Teaterkritik

Av Henrik Ibsen (översättning Klas Östergren)

Bearbetning: Lucas Svensson & Emil Graffman

Rehi & scenografi: Emil Graffman

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompositör: Fredrik Möller

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Benjamin Moliner, Lars Väringer, Robin Stehmar, Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad, Johan Friberg plus statisterna Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg

Premiär 23/9 2022

Spelas till och med 29/10 på Studion, Göteborgs Stadsteater

Henrik Ibsens evigt aktuella dramer spelas regelbundet på Göteborgs Stadsteater. Har efter millennieskiftet varit på Peer Gynt, Ett dockhem, Frun från havet samt Hedda Gabler (också setts med Maria Bonnevie och Peter Andersson på Dramaten). Beträffande Vildanden har den satts upp på både Dramaten och Stockholms Stadsteater under 2000-talet. Störst avtryck har nog pjäsen vars premiär daterar sig till 1884, gjort med Bo Widerbergs miniserie för SVT med bland andra Tomas Von Brömssen, Pernilla August, Stellan Skarsgård och Sten-Åke Cederhök(!) i ledande rollerna.

I Emil Graffmans avskalade version är några av rollerna strukna ur manus. Tillståndet av eskalerande fara fokuserar på hur familjen Ekdahl trasas sönder av en diaboliske sanningssägare. Handlingen ska vara förlagd till 40- eller möjligen 50-talet. Interiören är densamma genom hela föreställningen. Vi betraktar husets invånare när de befinner sig i badrummet och i korridoren bakom, eller på stegen upp till loftet. Blir lätt absurt att samtliga gör sig ärenden som vore rummet ett kök. Inte ens när toaletten begagnas respekteras användares integritet, vilket självklart blir komiskt.

Sceniska berättandet över fem akter (vilka signaleras av ridådragning) blandar ovanligt nog komik med ett djupt tragiskt förlopp. Förvisso antyds drömmaren Hjalmars labila läggning omgående, liksom dotterns ohälsosamma bindning vid sina föräldrar, särskilt pappan. Regissörens och Lucas Svenssons bearbetning har åtskilliga förtjänster. Men också en brist. Att låta det oerhörda spektrat av känsloyttringar pågå i två timmar utan paus är ingen ideal lösning. Snarare är det en villfarelse att laddningen skulle gå förlorad om publiken fick bensträckare/ paus.

Emil Graffman känner lika väl till Ibsen och dennes samtida rival i Sverige, som faciliteterna på Stadsteatern. Han har nämligen här gjort produktioner av Hedda Gabler och Fröken Julie (plus fler pjäser av Strindberg annorstädes) och dessutom Lång dags färd mott natt, monologerna Underkastelse, Lyckans dar och Produkten samt Magnus Dahlströms Turister. 48-åringen med teaterpåbrå kan sceniska handlaget till punkt och pricka. Minns uppsättningarna som antingen gott hantverk eller rent av magnifika. Denna gång resulterandes i lyckosamt dubbelarbete: omdömesgilla regianvisningar paras med märkvärdig scenografi. Intima rummet med vatten som ett slags reningsbad fungerar också som gömställe,

Vildanden är ett drama vars intrig drivs av klass och familjerelationer. I öppningsscenen kommer Hjalmar (Robin Stegmar) hem från bjudning hos den burgne grosshandlaren, samma person som ruinerade inneboende fadern och haft hans fru som hushållerska. Samtidigt som fru och dotter hjälps åt att befria nyckfulle drömmaren från hans frack, får vi reda på att till herrarna kring bordet riktades beska sanningar. I motsats till kloke och aningen cyniske doktorn, (Johan Friberg) familjens granne som märkligt nog verkar behöva nyttja Ekdahls badrum, vill han berömma sig för höga ideal. Bollen sätts som bekant i illavarslande rullning genom grosshandlarens son (Benjamin Moliner), Hjalmars skolkamrat som i vredesmod lämnat nämnda tillställning efter att ha grälat med pappan.

Intrigerandet sätts igång när Gregers Werle bestämmer sig på stört för att flytta in i ledigt rum. Han som vill befria vännen från att leva i ett förgiftat träsk. Sprider därför sitt fatala budskap till en lyckligt ovetande familj, förvisso en familj som fått förlika sig med att leva under knappa omständigheter. I essän som ingår i programhäftet refererar Torbjörn Elensky till en undersökning som kom fram till att deprimerade människor har en alltför realistisk syn på livet och världen. Familjeförstöraren blir inte mindre osympatisk av åtrån till den snart 16-åriga dottern (Victoria Dyrstad). Hedvig har tydligen för dålig syn för att kunna gå i skolan. Pappan försummar hennes undervisning. Hon uppslukas istället av att vårda djuren och sin vildand.

Förmodad livslögn kontra obarmhärtig uppriktighet lyder motpolerna. Enligt Elensky måste en framkomlig medelväg bejakas för att undvika självbedrägeri (vilket majoriteten människor förmår omedvetet). För mycket sanning befriar inte, fast för mycket av motsatsen binder oss till destruktion. Hur ärliga bör vi vara mot varandra? Ett viktigt psykologiskt spörsmål att beakta, för att inte göra oss socialt omöjliga.

Ska betonas att hustrun (Mia Höglund-Melin) står för det praktiska förnuftet, agerar familjeförsörjare (porträttfotograf) när odisciplinerade maken sviker, fullt upptagen med att fundera på uppfinning för fotokonstens främjande. Symboliken kring skadeskjutna vildanden, andra djur på vinden och jagandet tillkommer.

Fast efteråt tänker publiken förmodligen mest på hur vansinnigt Gregers Werle triggar Hjalmar. Deras utifrån sett ologiska offermentalitet är förödande, drabbar skoningslöst tredje part. Båda männen är i behov av psykisk vård eftersom de inte är mottagliga för doktor Rellings ikoniska visdomsord. De lider av akut rättfärdighetsmani, vilket är en term som förekommer i manus. Drar mig till minnes Jarl Kulles Ekdahl-gestalt (efternamnet knappast slumpmässigt valt) i Fanny Alexander. Han som utbreder sig om stora och lilla världen och menade att människor som berövas rätten till undanflykter kommer slå rasande omkring sig.

Går absolut att borra än mer i stoffet och rollfigurernas beteenden. Men utan förträffligt skådespeleri hade intresset inte kunnat bibehållas under två timmar nonstop. Robin Stegmar som ofta synts i tv-serier gör en bejublad återkomst till Stadsteatern. Imponerar kolossalt i sitt sätt att ta sig an en oberäknelig individ som dukar under för sina principer, sin vägran att ta i tu med krassa verkligheten.

Mia Höglund-Melin gör lysande en roll hon är van vid. Framställer en rekorderlig och mycket duglig husmor/ yrkeskvinna som fått laga efter läge. Går från omvårdande ömhet till vanmakt och ilska. Vid en jämförelse med Strindberg värderas kvinnor högre i Ibsens dramatik, vilket märks i Vildanden. Dotterns hjärtskärande öde spelas av en aktris ungefär dubbelt så gammal som Hedvig. Flickaktigt tonfall och naiv oskuldsfullhet betonas föredömligt. Dessa tre har att förhålla sig till en lätt alkoholiserad före detta jägare, han som är Hjalmars far och mer eller mindre smyger omkring i kofta och pysslar med sitt. Lars Väringer porträtterar rutinerat denne tafatta och stukade varelse med värme.

I detta kondenserade format träffar vi endast två personer utanför familjen. Två herrar med diametralt olika uppfattning och mentalitet. Doktorns behärskade värdighet framställs med perfekt tajming av Johan Friberg, medan Benjamin Moliner instruerats att ta ut svängarna, iklär sig ett plufsigt obehag. För att vara korrekt förekommer en snabbt överstökad och stum scen mellan två statister. Man hade tjänat på inlagd paus. I övrigt saknas invändningar. Emil Graffman med team och ensemble har lyckats i sitt uppsåt. Och som framgår är pjäsen lika tankeväckande som egendomlig..