Liv Död Sex Pop
Regi och koreografi Tove Sahlin
Text Malin Holgersson, baserat på intervjuer med ensemblen
Musik Malin Dahlström
Scenografi, kostym och ljus Josefin Hinders
Koreografassistent Destiny af Kleen
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Frida Ottosson
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande på scen Marlene Bergqvist, Uje Brandelius, Christine Bylund, Hamadi Khemiri, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Christopher Lehmann, Tanja Lorentzon, Maria Naidu, Sindri Runudde, Nemanja Stojanović, Maria Wärme.
Övriga medverkand: Madeleine Månssons intervjusvar är med i föreställningen men på scenen är hon ersatt av Marlene Bergqvist.
En dokuföreställning om livet, döden och sexet.
Elva skådespelare och dansare deltar med sina berättelser och erfarenheter. Med tankar om födelse och när liv blir till och visioner om deras framtida död skapar de en föreställning. Alla har olika historier att berätta. En annan fråga som tas upp är sexighet och när man känner sig sexig. Vad spelar kroppen för roll för livet?
Med ett galleri av olika människor i olika livssituationer blir åsikterna olika. Några har kroniska sjukdomar, andra sitter i rullstol och några har annan avvikelse. Allt påverkar hur man tänker om sin kropp.
Genom formen med väldigt många korta inslag som läses upp kommer man aldrig nära någon person.Det blir en diskussion på ytan och djupnar inte. Det stora antalet skådespelare gör att många känns anonyma. Det är mycket koreografi och dans på scen och mycket ord men få visade känslor.
Scenbilden domineras av en tunnelbanevagn. Några klättrar i rep medan andra sitter i rullstol. Med frapperande kläder och peruker dansas det mycket ut och in och runt tunnelbanevagnen.
Trots en sammanhållen linje blir det en ganska vag och oengagerande föreställning. Att berätta om allas rätt till liv är viktigt och rätten att få hjälp att leva sitt liv. Men inslaget om personlig assistans känns malplacerat på teatern. Man vill berätta om allas liv och allas privata erfarenhet. Man behandlar de extenyiella frågorna men man berör inte. Det är inte många av personerna på scenen man får en relation till, trots att man talar om de viktigaste händelserna i livet. Vissa scener är dock ljuspunkter, som scenen i Spanien och det fantastiska slutet. Det får en att le hela vägen hem.