Musorna av Altitudteatern
Manus regi och idé: Siri Bengtén
Producent: Mia Ohlsson
Scenografi och kostym: Maja Döbling
Medverkande: Emma Behrendtz, Ala Riani, Cia Bosse, Zarah Njoki Nilsson, Siri Bengtén, Mia Ohlsson, Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing och Jonatan Lewerth (denna föreställning ersatt av Säverman och Stintzing)
Föreställning som recenseras 14 december 2021 på Altitudteatern i Stockholm
Föreställningen Minns du Zenobia? – som var startskottet för den fria och utforskande feministiska teatergruppen Altitudteatern – blev nominerad till Scenkonstgalan 2017 i kategorin Publikens Röst. Den handlade om sex historiskt banbrytande kvinnor och var skriven av en av teaterns grundare Siri Bengtén. Altitudteatern, som funnits sedan dess, lånar teaterlokaler och spelar sina verk både i Göteborg och i Stockholm.
I år har de låtit pjäsen Musorna växa fram kring krigsfotografen Lee Millers (Emma Behrendtz) liv. Det ambitiöst välskrivna manuset är också nu författat av Siri Bengtén. Berättad via bland annat de två musorna (alternerande Cia Bosse, Siri Bengtén och Zarah Njoki Nilsson), hemmahörande i gudarnas värld och rådgivaren Sapfo (Ala Riani), visas Millers yrkesväg, hennes begär och val i livet. I en lekfull, drömrik men ofta mycket mörk miljö besöks Olympos, Lesbos, New York och Paris. I programbladet berättas att Miller, som också var fotomodell, efter sin död blev känd för sina bilder från koncentrationslägren i Tyskland samt sina foton från Hitlers badkar (timmarna före hans självmord). Hon hade också ett förhållande och arbetade tillsammans med fotografen Man Ray.
Musorna framfördes sista dagen i Ö2 Scenkonst lokaler på Katarina Bangata då jag såg den. Det första jag slogs av var att det är sällan att man som kvinna sätter sig i teatermörkret och får se något som från första minut till sista håller ett kvinnligt perspektiv. Handlingen angick mig och vartefter den två timmar långa pjäsen pågick var det som att jag spetsade mina sinnen. Hur det än är i HBTQ-tidernas och det intersektionellas sekel så är det fortfarande unikt när en samlad gemensam kvinnlig erfarenhet utspelas – ostört. Bengtén har i Musorna lyckats samla erfarenheter som den kvinna får som vill sätta yrke framför barnalstring, frihet framför äktenskap, och söker rätten till ett egenvärde trots mäns privilegium i samma avseende.
Även om uppsättningen regimässigt kunnat spetsas till lite och några övertydliga gester tas bort underhåller föreställningen mig hela vägen. De två musornas proffsiga unisona utspel i fantasifulla svarta dräkter och Sapfos allvarliga drömlika gestalt är ett bra grepp, som ger en inramning till de mödor vi känner att Miller tar sig igenom.
”Bortom det förhandlingsbara är det heliga”, säger musorna. I mina öron blir det ett tal om allas rätt att få ta del av konst som speglar och berör. ”Hon försökte ju vara konstnär i en helt omöjlig tid”, uttalar sonhustrun efter Millers död. Men då funderar jag på om vår nya tid egentligen blivit bättre. Stockholm och Göteborg har nu i alla fall en teatergrupp som aktualiserar något som åter och återigen måste berättas.