Teaterkritik

Av: Lucia Cajchanova

Regissör: Per Öhagen

Scenografer: Karl Svensson & Per Öhagen

Kompositör och ljuddesign: Kristina Issa

Kostymdesign: Helena Lundström

Ljusdesign: Karl Svensson

Ensemble: Dilan Amin, Isra Elsalihie, Caisa-Stina Forssberg

Spelas på Blå Stället i Angered till och med 30/3 2022

Från 10 år

Sex områden/ stadsdelar omkring Göteborg betraktas som särskilt utsatta – karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminellas inverkan på lokalsamhället. Vill man förkovra sig i hur illa det kunna gå rekommenderas deprimerande boken Familjen av Johanna Lerneby. Majoriteten av dessa problemtyngda, geografiskt avgränsade platser har varit grundstenar i det så kallade miljonprogrammet, vars mål var bygga nytt till överkomliga priser, ofta i naturnära miljö. Den omfattande åtgärden under åren 1965-75 föranleddes av bostadsbrist delvis förorsakad av rivning av omoderna hus. I de rapsodiskt, fint framställda anekdoter som genom intervjuer, blivit till belysande barnteater, är det oklart om målet var en miljon nya bostäder eller hem för en miljon invånare. Spårvagnen till Angered Centrum passerar Hjällbo (kan inte erinra mig att ha stannat till där), en av de listade förorterna. Härom året solkades Hjällbos rykte ner med mer svarta rubriker efter upplopp och dråp trots massiv polisnärvaro.

Hemma hos utspelas just här genom att i fragment återge boendes upplevelser, barn och deras föräldrars. Den tidigare internationellt verksamma och prisade dramatikern och pedagogen Lucia Cajchanovas familj flyttade som första hyresgäster till 3rok på Bergsgårdsgärde 1968t, när Lucia bara var ett par år gammal. Därför är det intervjubaserade manuset också hennes historia, hennes barndomsminnen.

Noterar en förvånansvärt kal scen, omgiven av en enorm spiraltrappa i trä försedd med innandöme att agera i. Två kvinnliga och en manlig skådespelare ger animerat liv åt insamlat och bearbetat stoff. Replikerna levereras på för barnteater sedvanligt vis, det vill säga tydligt med lätt överdrivna aktioner för att fånga in målgruppen. Var och en har på sig en slags färggrann cape, eller slängkappa. Någon i ett rutat mönster vars design påminner om ett lapptäcke. Ungefär som de berättelser bestående av både förundran och faror. Två av skådespelarna har utländskt klingande namn, vilket ger rätt proportioner, extra trovärdighet till förmedlade redogörelser.

Var nyfiken på vilka bilder av kvarteret i Hjällbo Lucia Cajchanova skulle koncentrera sig på. Och i lika hög grad hur regissör skulle välja framställa dessa. Dramatikern har ju en egen relation till Hjällbo, även om familjen efter några år flyttade vidare. Anser att man lyckats väl att visa att övervägande majoriteten boende är strävsamma medborgare, fast utvecklingen tyvärr verkar ha gått åt fel med alltfler bidragsberoende i utanförskap. Målgruppen elever i mellanstadiet får ta del av glädje och längtan, rädsla och frustration. Vore ju kontraproduktivt att inrikta sig på en idyllisk motbild. Mixen mellan eftersträvansvärd trygghet och och minnen av otäcka händelser balanseras föredömligt. Ges kropp och känslor av alert agerande. Fastnade för en träffsäker replik: ”Vi skådespelare kan vara alla”.

Som sig bör anslås en förhoppningsfull ton när politiker och planerares vision om miljonprogrammet belyses utifrån konkreta anekdoter. Hur skapar vi vår hemmiljö var själva utgångpunkten för dramatikern och dramaturgen Cajchanova. Hemma hos inleds stämningsfullt ur det lilla barnets synvinkel, i hennes värld liknar julstjärnorna i fönstren ljus från riktiga stjärnor. Stämningar av både mys och annalkande läskigheter understryks av Kristina Issas synthiga hookar. Vid ett par tillfällen adderar hon suggestivt beat. Publiken bäddas som sagt inte in i någon kokong. Barn berättar både om att komma vilse och att se beväpnade person. Man skyggar således inte för

Samtidigt läggs stor vikt vid att spegla oförställd livsglädje, så som den framstår med sång, dans och mat i förortens olika invandrarföreningar. Att hålla fast vid Trygghetsskapande gosedjur och drömmen om att lära sig spela piano framhävs i andra scener, liksom andra uppslukande fritidsintressen, såsom att ha duvslag. Vidare upplyser collaget om hur det var när området var nytt på 70-talet, i en tid långt innan mobiler och internet. Barnen skickades ut att leka utomhus vid Lärjeån. Den unga publiken får lära sig om pengars värde och vilka begränsningar det kan innebära, tillika om vådan av att inte passa in och språkförbistringens konsekvenser. Det antyds på ett klokt sätt att flertalet invånare i detta särskilt utsatta område tillhör kategorin resurssvaga.

Fragmentariska sceniska berättandet varar i cirka en timma. Skådespelarna gör inga sortier, utan finns till beskådande under hela föreställningen oavsett om de agerar eller ej. Dilan Amin gestaltar slugt individer med stora ambitioner. Isra Elsalihie tillåter sig att vara extra tydlig och energisk, medan Caisa-Stina Forsberg – enligt henne själv typcastad i vuxenroller som kvinna på glid – med skärpa och lust skildrar mångfasetterade drag. Koreografin är full av infall och icke-svenska rörelsemönster. Den euforiska dansen skulle kunna vara av arabiskt eller persiskt ursprung. Rörande slutkläm framhåller musik som ett universellt språk, vilket så klart exemplifieras. Vi får i samma veva reda på kompositörens drivkrafter i barndomen när hon bodde i Örebro.

Ser en klokt iscensatt allåldersföreställning om vad ur de boendes ögon utmärkt ett belastat område, sprunget yr miljonprogrammet. Andra kulturer lyfts fram, likaså bekymmer och utanförskap, glädjeämnen och livslust! Hade gärna varit flugan på väggen när 10-12 åringarna följer upp sitt besök på Angereds Teater, med lärarledda diskussioner.

Av Kristina Lugn

Bearbetning och regi: Mellika Melouani Mellani

Scenografi och ljusdesign: Bengt Gomér

Koreograf: Ambra Succi

Kostymdesign: Mellika Melouani Mellani

Maskdesign: Maria Agaton, Alexander Wernersson (praktikant Stockholms Konstnärliga Höhskola)

Ljusdesign: Daniel Johansson, Kent Olofsson

Videodesign: Per Rydnert

Kompositör körstycken: Andrea Tarrodi

Kompositör och musikalisk ledning: Kent Olfsson

Musiker: Tove Dareld (kapellmästare), Malin Almgren, Rebecka Tholerus

I rollerna: Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Eline Höyer, Christian Brandin (statist/ manlig aktör)

Vokalensemblerna Mara och Ymna under ledning av Johanna Thür

Premiär 10/12 2021 på stora scen, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/1 2022

Har varit på minst tre musikaliska kulturprogram där Kristina Lugns lyrik utgjort nav, själva essensen; varav den senaste inträffade i Göteborg med Akademi-ledamoten på scen tillsammans med Sarah Riedel och hennes trio. Lugn är en solitär, känns igen direkt på sitt tonfall, sin halsbrytande estetik. Formar fusioner av det som rimligen synes vara oförenligt, på ett sätt som inte förekommande hos någon annan ordkonstnär. 2012 sattes Lugns anmärkningsvärda skilsmässopjäs Rut och Ragnar upp på Göteborgs Stadsteater. Tror också jag sett Nattorienterarna på teve.

Om vi vänder blicken mot Idlaflickorna (1993) skrevs den som ett slags ironiskt, ohämmat kammarspel med Sif Ruud i en av två roller. Regissör Mellika Mellouani Melani blev sugen på att göra en spektakulär version av Idlaflickorna efter omläsning, vilken följdes upp av samtal med dramatikern fram till hennes död härom året. Idén resulterade i utökad text, som kan liknas vid ett collage över en särlings slagkraftiga produktion. Dessutom införlivande av tonsatta dikter, en trio yngre kvinnliga musiker, ytterligare skådespelare, maffig scenografi, megastor backdrop, manligt objekt samt inte bara en utan två körer representerande olika generationer. Behöver det sägas att scenen befolkas, bortsett från tatuerade bodybuilder-stereotypen, av kvinnor i alla upptänkliga storlekar och åldrar? Körerna består sammanlagt av 43 personer, klädda i samma utstyrsel. Osäker på om samtliga medverkar varje föreställning.

Vi befinner oss vid poolen i en rekreationsanläggning/ vräkigt hotell med utsikt mot Gardasjön. Trenne kvinnor åldersmässigt inom ett visst spann har tagit sig hit på husmorssemester, på flykt undan allt vad omsorg och plikter heter. Sina döttrar begriper de sig inte på. De behöver vila ut påstås det, men också pigga upp sig. Samtliga hävdar att de som unga varit Idlaflickor och är gifta med en man vid namn Herrman (dramatikerns favoritnamn att spinna ordlekar kring).

Döden upptar deras tankar i lika hög utsträckning som motsatsen, det vill säga att vara fertil (dräktig) och föda. Kvinnorna tar inte begrepp som ”könsmaktsordning” i sin mun. Agerar kanske just därför som subjekt, söker efter omedelbar behovstillfredsställelse, oavsett om deras iver kan förefalla hysterisk. Deras instinkter framstår inte som ädlare än vi män som ibland får tugga i oss jämförelser med djur. Nota bene ingen smickrande exponering av självupptagna individer som oftast pratar förbi varann, vilket förvisso är en av pjäsens förtjänster. Idlaflickorna i denna bearbetade variant, framstår delvis som en parodi över hur bortskämda nordeuropéer beter sig på solsemester utomlands. Att Kristina lugn ville provocera framgår tydligt.

Enaktaren varar i cirka åttio minuter. Ett tämligen kaotiskt och ångestfyllt tillstånd skildras utan att en händelse logiskt kuggar i till nästa incident. Körerna har en viktig, fint avvägd funktion. Understryker stämningar. Enskilda medlemmar markerar närvaro fysiskt, tar plats i olikformade grupperingar. Anna Bjelkeruds karaktär är fylld av motstridiga viljor och skavanker. Ändå synes hon vara motorn övriga förhåller sig till. Caroline Söderströms hariga rollfigur försöker utmana sig, hålla skenet uppe. Minst vacklande självförtroende härbärgerar flygvärdinnan(?) Victoria Olmarker porträtterar. Dråpliga aktioner, tilltrasslade situationer samt trånande blickar utgör utgångspunkt för ett antal skrattframkallande scener. Regissör och skådespelare har fått till ett smart samarbete kring något så sällsynt som kvinnlig gränslöshet. Söderström och i ännu högre grad Olmarker – som passande nog får stiga till väders i en sekvens – förvaltar väl de tillfällen som inbjuder till komiska poänger.

Scenografen ska berömmas. Vridscenens möjligheter har tagits till vara plus att andra finesser använts.. Den vita grundfärgen bryts av med glittriga pastellfärger, svarta baddräkter och orangea peruker. Finns en trampolin att hoppa ut ifrån ner i ett plastigt bollhav som påminner om gigantiska såpbubblor, mobila murar och av någon outgrundlig anledning minigranar hängande i taket. Satt egentligen för nära scen för att få perspektiv. Ett flertal gånger var körerna och musikerna utom synhåll, fast deras toner nådde ut.

De unga välutbildade musikerna förekom ganska sparsamt tyvärr. Kan parentetiskt nämna att jag träffade trumslagaren i höstas när hon vikarierade i superbt storband. Ackompanjerandet av Eline Höyers (också guide och bartender i korta sekvenser) vokala leverans av Lugn-text utgjorde en slags kulmen. Vad beträffar sång & musik ska tre inslag framhållas extra. Körernas gemensamma final, Anna Bjelkeruds framsjungna växling från spröd till stark i ikoniska När jag var gift med Herrman samt galet festliga koreografin från samtliga i kvinnokollektivet när sexualitet skamlöst studsande projiceras i dansant Britney Spears-hit. Kent Olofsson och Andrea Tarrodi lägger vikt vid att låta musiken spegla kontraster, hela känsloregistret. I ett drastiskt virrvarr av skruvade repliker, toppat av bisarr utläggning om våldtäkt, fungerar det sjungna som andhämtningspauser.

Kristina Lugns poetiska höjdpunkt infaller tidigt i föreställningen.. Får nästan en kuslig laddning med tanke på att hon dog i fjol, eftersom den kretsar kring vart vi tar vägen när existensen upphör. Roligaste dialogen uppstår definitivt i samband med att det grunnas på, om tacksamhet efter att ha blivit tillfredsställd ska rendera i blommor och tackkort. En brist är att regissören upprepar sig från Att begära tre systrar (2013 på samma scen) genom samma utdragna scen med spastiska konvulsioner. En annan brist är att det fysiska spelet prioriterats på bekostnad av artikulation av repliker. En miss regissören borde ha åtgärdat.

Detta collage med insprängda dikter symboliserar näppeligen kvinnokraft, snarare sönderfall. Perspektiven med sina kringgående manövrar är så pass många att man nog vinner på att se om rikhaltigt uppbackade trojkans eskapader. Excesser som både jag och programbladsförfattare kallar rit. En hysterisk sådan kan tilläggas. Ingen skugga ska falla på Bjelkerud, Söderström och Olmarker, tvärtom. Rutinen skiner igenom när de vällustigt går in i sina roller.

Kanske en intellektuellt sett torftig värdemätare. Dock, efteråt är jag inte alls uppfylld, trots att ett sällsamt skådespel bevittnats. En slags musikteater bestående av enbart kvinnor som möts över generationer. Vägrar tro att det är så simpelt att fel kön hindrar från, att vad som utspelas bara några meter framför ögonen ska kunna tillgodogöras. Har sett åtskilliga lyckade uppsättningar av och om det motsatta könet i höst. Faktum kvarstår, saknar djupa känslonivåer att ta med hem.