Av: Getrud Larsson
Regi: Jenny Nörbeck
Scenografi och kostymdesign: Martin Eriksson
Maskdesign: Ingela Collin
Ljusdesign och video: Ludde Falk
Ljuddesign: Karin Bloch- Jörgensen
I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Raun, Hannah Alem Davidsson, Victoria Dyrstad, Magnus Lindberg (även sufflör och regiassistent), Gun-Marie Josephson/ Anne Stillbäck (statister) samt på film Johan Karlberg och Johan Gry
Urpremiär 3/12 2021 på Studion, Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 23/1 2022
Gertrud Larssons har i en rad uppmärksammade pjäser och radioproduktioner gisslat maktmänniskor, missförhållanden i dagens Sverige och problematiserat kvinnors förhållanden, inklusive feminism. Humor med satirisk udd är hennes specialitet. Överdrifter vars rallarsvingar ofta ligger kusligt nära igenkännbar verklighet, vilken ju gång på gång osannolikt nog visat sig ha överträffat dikten. Skarpvässad arsenal av gestaltande fyller ett behov, i en era när forna Stand Up Comedy-noblessen tappat trovärdighet. Har tidigare sett minst tre av den prisade dramatikerns verk för scen. På Studion sattes lika välriktade som bitska Tidningshuset som Gud glömde upp 2017.
Utan omskrivningar låter skånska dramatikern Göteborgs Stad utgöra miljön för handlingen i Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (titeln en blinkning till kultfilmen av Kjell Sundvall om hysteriskt kaotisk husvagnssemester). Under en period som anställd i det kommunala bolag som bedriver scenkonst vid Götaplatsen, blev hon nyfiken på upphandlingsförfarande, en central byggsten i New Public Management. Den hämmande ideologi – beställare och utförarmodell, styrdokument, effektiviseringskrav etc. – som härskat inom förvaltningar sedan 90-talet.
Utlösande gnistan uppstod när författaren kunde läsa om strul med tillhandahållande av vattenautomater. Med tanke på att korruptionshärvor i Göteborgs Stad under dess (S)-styre utgjort underlag för omkring fem program i SVT:s Uppdrag granskning, kan den indragna personalförmånen te sig som en skitsak. Men samtidigt ett tecken på ett system som fallerat, gått vilse. Att gyckla med den uppkomna situationen blir en tacksam vinkel, leder publiken in i rollfiguren Rolands värld. Apropå det pinsamt magra utfallet i ovan refererade korruptionsrättegångar, vill jag inte undanhålla två intervjuer genomförda av recensenten. En skedde i SVT-huset på Lindholmen med den kommun-reporter som avslöjade oegentligheterna och ställde ansvariga till svars. Den andra ägde rum 2014 högst upp i Stadshuset med dåvarande KS-ordförande, som lovade att man gjort sin läxa. Tyvärr har ju skandaler med nepotism som ledmotiv sedan dess staplats på hög.
Vill anknyta till händelse på min senaste/ sista arbetsplats, personalintensiv sådan i servicesektorn. Arbetsgivaren behövde se över sina omkostnader. Alla vattenautomater på vår vidsträckta arbetsplats förvann, ett beslut påskyndat av aviserad prishöjning. Vi fackliga tog strid för en förmån som fick oss att orka mer, vilket fick till följd att ett par vattenbehållare återinstallerades. I Gertrud Larssons manus får tillförordnad tjänsteman (Fredrik Evers) gå igenom inkomna anbud. Huvudkonkurrenter visar sig vara kineser ( identifierat Göteborgs Stad som en potentiellt lukrativ marknad) och ett lokalt företag vars vattenkvalitet kan bli utslagsgivande. Att lojale och teknikbejakande tjänstemannen enbart får sköta tämligen oansenliga upphandlingar är en märklig omständighet. En av flera faktorer som gör honom något osannolik. I motsats till sin motsträviga kvinnliga kollega (Marie Delleskog) vars utseende signalerar ”batikhäxa” lång väg, är Evers fryntliga rollfigur om sig och kring sig. Kanske en kompensatorisk läggning för att hålla skenet uppe.
Scenografin i fula, kalla färger och spricka i väggen är kal, rent av ytterst torftig. Kan möjligen uttydas stilren minimalism på kontoret. Den frugala dekoren ska troligen indikera besparingar i verksamheten. Ingen skillnad från interiören i Rolands hem där han bor med förskolerektor Gunilla (Carina M Johansson) och deras tonårsdotter (Victoria Dyrstad). Varför paret tvingas sova på liggunderlag i sina separata sovrum framgår inte. I Rolands livspussel ingår också att varje dags hälsa på sin rullstolsburna, stumma mamma. På så vis blixtbelyses omänskliga kalkyler inom hemtjänsten, genom absurd sekundjakt lika nedbrytande för personal som brukare. Hannah Alem Davidsson respektive Silvia Raun tar sig energiskt an dessa slängiga manövrar. Rolands maka ger oss god insikt i Göteborgs stads ekonomiska styrning, dess orimliga krav på effektivisering av arbetsområden med människor, människor med ökande behov i båda ändar av livskurvan. Carina M Johansson rollfigur ikläder sig rollen som förnuftets arga röst, månar om förskolebarnen. Larmar och initierar aktionsgrupp, genom övertygande spel riktat mot en obrottsligt lojal underhuggare på upphandlingsavdelningen.
Öppningsscenen är smart utformad. Silvia Raun som beskäftig chef håller infomöte där styrdokument gås igenom och en överraskad Roland får ta hand om likabehandlingsplan. Regissören låter Raun spela direkt mot publiken, som om vi vore närvarande på samma möte. ”Är alla med så här långt?”
Förvecklingarna i denna komedi, med rikliga doser av helig vrede mot värde(av)grunder och NPM, begynner när HR-konsulten (Hannah Alem Davidsson) introduceras . Hon som trumfar in att tjänstemännen i landets andra stad, ska vara ambassadörer för sin uppdragsgivare, gå runt med tygkassar vars slogan lyder DEM vi är till för. Kan foga in att en uttalad propå att anställda ska agera som ambassadörer för sin arbetsgivare, är något jag tyvärr också stött på. Vad som kan förefalla som fantasifullt spånande på hokus-pokus termer, är istället direkt hämtat från existerande policydokument. Revolutionsromantikern Gunilla har en av pjäsens roligaste repliker: ”Är du rädd för varumärket?” Pappershanterandet och ifyllandet av allsköns utvärderingar ter sig som gigantiskt resursslöseri, vilket finns med i bakgrunden av Vi hade i alla fall tur med ramavtalet.
Roland livas upp av HR-konsultens uppdykande, vilket får konsekvenser. Slutsatsen efter påverkanskampanjer och planterande av komprometterande material, är att hon under täckmantel jobbar för annans räkning. Mer kanske inte ska avslöjas. Undrar om slutet spetsats till, influerats av en synnerligen allvarlig händelse i Göteborg i höst? Ett par tidsmarkörer flimrar förbi i form av nuvarande högste politiske ledare i staden och kontroversielle Joakim Lamotte.
Jämfört med tidigare pjäser av Gertrud Larsson jag bevittnat är denna den svagaste, trots ett angeläget ämne. Av de sju (åtta om jubileumskonsert av Backa Musikerna räknas in) föreställningar jag tagit del av på Stadsteatern/ Backa, hamnar satiren om NPM-sjukan i Göteborgs stad underst, utan att för den skull vara underkänd. Var för sig fungerar åtskilliga scener, inklusive de två som visas på video. Samspel och ansiktsuttryck sitter som de ska hos skådespelarna. Fast från vissa slarvas det med artikulationen, vilket regissör borde åtgärdat. Sammantaget blir det det lite rörigt och som helhet en smula tunt. Tror att det kommer sig av att persongalleriet består av karikatyrer, till för att exemplifiera teser hos en värdefull samtidsdramatiker.
Fredrik Evers drar ett stort lass i sin huvudroll. Genomgår en metamorfos. från stursk i reklamfilm lanserande sig själv som beslutsfattare med full kontroll, till ett offer för raserad tillvaro. I ett par moment – placera kroppen på obekvämt konstruerade parkbänkar respektive påtagning av alldeles för trånga gula jeans – odlas framgångsrikt situationskomik. Underhållande motorik framhävs också av Hannah Alem Davidsson, Marie Delleskog och alldeles särskilt minnesvärt fysiskt agerande av Sylvia Rauch i sin åtsittande kjol.