Amour
Av Michael Haneke
Översättning Marc Matthiesen
Regi Kersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Filmfotograf Andrea Grettve
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Erik Hedin
Mask:Patricia Svajger
Ljud Johan Ehn
Regiassistent Ellinor André
Rekvisitör Petra Jansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021
Någonstans inom oss, hoppas vi nog på att kärleken mellan människor ska kunna övervinna allt. Jag tror att vi får nöja oss med mindre. Sanningen är snarare att den kan hålla oss i sträckbänk längre, men att vi kämpar på det bästa vi kan med det vi har. Vi ger inte upp av elakhet, utan svårigheter tar på krafterna. Ofullkomligheten påminner oss om vår egen mänsklighet som inte står ut med vad som helst hur länge som helst, för man brister. Att älska tills döden skiljer oss åt, är väldigt mycket att be om, framförallt om någons personlighet dött bort för länge sedan och du är ensam kvar.
I den här föreställningen har man slagit ihop klassisk scenisk framställning och filmning i realtid. Vi får både se skådespelet genom tunna gardiner, som om vi stod utanför bostaden till Ann och George, och på två filmdukar ovanför scenen. Det ger möjlighet till mycket avstånd men också väldig mycket närhet, och dessutom samtidigt. I dessa virustider undrar man om detta är ett medvetet syfte på grund av säkerhet från eller om avstånd och närhet i samma känsla kanske är det avgörande. I vilket fall så fungerar konceptet.
Inledningsvis känner jag att det är väldigt behagligt att få två perspektiv av samma verklighet. Jag kan välja vad jag orkar och klarar av att ta in. Jag kan därmed välja bort en del otäcka sanningar som är svårare att ta in än andra. Man blir lite lat i uppmärksamheten dock, efter ett tag, som när man slött tittar och blippar på tvn. Även om inte föreställningen är i realtid och processen för sjukdomsförfarande skrider på fort, känns tempot väldigt långdraget efter en stund. Men det ger en tydlig insikt i det monotona, att dygnet runt vara ansvarig för en annan människas primära utgångspunkter. Något gör ju ont i oss när en vuxen människa matar, tvättar och byter blöja på en annan vuxen. Alla tänker vi att så vill vi aldrig behöva ha det.
Att den person som står en närmast ska drabbas att en sjukdom som gör dem till någon annan och/eller helt beroende av oss, måste vara en mardröm. Man vill ju så gärna finnas med och orka med att vara den starka som orkar med vad som helst. När allt är ljust, frid och fröjd är det ju så lätt att tro och lova vad som helst. Men hur blir det när personen förtvinar bort, inget som var finns kvar och själv blir du uppäten av dåligt samvete, ångest, dålig sömn och ges ett heltidsarbete genom att behöva vårda någon annan.
Uppsättningen ger tack och lov inga självklara svar på hur en människa kommer att göra om hen hamnar i Anns och George situation. Det finns inget entydigt svar, tack och lov. Alla beslut som tas är medmänskliga och rimliga, samtidigt som du måste fråga dig själv vad du skulle ha gjort. Jag kan inte säga att jag inte förstår Ann som kräver löften eller att George brister i sin omsorg på skilda vis. Det är ju helt omöjligt att vara människa ibland. Få människor vet hur det kommer att reagera när valet blir, ”att äta eller att ätas”, även om man älskar varandra.
Kvällens största irritation måste tyvärr pålysas. Det är inte okej av Stockholms statsteater att drygt en timme efter starten av föreställningen, släppa in ett större sällskap som missat starttiden. När sällskapet dessutom får denna fördel som inte vem som helst skulle få, så har de inte folkvett nog att smyga in, tiga still, utan väsnas, pratar och förstörde för några ögonblick inlevelsen för oss andra i föreställningen. Jag upplevde att skådespelarnas energi försämrades också under detta avbrott i föreställningen. Det tog ett par minuter för oss andra att återhämta oss. Mycket dålig stil.
Det här med att vara stödjande och hjälpa till, när den inre kretsen sliter hund, är ibland ganska svårt. För nog vill vi alltid hjälpa till på ett sett som gör att vi själv mår bra av de tjänster vi erbjuder. Den stora frågan måste dock bli; vad behöver den andra om min insats ska var hjälp för hens skull? Är det inte det som är den äkta och riktiga stödet?
Det var nästa svårt att applådera mot slutet, då berättelsen var slut. Man hade fått en stor dos av tuff verklighet och som kommer att ligga kvar med sina kalla fakta. Det kändes smaklös att visa någon form av glädje. Men när skådespelarna kom ut på scen som sig själv igen, blev det helt plötsligt naturligt och härligt att klappa i händerna. Stor arbetsinsats att visa mänsklighetens mörka sidor så tydligt men utan pekpinne.
Rollista: Marika Lindström (Ann), Niklas Falk (George), Elisabeth Carlsson (Eva), Yngve Dahlberg (Axel/En granne), Maria Rostotsky (Martina), Kerstin Steinbach (sjuksköterska)