Teaterkritik

Spektakulärt inramat tonalt idédrama en fröjd att skåda – Caligula på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2023 by Mats Hallberg

Av Albert Camus

Översättning: Eyvind Johnson

Regi och bearbetning: Ildikó Gáspár

Scenografi: Lili Izsák

Koreografi: Veronika Szabó

Kostym- och maskdesign: Luca Szabados

Kompositör: Flora Lili Matisz

Ljusdesign: Tamás Bányai

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou

Videodesign: András Juhász

Medverkande: Andrea Edwards, Hans Brorson, Anna Bjelkerud,Marta Andersson-Larsson, Emil Ljungestig, Benjamin Moliner, Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericsson och Jonas Franke-Blom

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 18/3 på Stora scen Göteborgs Stadsteater’

Finns all anledning att ventilera en oro över vilka som sitter på styrande positioner. Makt korrumperar, idag likväl som genom historien. Otroligt illavarslande att många av FN:s största medlemsstater är diktaturer, enligt Aron Flam en majoritet. Andra är demokraturer eller så pass bräckliga att de är solkade av demokratiskt underskott.

Mot den bakgrunden inser man att en nytolkning av Camus Caligula ( urpremiär 1946), fyller ett oavvisligt behov. Förvisso får vi i essä i uppsättningens program reda på att den existentiellt inriktade författaren, menade att alla människor kan härbärgera liknande perverterad mentalitet som ”ställde till det” för den romerske kejsaren. Lika nyckfulla som förödande beslut banade väg för avrättningen av honom och hustrun, efter knappt fyra år på tronen. Förvånas över att inga nutida motsvarigheter pekas ut och att samtidsmarkörer i princip saknas. Något som inte måste ses som en nackdel, särskilt med tanke på att sådana frestande hänvisningar medfört att ett par uppsättningar på Stora scen kantrat senaste åren.

Samma regissör som på Göteborgs Stadsteater låg bakom minst sagt märkliga produktionen Vem är Schmitz? återvänder nu till Göteborg, med ett ännu större team från Ungern. Har från välunderrättad källa uppgift om att Ildikó Gáspár och hennes medarbetare varit så pass bestämda med scenanvisningar, att en vid premiären stimulerande uppsättning kommer förbättras över tid. Att just Ingmar Bergman gjorde Caligula här 1946 är värt att framhålla, inte minst vid beaktande av vad han döpte sadistiske läraren till i Hets. Annars förekommer pjäsen nog inte speciellt ofta på landets scener. Pontus Stenshäll gjorde den dock i Helsingborg, också ett sammanträffande. Inte utan att en undrar vilka episoder/ tankegångar Gáspár skalat bort från ursprungliga fyra akterna. Vad som tillförts är mycket humor och ett knippe sånger, vilka överlag framställs i samma skepnad. En estetik som tjänar uppsättningen väl, även om det lättillgängliga tilltalet på randen till buskis riskerar att ta udden ur Camus otäcka tes.

Ligger nära till hands att anta att dramaturg tillsammans med Teaterns konstnärlige ledare satt samman truppen av skådespelare efter godkännande från ungerska teamet. Mixen av frilansare och (några) aktörer ur fasta ensemblen skapar den friktion regin eftersträvar. Oavsett vilken grupp man tillhör i dramat – medlöpare, intrigerande krafter eller allmänt räddhågsna vilka fruktar för sina liv – utvinns med eftertryck karaktärernas respektive personlighet.

Benjam Moliner är som skattmästare anslående imposant i ett par korta sekvenser. Hans Brorson (setts på bland annat Masthuggsteatern och Teater Trixter) kan tacksamt bre på genom ömkligt roliga rörelser och tafatta repliker. Adderar ytterligare valhänthet när han tvingas framföra Sånt är livet, den första i raden av ganska komiska sånginsatser. Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson är båda involverade i hetsiga uppgörelser det slår gnistor om. Det fullkomligt synkade Helicon-paret Anna Bjelkerud & Emil Ljungestig i sina havsblå kostymer försedda med jojos utstrålar total kontroll. Ljuddesignern understryker fräckt vilken betydelse de tillmäter sig. Allra mest komik uppstår hos de musikaliskt inriktade Patricier-figurerna. Här återfinns för Stadsteatern bekanta ansikten så som Per-Anders Ericsson med gitarr på magen och Lasse Carlsson vars trumpettoner tillför nytt blod. Kan svårligen föreställa mig att det existerar något skrattframkallande i originalmanus. Fast högst begripligt att den dimensionen tillförts i nytolkningen.

Att allvarliga budskapet överlag paketeras i en underhållande skrud, innebär dock att vi inte engageras, inte tillräckligt känner för de varelser som vistas i despotens närhet. Även om denna version av Caligula – smeknamnet ”den lille stöveln” på Gaius Julius Caesar – samtidigt roar och upplyser måste det betecknas som en brist. Sammantaget faller ändå uppsättningen i god jord. Noterar tillräckligt med kvaliteter.

Överdådiga scenografin är en plusfaktor. Fantasifulla konstruktionen med de gigantiska, gyllenfärgade tråddraperierna vertikalt justerbara blir till visuell grannlåt. Det samma kan sägas om det klot (ska möjligen symbolisera den måne Caligula vill åt) vars högsta punkt Andrea Edwards är fastselad vid under större delen av föreställningen. Är kanske inte jätteradikalt att låta henne domdera i huvudrollen, eftersom romerske kejsaren som mördades år 41 e.Kr. ibland bar kvinnokläder. Hajade ändå till när den excentriske galningen omnämns som ”hon”, skulle kunna ses som en feministisk hämnare.

Osäker på om Edwards i sin karriär tidigare stått på samma scen. Vi teaterpublik i Göteborg har istället senaste åren kunnat se henne i ett antal livliga uppsättningar på Folkteatern. Edwards insats förtjänar respekt. Här firas triumfer vad beträffar fokuseringen på att förnedra i bitskt kompromisslösa replikväxlingar. Framgår med ackuratess vilken grotesk person hon gestaltar. Någon som offrar folket för sin märkvärdiga frihetsideologi, beklagar sin ensamhet excesserande mörkrets lycka, och framhärdar i att makten måste utövas intill fullbordan. Utan att det åskådliggörs berättas om illdåd. Edwards behärskar till fullo haranger med upprört tonfall. Har hon kapacitet nog för att rösten inte ska spricka? Enda som eventuellt kan ligga henne till last är att hon ofta framställt liknande figurer. Viss mättnad inför begåvad skådespelares passionerade register, finns med i bedömningen.

Otvivelaktigt är tajmingen stor tillgång hos Andrea Edwards, antagligen finslipad genom uppmärksamt regiarbete. I scenerna där en hysterisk Caligula kör med stackarna på scengolvet är hon lysande. Vid flera låtars framförande kräver den enväldige otaliga omtagningar och allt snabbare tempo. Sound of Silence och framför allt behandlingen av mästerlig text signerad Björn Afzelius resulterar i crazy humor. Också ungerska teamet har komponerat. Hotfulla stämningar frammanas skickligt av ljuddesignern/ kompositören. Vad beträffar musikinslag ska nämnas att Jonas Franke-Blom står för en kortare pregnant cellosekvens. För ordningens skull bör också nämnas att det spelas en del ute i salongen och framför ridån. Fungerar nöjaktigt även om det kändes aningen långsökt ibland.

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

19 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins värld. Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt

Genomlidet undantagstillstånd skildrat inifrån i angeläget collage – Ängel? med Stollar Bollar

17 februari, 2023 by Mats Hallberg

Av Karin Blixt

Regi: Karin Blixt, Stollar Bollar och ensemblen

Scen/ljus: Diblik Rabia Leon

Koreograf: Minna Elif Wendin

Musik: Björn Knutsson

Dramaturg: Petra Revenue

I rollerna: Karin Blixt, Anette Sevreus och Emeli Jansson

Premiär 9/2 på Cinnober Teater (Masthuggsterrasen) i Göteborg

Spelas till och med 2/3

Minns ni pandemin? Den retoriska frågan ställdes nyligen av Tomas Forssell under en musikföreställning i Kungsbacka. En mardrömslik tillvaro som ingen på jorden kunde undgå, avsevärt mer långdragen och oförutsägbar än expertis förutspådde. Även om pandemin hos oss inte orsakade någon överdödlighet, generade covid ofantligt mycket lidande och sorg. Och förfärande många plågas än idag av svårartad post-covid. Mina anhöriga och vänner var lyckligt lottade. Och själv slapp jag lindrigt undan trots att jag smittades två gånger och hade en sjukdomsperiod. Tvärtemot den fasa många vittnat om, inte minst alla som inte fick ta farväl av sina föräldrar, vilka tvingades dö på ett ovärdigt sätt i isolering.

. Det inträffade skulle troligen ha stämplats som en fantasiprodukt, behäftad med bristande trovärdighet, om det lagts fram som synopsis. Mänskliga naturens överlevnadsinstinkt verkar vara så funtad att förträngningsmekanismer jobbar för högtryck för att vi ska vilja gå vidare. För första gången backas på en teaterscen, bandet till hur det var när utbrottet drabbade Sverige våren 2020. Givetvis en enormt värdefull dokumentation i dramatiserad form.

Manus bygger på minnen och berättelser förmedlade i intervjuer av omsorgspersonal, framför allt medlemmar i fackförbundet Kommunal. Bearbetningens dramatiska båge är finkänsligt uppspänd, genomförd med ackuratess. Karin Blixt vet precis vilka reaktioner och tillkortakommanden som bäst representerar periodens kaotiska, stundtals förtvivlade läge. Ängel? präglas av sitt sensitiva manus vars skiftningar mellan absurda situationer, komiska ventiler och känslan av otillräcklighet gör enaktaren på cirka sjuttiofem minuter gripande. Mitt i all vrede, desperation och mörker bereds också plats åt exempelvis lustfyllda imitationer av tävlande Mello-bidrag. Intelligenta manus är en bristvara varför detta förtjänar extra applåder.

Och just för att Blixt varligt pendlar i känsloregistret, undviker pjäsen att låsa fast sig i en outhärdlig litania, något man annars kunnat frukta. I några scener uppstår komiska situationer som en sorts nödvändig ventil för att stå ut. Samtidigt noteras en verkningsfull anklagelseakt gentemot ansvariga, vars försummelser och inkompetens försätter personalen för akut fara och orsakar utmattningssyndrom.

Bild från Stollar Bollars fb-sida från premiären

De tre skådespelarna hugger passionerat in på en diger rollista av fragmentariskt framställda, tillika ytterst berörande människoöden. Skildringarna görs till en utvärdering av mer eller mindre ohållbara förhållanden. Blir lite av en smart metaeffekt när rollspel genomgående används som redovisningsmetod. Med emfatisk energi porträtterar Blixt den som övertalar och igångsätter belysande scener. Hennes kollegor Anette Sevreus och Emeli Jansson är lysande på att ta fram essensen i viktiga vittnesmål. De agerar med svärta i repliker och flexibla kroppar som uppvisar ömsom styrka, ohanterligt stresspåslag.

Sparsamma scenografin med sjukhussäng på hjul i centrum ger med små medel publiken välbehövlig atmosfär, visar slående på försöken att bringa reda i en närmast omöjlig situation. Nästan hela tiden får man föreställa sig patienter eller brukare, eftersom fokus är på personalens förutsättningar och behov. Det vänds och vrids på begreppet omsorg, termen betraktas som en abstraktion.

Ska sägas att jag bevistade den andra föreställningen, en föreställning som filmades. Hade på intima läktaren i detta black box-utrymme sällskap av uppskattningsvis ett dussintal personer. Att komma en scenisk gestaltning så här nära ökar förstås chansen att sugas in i vad som pågår, något som duktiga skådespelare tar in i sitt kommunikativa spel. Sittgympan var underhållande rörelsebaserad teater, där man uppmanades att deltaga.

bild från repetitionerna (från Stollar Bollars fb-sida)

Kanske just för att Ängel? framförs i storytelling-format, inte som sammanhängande berättelse, införlivas sinnrik koreografi jämte musik av Björn Knutsson och kongeniala ljudillustrationer. Kanske mest minnesvärda episoden speglar orimlig arbetsmiljö. Mer specifikt om att i hysterisk ljudnivå jobba i icke ändamålsenlig skyddsutrustning. Vidare om kreativa privata initiativ rörande munskydd når sådana inte fanns tillgängliga.

Blir som framgått upplyst och engagerad av en värdefull uppsättning, vars skådespelare uträttar exceptionellt övertygande insatser. Somliga har säkerligen egna erfarenheter av att vara anställda inom omsorgen under pandemin.

OBS Göteborgsbaserade Stollar Bollar är en konstnärlig grupp centrerad kring Petra Revenue, Karin Blixt och Björn Knutsson. Flera av personerna i kollektivet – startade som pod 2021- har en bakgrund i teater Trixter. Kärnan i verksamheten utgörs av berättelser och ett korsbefruktande av konst och vetenskap. Man ägnar sig åt exempelvis podcasts, scenkonst, föreläsningar och manus-retreats.

Teaterkritik: Mefisto på Dramaten – makalöst bra

17 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Mefisto
Av Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman
Översättning Laura Buttler
Revideras översättning Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi/ljus Lars Östbergh
SKostym Elin Hallberg
Musik och ljud Mikael Nilzén
Koreografi Roger Lybeck
Peruk och mask Johan Lundström, Anne-Charlotte Reinhold
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Danilo Bejarano, Magnus Erhner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Göran Martling, Hannes Meidal, Elias Wahldén, Pierre Wilkner.
Premiär på Dramatens stora scen 16 februari 2023

Mefisto är ett drama om en människa och ett teatersällskap som försöker orientera sig i en kaotisk och hotfull tid. Om små kompromisser som gör att man helt plötsligt befinner sig på andra sidan.
När onda saker händer och människor tiger och reagerar: är de medskyldiga eller kan de deklarera att de bara var en vanlig maktlös människa som ville överleva? Mefisto undersöker den frågan.

Huvudkaraktären är skådespelaren Hendrik Höfgen är en uppskattad skådespelare på den lokala teatern i Hamburg, men han längtar desperat efter det stora genombrottet och att få spela på teatrar Berlin. Just som hans egen karriär börjar få luft under vingarna och han fått vänner med kulturell status och till och med gift in sig i en författarfamilj tar Hitler makten och samhällsklimatet förändras över en natt.

Berättelsen bygger på en bok av Klaus Mann (son till författaren Thomas Mann). Klaus Mann tar tydlig ställning och menar att den som inte står emot förtrycket är en del av förtrycket.
Mefisto utspelar sig i Tyskland under sent 1920-tal. Klaus Mann lämnade Tyskland när nazisterna tog över 1933. Mefisto gavs ut 1936 och huvudkaraktären bygger på Klaus Manns tidigare vän, skådespelaren Gustaf Gründgens, som var Hermann Görings favorit och intendent för Preussisches Staatstheater i Berlin.

Vi får följa Hendrik som från början är socialist och vill slänga ut teatergruppens nazistsympatisör. Men när han får framgång spelar han för nazisterna.

Tiden känns igen, trots att det som skildras hände under 1920-talet fram till mitten av 1930-talet. I dagens värld med stora hot från både islamister och högerextrema som drivs av ideologier som vill ta bort vår demokrati kan vi se likheter. Små steg som rustar ned vår demokrati och yttrandefrihet har redan tagits. Att bränna en koran är ett uselt sätt att få igång en diskussion om kvinnoförtrycket i Iran och för den delen också i Sverige där Expressen i veckan avslöjade att muslimska kvinnor i Sverige inte kan gifta sig muslimskt om de inte har en man i släkten som godkänner hennes giftemål, en slag förmyndare. Men samtidigt är det skrämmande att på grund av rädsla för terrorister dras demonstrationsrätten in.

1920-talet i Berlin är känt för att vara en epok med mycket sexuellt utlevande, med bejakande av transsexualitet. Tiden präglades också av att arbetarklassen hade det svårt och tungt medan de rika bara blev rikare. Vi kan känna igen mycket av det. Också i vår tid just nu, mitt under inflation, blir det så tydligt att det är de rika som inte blir påverkade av sina beslut är de som sitter med makten i exempelvis Riksbanken. Så faran att högerextrema krafter eller islamistiska krafter spränger sig fram är inte helt otrolig i dagens samhälle.

Fenomenet att människor är medlöpare och inte vågar stå upp mot förtryck finns också i andra sammanhang. Det sker på arbetsplatser, i idrottsföreningar, i kyrkor och olika föreningar och organisationer. Det kan börja redan i skolan vid mobbning. Det dyker upp i sammanhang där det finns någon med makt som trycker ned personal eller elever. I sådana sammanhang tror jag de flesta någon gång fått ta ställning om de ska våga stå upp mot förtryckaren eller bara flyta med, hålla med för att inte själv råka ut för förtryckarens åtgärder.

Natalie Ringler, uppsättningen regissör säger:
– Det som händer politiskt i vårt land just nu finns hela tiden i bakhuvudet när jag jobbar med denna pjäs. Mefisto utspelar sig i en mycket speciell tid i vår historia. Jag tror att de som levde där och då upplevde att något var på väg att förändras för alltid. Den känslan delar vi med dem idag.

Berättelsen lyfts av en fantastisk ensemble. Det strålar av energi från skådespelarna. De flesta alternerar mellan två eller tre roller, vilket fungerar väl. Det var premiär men ändå kändes det väldigt samkört. Jag tycker de alla var strålande så jag lyfter inte fram någon, alla var helt enastående.

Teatergruppen i Hamburg där Höfgen är medlem i spelar cabaré, komedier där de driver med makthavarna som roffar åt sig med arbetarna knappt har mat på bordet. Det har fått sätta prägel på föreställningen, speciellt i första delen före paus, som emellanåt drar åt komedi. Jag tycker det fungerar. Det går att ta upp allvarliga saker och samtidigt ha humor och glimt i ögat. Lite saknar jag dock en förankring i Hendriks känslor och tankar när han tog steget till Berlin och när han såg vad som hände vänner till honom.

Ett stort plus för föreställningen också för att den inte förenklar allt. I teatergruppen finns en skådespelare som stöder nazisterna men som blir besviken när nazismen fått makt och inte verkar göra samhället bättre. Han trodde att nazism skulle få bort de gigantiska klyftorna mellan fattiga och rika, att kapitalister inte skulle kunna fortsätta öka sin rikedom. Om alla som stödde nazismen bara beskrivs som onda kommer vi aldrig att kunna hindra att något liknande sker igen.

Ett annat stort plus går till scenografi och ljussättning som tillsammans med ljudet är helt makalös. Måste ses helt enkelt.

Fakta om regissören:
Regissören Natalie Ringler har haft stora framgångar på Teater Galeasen med uppsättningar som Vår klass och Irakisk Kristus. 2021 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Teaterkritik: Nassim – på Växjö Teater

17 februari, 2023 by Gästskribenter

Av: Nassim Soleumanpour
Regi: Omar Elerian
Konstnärlig projektledare: Isak Hjelmskog
Scenografi: Rhys Jarman
Ljuddesign: James Swadlo
Ljusdesign: Rajiv Pattani
Redaktörer för manus: Carolina Ortega and Stewart Pringle
Medverkande: Stina Wollter
Ett arrangemang av Riksteatern
Turnéplan: https://www.riksteatern.se/forestallningar/nassim/#section2

Det finns inga nät som kan fånga en bris. Det är ord som hänger kvar efter den här omtumlande föreställningen. Jag har aldrig sett något liknande och antagligen kommer jag heller aldrig se något likt denna teaterföreställning. Med detta avslöjar jag förstås att jag aldrig såg Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin röd kanin då koncepten kanske påminner om varandra. En ny skådespelare på varje plats, ett förseglat manus som inte blivit läst i förväg, en pjäs utan direkt regi och en aktör utan chans till förberedelse. Hur spännande är inte det som företeelse?

På Växjö Teater är det Stina Wollter som gör entre och som för första gången får tillgång till manuset. Hon visar sig vara fullblodsproffs på den här sortens improvisation och att fånga texten och publiken utan betänketid.

Föreställningen är full av infall och oväntade vändningar, publiken är delaktig på ett sätt som är ovanligt vid teater för en vuxen publik. Det är lekfullt och roligt, gripande och sorgligt om vartannat. Vi i publiken är medspelare och alla är angelägna om att hjälpa pjäsen framåt, stötta Wollter med uppgiften. Det märks att vi vill varandra väl.

Stina Wollter är en människa med ett stort hjärta och hon låter oss i salongen sugas med i berättelsen och hon omfamnar manuset och gör det till sitt eget på ett sätt som kanske borde ha krävt många repetitioner för en vanlig pjäs. Men hon är utlämnad i stunden och de hon har att anförtro sig till är oss, så då gör hon det.

Pjäsens natur gör att jag inte vare sig vill, kan eller får berätta allt för mycket om den. Det vore inte rättvist mot de som ska se pjäsen på nästa ort, det vore inte rättvist mot skådespelarna och det vore inte rättvist mot manuset och författaren. Men så mycket törs jag säga, att den är ömsint, vacker och gripande. En annan sak jag kan, vill och får säga är att jag tycker du ska gå och se den. För mig har det varit en oförglömlig upplevelse och jag tror det blir det även för dig.

Efter föreställningen träffade jag Stina Wollter för en kort pratstund.

Det var en mening i pjäsen som berörde mig extra starkt. “Det finns inget nät som kan fånga en bris”. Var det något du hann reflektera över under föreställningen?

– Det finns en låt jag hörde när jag var barn, som sjöngs i bilen. Jag var skilsmässobarn och vi åkte långa sträckor mellan mamma och pappa och då sjöng vi “Svarta Tupp”: “Vind vad ska vi göra. Vinden gav jag min sång som ingen får höra.”
Jag tänker på den här brisen som är människors sånger och kulturella uttryck som färdas över gränser. För mig handlar det om vikten av skapande och kultur och kommunikation i tider när det byggs murar och polariseras så blir det något av det viktigaste vi har. Det universella språket som vi alla förstår, som vi bland annat får möta i den här föreställningen. Det är vad som gör att det blir angeläget. För att inte gå sönder i de tider vi har nu är det nödvändigt att samlas kring det djupaste gemensamma som vi har. Det blir svårt att gå in på det utan att avslöja något direkt av innehållet.

Hur förbereder man sig för en sådan här föreställning?

– Tack och lov inte alls! Det går inte att förbereda sig någonting. Jag visste absolut ingenting, jag visste att jag skulle gå ut på en scen och där skulle jag få instruktioner men jag hade ingen aning. Noll!

Hur kändes det?

– Det fanns något väldigt befriande i det. Jag visste till exempel att jag inte skulle fara illa. Det är också, för att knyta ihop med det jag sa tidigare, det blir också konstens och kulturens stora budskap. Du går på teater, besöker en konstutställning, lyssnar på musik, och det kan vara tungt, allvarligt, till och med våldsamt, men du är aldrig i fara. Du kan triggas, det kan väckas saker i dig men du kan titta på de känslorna och ha ett samtal med dig själv. Det är det absolut vackraste som finns, att jag går in där och jag behöver bara följa med och det gör något med den som är Nassim i föreställningen. Jag kände mig nästan meditativt koncentrerad, medveten om språk och att det fanns så lite jag kunde göra. Eftersom jag är en van föreläsare började jag bry mig om publiken, och det bar. Alla var säkert lika nyfikna som jag på vad som skulle hända. Det finns ett jättefint budskap i den här “tillsammansheten” och när de ser att jag vågar gå med the flow kanske det kan hjälpa någon att också göra det en annan gång.
Jag tänker att vi har så mycket fördomar, en sån här föreställning kanske kan få någon att inte avvisa någon som börjar prata med en.

Jag kommer ihåg att jag intervjuade en kvinna om utbrändhet. Hon hade jobbat som volontär på Lesbos och en god bit in i programmet nämnde hon i en bisats att hon bar slöja. Efter programmet fick vi ett mejl med en fråga om varför hon så sent nämnde att hon hade slöja, då tyckte jag redan om henne?
Det låter lite tråkigt men det är också oerhört vackert, för den personen kommer aldrig kunna se en person med slöja utan att kunna tänka på det.

Sättet som jag kastar mig ut i det här fullständigt okända det blir också en tanke om hur vi släpper in varandra i våra liv. Är det farligt att prata om känslor, saknad? Den här föreställningen öppnar för något djupt personligt.
Min strategi är att jag står ensam i en tunnel och den jag ska prata med, i radioprogrammen, är den personen jag just då ska tala med. Då blir jag uppmärksam på exakt den personen, inandningar, pauser, ord och vad den personen gör. Jag kände igen vad jag var tvungen att vara uppmärksam på i den här pjäsen. Det var en förhöjd känsla. Jag var oerhört trött innan föreställningen, jag var sliten, men så fort äventyret började fanns inte det längre. Det var verkligen mindfulness. Jag kände mig extremt närvarande.

Foto: Maria Laakso Åman

Jag ställer en fråga till med vetskapen om att jag inte kan publicera vare sig frågan eller svaret utan att, för att anknyta till vad jag skrev inledningsvis, berätta för mycket om pjäsens innehåll. Men det var en bra fråga och svaret var ännu bättre. Kolla in turnéplanen som länkas högre upp i inlägget och boka dina biljetter för det här är en upplevelse du inte vill missa.

Teaterkritik

Footer

Om oss