Teaterkritik

Av Roland Schimmelpfenning (översättning Ulf Peter Hallberg)

Regi: Michael Cocke

Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Max Mitle

Kostymdesign: Josefina Gustavsson

Maskdesign: Ingela Collin

Koreograf: Jimmy Meurling

På scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline Höyer, Victor Ståhl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig

Premiär 14/4 2022

Spelas på Lilla scen Göteborgs Stadsteater till och med 21/5

Tänker på påskens ursinniga upplopp med anledning av en turné kring att bränna koranen, händelser som distraherade skrivandet av denna text. Skrämmande i lika hög grad som det extremt besinningslösa våldet inkluderande systematisk vandalisering, är åtskilliga kommentarer i sociala medier. Förfärande många opinionsbildare med status skuldbelägger inte förövarna, vilka istället ursäktas och inbringar förståelse. Ansvaret läggs helt på provokatören och regionala tillståndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha dött, fast många skadades och några utsattes för mordförsök, vilket medförde att underbemannade styrkor beordrades retirera. Värsta tänkbara utgång för en demokratisk rättsstat.

I Hjällbo häromåret mördades en affärsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens dåd på Drottninggatan har utkommit, ett dåd till synes avfört från samhällsdebatten. Det läskiga är att vi, eller åtminstone media, vant sig en ohållbar utveckling med klanstrider, våldsbejakande extremister och gänguppgörelser, som också drabbar tredje man. Och varje gång utbrister ministrar att det inträffade är ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.

Ämnet för Roland Schimmelpfennings enaktare från 2019 (beställning från Örebro Länsteater och regissör Michael Cocke), är stunden före en bombexplosion på en tågstation. Dylika terrorattentat har ju utförts i huvudstäder som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern hävdar att det är utmaning att skriva om slump och död, hopp och besvikelse. Ändå är det precis vad han gjort i 100 sånger. Kanske för att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras uppsättningen av en bitterljuv uppgivenhet.

Och kontexten känns väldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann på drygt fyra minuter. Under denna tämligen korta sekvens hinner resenärer och människor i tjänst kring stationen flyktigt mötas, iaktta omgivningen, tänka på allehanda företeelser eller lyssna på sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock föreställer helt logiskt en lantmätare, försöker beräkna korrekta tiden för en kaffekopps fall till marken.

Min ytterst teaterrutinerade mor frågade mig efteråt vad man ville säga. Schimmelpfennings estetik kräver således mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas åskådarna att ingå en överenskommelse med dramatiker och skådespelare. Utan förklädnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig skådespelare i övre medelåldern – i återkommande glimtar att han är en sjuttonårig tjej, tillika frisörelev. Anspråk på trovärdighet måste ge vika för förmågan att föreställa sig också det orimliga, Vissa blixtporträtt hade dock fungerat bättre om man ansträngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern är betydligt mer förtjust i att antyda med grov expressionism än att förmedla realistiska porträtt.

Under halvannan timme redovisar ett myller av offer från andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade på, de utsträckta ögonblicken innan bomben detonerade. Pjäsens drivkraft är dess ständiga omtagningar, upprepningar med smärre variationer. Framställningen av slumpens inverkan är dess främsta styrka, även om manus stundtals frestar på tålamodet. 100 sånger kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. Jämför med hur toner kan kombineras i det oändliga. Kontentan blir indirekt fördömelse av självmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas för något annat än omänsklig.

Slås på trumman av offren och vittnen för att ta tillvara på glädjeämnen i tillvaron, om möjligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i Döda poeters sällskap. Bortsett från pallar finns så gott som ingen rekvisita på scenen, belägen ett par decimeter upp från golvet för att publiken ska ha förhållandevis god sikt. Underifrån kommer periodvis rök. Väggen täcks av grå dekor med avsatser för diverse attiraljer, ska nog föreställa bagageutrymme. Skådespelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. När det dansas och sjungs i kör är vi måltavlan.

Vissa bilder etsar sig fast. Caféservitrisen (Eline Höyer) blir sedd och önskar sig samma glansiga ögon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, bröderna alltför fokuserade på att lyssna på Deep Purple (Emil Ljungestig porträtterar), tack vare bra sex en bekymmerslös man (Victor Ståhl Segerhagen), femtioårig kvinna (Maria Hedborg) anställd inom abstrakt vida branschen förvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som förklarar för intresserad vad han läser. Utan att man får reda på varför definieras mytologiska hästar, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Skådespelarna håller inte fast vid samma figurer, persongalleriet är avsevärt större.

Ser en heterogen ensemble vars identiska sammansättning troligen inte skådats tidigare. De är beundransvärt sammanlänkade, vet exakt när repliker ska levereras och fogas ihop med nästföljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner på trumpet. Den sju skådespelarna ger oss extatisk livskänsla i form av sprudlande sång och självständig dans.

Kanske orättvist att lyfta fram några specifikt ur ett väldigt tajt arbetande kollektiv. Mest bestående intryck kom från välartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline Höyer. Den sist nämnde sjöng med stor övertygelse verser ur Betty Davis Eyes. Satte sig vid ett tillfälle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tonträff i röst och agerande. Och hon hade glänsande ögon, precis vad som eftersträvades.

Musikens betydelse utgör en slags essens, en röd tråd i 100 sånger. I väntan på att sju personer ska göra entré hörs väl valda låtar, exempelvis Good Vibrations. Flera av melodierna det anspelades på i pjäsen har jag, eller har haft på skiva. Nämndes eller hördes musik från bland andra Bacharach/ David, Händel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.

I brist på fördjupad gestaltning ligger behållningen snarare i lovsången till livets möjligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.

Av Anne Washburn i översättning av Sisela Lindblom

Musik: Michael Friedman

Sångtexter: Ann Washburn

Regi: Nora Nilsson

Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska

Maskdesign: Linda Goncalves

Koreograf: Ambra Succi

Ljusdesign: Sofie Gynning

Ljuddesign/ kompletterande musikarrangemang: Tommy Carlsson

Medverkande: Daniel Nyström, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Mia Höglund-Melin, Karin De Frumerie, Caroline Söderström, Mattias Nordkvist

Sverigepremiär 9/4 2022 på Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 14/5

Strax före premiären meddelades att teamet på grund av sjukdom inte kunnat förbereda sig enligt plan, varför man undanbad sig recensioner på premiären. Ändå publicerades sådan av en av landets största tidningar. Lyckligtvis för Stadsteatern i hyllande tonläge att döma av rubrik. Jag hänvisades till nästkommande föreställning (13/4). Kunde då absolut INTE iaktta någon oönskad osäkerhet på scen, tvärtom.

Och för att så att säga gå händelserna i förväg, lämnade också undertecknad byggnaden vid Götaplatsen upprymd. Visst kan den amerikanska nutidspjäsen (2012) i händerna på Nora Nilsson, anklagas för att vara både rörig och mastig. Mr Burns – en postelektrisk pjäs utvecklas emellertid till en teaterfest, i lika hög grad som ungdomsinriktade Slottet Valentins Mysterier på Backa.

Publiken kastas in i tre väsensskilda akter, vilka på samma gång stimulerar och gör mig konfys. Dystopiskt dramatisk stämning blandas med kvick satir av nöjesindustrin och märkvärdig musikal. Greppet underlättar koncentrationen i en stundtals förvirrande pjäs som pågår i närmare tre timmar. Åskådare som nördigt kan sin Simpsons och avsnittet Cape Feare har förmodligen betydligt enklare att orientera sig. Vi andra får vissa rudimentära nycklar av dramaturg, wikipedia och från Kristoffer Leandoers essä. Vidare ges av sufflören anvisningar textade på skyltar innan ridån dras åt sidan.

Nästan ogörligt att redogöra för den invecklade intrigens förlopp, dess olika lager. Pjäsen blev till efter en direkt beställning. Prisade dramatikern Anne Washburn började tänka på vårt behov av sedelärande berättelser, arketyper som följt människan sedan antiken, bestämde sig för att skildra ett katastroftillstånd utifrån en populär teveserie. Att Homer Simpson jobbar på ett kärnkraftverk i fiktiva Springfield utgör en direkt koppling till vad som utlöst apokalypsen i Mr Burns. Denne groteskt förmögne person är tydligen ägare till ovan nämnda kärnkraftverk.

Som i en första lång tagning ges dels brottstycken av katastrofens enorma omfattning när främlingen Gibson (Fredrik Evers) gör entré, dels underhåller ett gäng överlevare varandra. Kring lägerelden återges episoder ur Cape Feare (parodi på thrillern Farlig främling och den våldsamma remake Scorsese filmade, ett par år före ovan nämnda avsnitt ur tecknade serien). Mansplainande Daniel (Daniel Nyström) suffleras av ivriga Jenny (Mia Höglund-Melin) och i viss mån av inställsamma Maria (Victoria Olmarker). Misstänksamhet råder med osäkrade vapen som följd.. Liknande ödesmättad handling från ett mytiskt vildmarks-USA har exponerats i åtskilliga verk, utgjort arketypiska konfliktladdade bilder man matats med. Refereras i denna del till omtalade filmsekvenser på temat skräck – antal fingrar och inte minst ikoniska dikotomin på Robert Mitchums knogar i Trasdockan. Alla involverade – ensemble, regissör, scenograf, kostymansvarig, ljud- och ljusläggare – har åstadkommit exakt tonträff. Styvt gjort!

Andra akten genomsyras av motsatt estetik. Ingenting är längre på riktigt sju år senare i en prålig tv-studio. En illusionens fasad ska upprätthållas till varje pris. Eskapism är vad som gäller när sitcom och reklaminslag tillverkas, för tittare som måste ingjutas livsmod, efter att förkrossande många dukat under för radioaktiv strålning.

Regissören (Karin De Frumerie) rör sig runt i salongen, bedömer om inspelade scener duger. I soffan tronar en make (Mattias Nordkvist), i en hastig sekvens i sällskap med sin kringfladdrande vampiga hustru (Caroline Söderström), Har roligt åt klassiskt metaperspektiv, när somliga scener ur Cape Feare ska produceras inklusive allusioner på exempelvis Psycho. Vi serveras också utläggning av Mattias Nordkvist om hur många cola-light (en dryck Washburn avskyr) som måste ha tillverkats för att möta efterfrågan. Vidare klagomål om att mat stulits ur arbetsplatsens kylskåp, trist incident jag själv upplevt.

Antar att det är tacksamt att överdriva uttrycket, skenbart testa tillvägagångssätt. Ensemblen grejar med glans att skruva till situationer, vilka de i sin gestaltning som av tv-kanalen anlitade aktörer passionerat ifrågasätter. Stor humor när Fredrik Evers figur står i spetsen för protesterna.. Regissören bemöter invändningar genom att inskärpa förutsättningarna: Säger (inte ordagrant) att ”vi sysslar för fanken med tecknad serie, Hur kan ni hävda att det ska vara äkta? Verkligheten finns redan, Inget av vad vi gör betyder något, får konsekvenser.” Hennes insiktsfulla utlåtande kan ses som en nyckel.

I detta segment serveras också den så kallade topplistan, då målet är att låtsas att någon mörk flod inte existerar (också en tes). Begåvat och med ironisk knorr framför den sjuhövdade ensemblen ett potpurri av Lady Gaga, Madonna med flera. Eloge utfärdas både till koreograf och Tommy Carlsson som gjort kompletterande musikarrangemang.. Uppenbart att skådespelarna, genom Karin De Frumeries instuderingar, frapperande väl behärskar att unisont ge ton, om än med muntert anslag.

Sista akten utspelas i och omkring den husbåt familjen Simpson tagit sin tillflykt för att undkomma Sideshow Bob (Fredrik Evers). När läget är som värst plockar Bart fram sin sista livlina. Vad Sideshow Bob ombeds är att framföra höjdpunkterna ur opera av Gilbert & Sullivan, vilket verkställs av en lika domderande som smickrad psykopat. Den erfarne skådespelaren visar framgångsrikt upp ett delvis nytt register. Hela akten genomförs i musikalform. Scenograf, mask- och dekortillverkare har varit uppfinningsrika. Anslaget är lika utflippat som i teve-studion, med den avgörande skillnaden att man inte gör avbrott i berättandet. De överdrivna gesterna roar och sånginsatserna imponerar.

De flesta vokala bedrifterna utförs a cappella, vilket måste ha varit en utmaning. Ensemblens samverkar förnämligt i gemensamma sångnummer. Överraskande nog får Mia Höglund-Melin förtroendet att framföra ett par avgörande solistpartier, jämte att fäktas med Evers. Och går verkligen i land med uppdraget. Skälmskt dominerande Fredrik Evers är i obestridligt fokus, njuter av att ta ut svängarna med den ondskefulla aura rollen utstrålar. En tacksam roll exekverad med utstuderad finess. Att äga scen, i brist på synonymer en ofta förekommande klyscha , är just vad han gör genom kombinationen av diaboliskt och löjligt avtryck. Garvade skådespelare har ett rikt register, något som bekräftas med råge i Mr Burns.

Av Karl Ekdahl baserad på Den fräcka kråkan av Ulf Nilsson (ill. Eva Eriksson)

Regi: Karl Ekdahl

Scenografi & kostym: Råger Johansson

Ljusdesign: My Persson

Ljuddesign & komposition: Jonas Franke-B

Mask & Peruk: Kerstin Olsen

Medverkande: Helen Hansson och Carl-Markus Wickström

Premiär: 1/4 2022

Spelas till och med 23/4 Mashuggsterrassen i Göteborg (+ turné)

Tänkt för åldrarna 4-7 år

Tycker det är en utmaning att recensera uppsättningar gjorda för helt annan målgrupp, det vill säga ung publik. I detta fall teater ämnad för så små människor som de i förskoleåldern. Gäller att föreställa sig en annan begreppsapparat, ett osofistikerat sätt att tolka sin omvärld. Med nödvändighet måste det få vara barnsligt med tydliga övertoner, annars tappas fokus på vad som händer. Krav på trovärdighet existerar inte, däremot bör fantasifull approach bejakas. Tidigare i år såg jag sf-fars med metaperspektiv, inriktad på högstadieelever på Teater Jaguar. Otroligt fånigt anslag resulterade i noll motivation att lägga energi på recensionsskrivande. Duktig ensemble med Emil Klingvall i spetsen gjorde sitt bästa för att få fason på ett helsnurrigt manus författat av Anders ”Ankan” Johansson.

Tack och lov fann jag Kråkan fantasifull utan tendenser till fjantig hållning. Tippar att uppsättningen som delvis handlar om att bete sig modigt, snarare kan framstå som lite läskig. Karl Ekdahl har utgått från en illustrerad bok från 1985 av älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson som dog ifjol. Enligt Masthuggsteatern breder stora känslor ut sig i ett intimt format där vänskap och förändring är parametrar. Enligt uppgift en sann berättelse som bearbetats.

Bevistade kvällspremiären då fler vuxna än barn närvarade. Efter att skådespelarna kommit ut i foajén och presenterat sig med sina riktiga namn, får vi ta plats. Antingen direkt på golvet eller på låga bänkar ser vi en föreställning uppmätt till 42 minuter. I taket hänger ett lakan, fastspänt likt en segelduk till för att projicera konturen av en kraxande kråka. I övrigt är scenografin sparsam. Den gamla damen har rollator medan den hörselskadade, senile mannen sitter i rullstol.

Konflikten lanseras omgående. Skuldbördan för något livsavgörande ska fördelas, en incident från kusinernas lekar i barndomen. Visar sig röra sig om en rolig aktivitet. Man mumsade på bär från ett ståtligt körsbärsträd, vilket försvårades av en kalasande kråka. Kråkan jagas iväg för att sedermera fångas in av de mänskliga fågelskrämmorna Ulf och Cilla. Kul blir det när fågeln ska skrämmas iväg. Ramsa á la hejaklack skanderas. Utvecklas till publikfriande rap. Den gången var han fyra och kusinen fyra år äldre, vilket innebar att hon vågade klättra upp trädet. Ljudet från det flaxande hotet framställs realistiskt.

Vems felet var till att det blev som det blev, ältas i denna märkvärdiga teaterlek, utgör drivkraften. Traumat reproduceras sinnrikt när den förvirrade gamlingen i rullstol sätter i halsen, efter att ha svalt kärnor och istället spottat ut det saftiga köttet. Rollfigurerna befinner sig i trädgården på ett äldreboende, båda snarstuckna men tyr sig ändå till varandras sällskap. Viss obalans råder i och med att hon har förståndet i behåll, medan han regredierat. När de likt Proust´s Madeleinekaka hamnat i sina minnesschakt rullas dramatiken upp. Hon som vi får veta heter Cilla Axelsson har med sig en transistorradio. Glimt av Trädgårdsdags och framför allt Moonlight Serenade från Melodikrysset hörs. Smart att ta fram nostalgifaktorn med en oslagbar evergreen.

Uppenbart att regissören slipat på tilltal, skruvat in fungerande våglängd att sända på. Enligt mitt förmenande lyckas han och skådespelarna i sin föresats. Man är djärva nog att inte gulla med sin publik. Istället inriktade på att berätta om ett omtumlande minne. Omformandet av gosedjur till massakrerad fågel, illustrerar hur raffinerat teamet förhållit sig till de gamla människornas humörsvängningar. Ett hastigt vredesutbrott som kan uppfattas som lite otäckt och skapa otrygghet, avlöses av en fint sammanbindande duett. Ytterligare en omständighet sticker ut. Den avser språket. Föräldrar kan bli upprörda över att ett sjok förekommer, där karaktärerna vältar sig i svordomar. Slutklämmen är genial i sin tvetydighet. Man vill ta reda på om den är hämtad från boken Den fräcka kråkan eller tillagd. Skänker föräldrar utrustade med känslosprön vemodiga tankar.

Helen Hansson är veteran vad beträffar att spela för barn, vilket märks. Hennes omedelbara tilltal fångar uppmärksamheten när hon får frossa i att vara beskäftigt skärpt och argumentera emot. Carl-Marcus Wickström är betydligt yngre och har mestadels sysslat med andra genrer. Har sett honom på Tofta sommarteater (Människor i solen) i Vår tid är nu och på Stadsteatern. In i pjäsen har skådespelaren tagit med sig dialekten från Blekinge, vilket ger hans lätt läspande och oberäknelige gestalt ett lika lustigt som gåtfullt drag. Stort plus utdelas till skådespelarna och extra guldstjärna till Wickström. Samspelet är tätt med lysande resultat! Kerstin Olsens fantastiska peruker bidrar också till att duon med full kapacitet kunnat gå in i rollfigurernas tonfall och manér.