Foto: Ola Gäverth
Red Speedo
Av Lucas Hnath
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Ellinor Olinder
Konstnärlig ledare Elisabeth Klason
Teaterchef Björn Lönner
Premiär 28 september 2022 på Playhouse Teater i Stockholm
Föreställning som recenseras: 29 september 2022
På scen: Ray (Philip Oros), Peter (Jonathan Silén), Lydia (Martina Hemmingsson och Tränaren (Björn Lönner).
Hela föreställningen utspelar sig vid en simbassängs kant där Ray, simmaren tillbringar sin största tid med träning och tävling. Hans tränare övervakar och tillrättavisar, samtidigt som Rays bror tittar förbi med jämna mellanrum som Rays advokat och företrädare. Rays ”intressen” behöver övervakas från både tränarens och broderns perspektiv på skilda vis. Alla vill de få och tycker de förtjänar en del av Rays framgångar och vill ha sin del av kakan. Ray själv tycker också att han förtjänar framgång. Simmarens före detta flickvän Lydia besöker honom också, efter att han krampaktigt försöker finna nya lösningar, vid bassängen för att reda ut varför deras relation gick i kras. Ray upplever en tomhet, rädsla inför framtiden och någonstans utmed vägen har han förlorat en del av sitt eget människovärde bortom resultaten som simmare.
Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).
Uppsättningen går i ett enormt högt tempo från allra första stund. Det är munhugg, debatter och upp till bevis till både höger, vänster, fram och tillbaka. Det är aktion på hög nivå. Replikerna är inte bara snabba i hela föreställningen utan manusets inledning och avslutning är mycket korta och climaxet/handlingens huvudsyften, mycket långt. Det kräver därmed av publiken att ständigt vara öppen för hårda verbala slag och ordväxlingar, fullt fokus framåt. Ingen diskussion är någonsin över, får alltid en ny vändning tillbaka i volley. En känsla av en hård tennismatch i mitt inre gör sig gällande. Ibland missar jag tyvärr några bollar och orkar inte ta emot en ny vändning, när den kommer tillbaka. Att skådespelarna orkar hålla energin upp så länge ska de ha en stor eloge för. Ibland föll dock Rays rollgestalt något i sin inlevelse och det kändes som tomma plattityder, ord utan mening. Kanske hade innehållet inte riktigt satt sig eller så brast energin just ikväll.
I slutscenen bjuds vi på en brutal urladdning av de frustrationer som byggt upp, av så skilda åsikter, drömmar och förhoppningar av samtliga parter. Jag känner och ser våldet dem emellan men det är också enda gången som scenen känns i minsta laget. Allt får kroppsligen inte riktigt plats som man hade velat få se när aggressionerna blir handfasta. Jag längtar också efter en tydligare lösning på situationerna som inte manuset innehåller. Man lämnas självklart med nyttiga frågor att fundera vidare på. Kanske är det till och med bra med öppna tolkningar/förklaringar och det enbart är jag som längtar efter ett tydlig lösning på åtminstone ett problem denna dag. Kraftiga meningsskiljaktigheter och energiska försök till en enhetliga beslut skulle må bra av få landa om än i vetskapen, att vi kan vara överens om att vi inte är överens.