sluga juden har ersatts med den radikale, våldsbenägne muslimen. Jag tackar Jakub Skrzywaneks för hans föreläsning om hur fascismens kuggghjul snurrar och fortsätter att spinna.
Må detta aldrig hända igen. Eller har det redan hänt kanske?
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
Dejmis framställer en kille, en tonåring eller yngre som känns äkta. Där han brottas med sin självbild och att alltid bli skämtad med. Det är ju bara skämt!!!! Men det sätter sina spår. Liksom vuxnas välvilja och dumhet. Erfarenheterna är hans egna men gäller säkert många.