Av Kristina Lugn
Bearbetning och regi: Mellika Melouani Mellani
Scenografi och ljusdesign: Bengt Gomér
Koreograf: Ambra Succi
Kostymdesign: Mellika Melouani Mellani
Maskdesign: Maria Agaton, Alexander Wernersson (praktikant Stockholms Konstnärliga Höhskola)
Ljusdesign: Daniel Johansson, Kent Olofsson
Videodesign: Per Rydnert
Kompositör körstycken: Andrea Tarrodi
Kompositör och musikalisk ledning: Kent Olfsson
Musiker: Tove Dareld (kapellmästare), Malin Almgren, Rebecka Tholerus
I rollerna: Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Eline Höyer, Christian Brandin (statist/ manlig aktör)
Vokalensemblerna Mara och Ymna under ledning av Johanna Thür
Premiär 10/12 2021 på stora scen, Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 29/1 2022
Har varit på minst tre musikaliska kulturprogram där Kristina Lugns lyrik utgjort nav, själva essensen; varav den senaste inträffade i Göteborg med Akademi-ledamoten på scen tillsammans med Sarah Riedel och hennes trio. Lugn är en solitär, känns igen direkt på sitt tonfall, sin halsbrytande estetik. Formar fusioner av det som rimligen synes vara oförenligt, på ett sätt som inte förekommande hos någon annan ordkonstnär. 2012 sattes Lugns anmärkningsvärda skilsmässopjäs Rut och Ragnar upp på Göteborgs Stadsteater. Tror också jag sett Nattorienterarna på teve.
Om vi vänder blicken mot Idlaflickorna (1993) skrevs den som ett slags ironiskt, ohämmat kammarspel med Sif Ruud i en av två roller. Regissör Mellika Mellouani Melani blev sugen på att göra en spektakulär version av Idlaflickorna efter omläsning, vilken följdes upp av samtal med dramatikern fram till hennes död härom året. Idén resulterade i utökad text, som kan liknas vid ett collage över en särlings slagkraftiga produktion. Dessutom införlivande av tonsatta dikter, en trio yngre kvinnliga musiker, ytterligare skådespelare, maffig scenografi, megastor backdrop, manligt objekt samt inte bara en utan två körer representerande olika generationer. Behöver det sägas att scenen befolkas, bortsett från tatuerade bodybuilder-stereotypen, av kvinnor i alla upptänkliga storlekar och åldrar? Körerna består sammanlagt av 43 personer, klädda i samma utstyrsel. Osäker på om samtliga medverkar varje föreställning.
Vi befinner oss vid poolen i en rekreationsanläggning/ vräkigt hotell med utsikt mot Gardasjön. Trenne kvinnor åldersmässigt inom ett visst spann har tagit sig hit på husmorssemester, på flykt undan allt vad omsorg och plikter heter. Sina döttrar begriper de sig inte på. De behöver vila ut påstås det, men också pigga upp sig. Samtliga hävdar att de som unga varit Idlaflickor och är gifta med en man vid namn Herrman (dramatikerns favoritnamn att spinna ordlekar kring).
Döden upptar deras tankar i lika hög utsträckning som motsatsen, det vill säga att vara fertil (dräktig) och föda. Kvinnorna tar inte begrepp som ”könsmaktsordning” i sin mun. Agerar kanske just därför som subjekt, söker efter omedelbar behovstillfredsställelse, oavsett om deras iver kan förefalla hysterisk. Deras instinkter framstår inte som ädlare än vi män som ibland får tugga i oss jämförelser med djur. Nota bene ingen smickrande exponering av självupptagna individer som oftast pratar förbi varann, vilket förvisso är en av pjäsens förtjänster. Idlaflickorna i denna bearbetade variant, framstår delvis som en parodi över hur bortskämda nordeuropéer beter sig på solsemester utomlands. Att Kristina lugn ville provocera framgår tydligt.
Enaktaren varar i cirka åttio minuter. Ett tämligen kaotiskt och ångestfyllt tillstånd skildras utan att en händelse logiskt kuggar i till nästa incident. Körerna har en viktig, fint avvägd funktion. Understryker stämningar. Enskilda medlemmar markerar närvaro fysiskt, tar plats i olikformade grupperingar. Anna Bjelkeruds karaktär är fylld av motstridiga viljor och skavanker. Ändå synes hon vara motorn övriga förhåller sig till. Caroline Söderströms hariga rollfigur försöker utmana sig, hålla skenet uppe. Minst vacklande självförtroende härbärgerar flygvärdinnan(?) Victoria Olmarker porträtterar. Dråpliga aktioner, tilltrasslade situationer samt trånande blickar utgör utgångspunkt för ett antal skrattframkallande scener. Regissör och skådespelare har fått till ett smart samarbete kring något så sällsynt som kvinnlig gränslöshet. Söderström och i ännu högre grad Olmarker – som passande nog får stiga till väders i en sekvens – förvaltar väl de tillfällen som inbjuder till komiska poänger.
Scenografen ska berömmas. Vridscenens möjligheter har tagits till vara plus att andra finesser använts.. Den vita grundfärgen bryts av med glittriga pastellfärger, svarta baddräkter och orangea peruker. Finns en trampolin att hoppa ut ifrån ner i ett plastigt bollhav som påminner om gigantiska såpbubblor, mobila murar och av någon outgrundlig anledning minigranar hängande i taket. Satt egentligen för nära scen för att få perspektiv. Ett flertal gånger var körerna och musikerna utom synhåll, fast deras toner nådde ut.
De unga välutbildade musikerna förekom ganska sparsamt tyvärr. Kan parentetiskt nämna att jag träffade trumslagaren i höstas när hon vikarierade i superbt storband. Ackompanjerandet av Eline Höyers (också guide och bartender i korta sekvenser) vokala leverans av Lugn-text utgjorde en slags kulmen. Vad beträffar sång & musik ska tre inslag framhållas extra. Körernas gemensamma final, Anna Bjelkeruds framsjungna växling från spröd till stark i ikoniska När jag var gift med Herrman samt galet festliga koreografin från samtliga i kvinnokollektivet när sexualitet skamlöst studsande projiceras i dansant Britney Spears-hit. Kent Olofsson och Andrea Tarrodi lägger vikt vid att låta musiken spegla kontraster, hela känsloregistret. I ett drastiskt virrvarr av skruvade repliker, toppat av bisarr utläggning om våldtäkt, fungerar det sjungna som andhämtningspauser.
Kristina Lugns poetiska höjdpunkt infaller tidigt i föreställningen.. Får nästan en kuslig laddning med tanke på att hon dog i fjol, eftersom den kretsar kring vart vi tar vägen när existensen upphör. Roligaste dialogen uppstår definitivt i samband med att det grunnas på, om tacksamhet efter att ha blivit tillfredsställd ska rendera i blommor och tackkort. En brist är att regissören upprepar sig från Att begära tre systrar (2013 på samma scen) genom samma utdragna scen med spastiska konvulsioner. En annan brist är att det fysiska spelet prioriterats på bekostnad av artikulation av repliker. En miss regissören borde ha åtgärdat.
Detta collage med insprängda dikter symboliserar näppeligen kvinnokraft, snarare sönderfall. Perspektiven med sina kringgående manövrar är så pass många att man nog vinner på att se om rikhaltigt uppbackade trojkans eskapader. Excesser som både jag och programbladsförfattare kallar rit. En hysterisk sådan kan tilläggas. Ingen skugga ska falla på Bjelkerud, Söderström och Olmarker, tvärtom. Rutinen skiner igenom när de vällustigt går in i sina roller.
Kanske en intellektuellt sett torftig värdemätare. Dock, efteråt är jag inte alls uppfylld, trots att ett sällsamt skådespel bevittnats. En slags musikteater bestående av enbart kvinnor som möts över generationer. Vägrar tro att det är så simpelt att fel kön hindrar från, att vad som utspelas bara några meter framför ögonen ska kunna tillgodogöras. Har sett åtskilliga lyckade uppsättningar av och om det motsatta könet i höst. Faktum kvarstår, saknar djupa känslonivåer att ta med hem.