Den stora skrivboken
Av Jon Fosse dramatiserad efter Ágota Kristóf roman Stora Skrivboken, samt en tidigare dramatisering av Marc van der Velden.
Regi Sofia Adrian Jupither, biträdande Julia Hackman
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Video Emi Stahl
Musik Michael Breschi
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Nina Fex, David Fukamachi Regnfors, Otto Harge, Rita Hjelm, Ellen Jelinek, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Marcus Vögeli
Premiär på Dramaten 28 maj 2023
Det ”är helt biografiskt” säger Ágota Kristóf i intervjun från år 1999 som finns publicerad på Dramatens hemsida inför premiärkvällen. Men det var inte två pojkar, utan ”vad jag såg med min bror Jeno”, när vi hänvisades att bo på landet, säger hon. Inte heller flyttade de in hos mormor, men hon står för andra ”hårda kvinnor” de mötte där, förklarar hon. Och angående vad som hänt om hon inte flytt Ungern – tror Kristóf sig ha kunnat bli ”mindre ensam”, kanske lyckligare… Kvällens pjäs baseras på hennes verklighet när hon var runt tio år.
Många tankar och intryck blandas då jag – faktiskt själv läst romanen nyöversatt 2019 (den delen som ju är skriven ur pojkarna perspektiv) – och nu även sett Jon Fosses premiär i Sofia Adrian Jupithers regi. Hur iscensätter man ett så starkt original?
Tvillingpojkarna – som ju nedtecknar allt det ohyggliga de tvingas vänja sig vid – i en stor skrivbok – står där på scenen och talar till oss. Växelvis uttalar de orden med varannan mening fördelat. De står rakt upp och ner- till en början civiliserade i var sin vit skjorta – som med tiden blir smutsig på grund av dagar utan tvätt. Vi hör vad som händer dem i denna hårda tid. Vissa scener gestaltas. Till en början blir det kanske ett stelt spel, men upplägget växer under pjäsens gång. Händelser vi knappt orkar höra landar hos oss i publiken.
Vi upplever ett lantligt men fattigt och oroligt Ungern – här gestaltat mot en fondvägg av en dunkel skog vid en övervägande mörk scen. Medan krig rasar, soldater hittas döda sänds dessa barn ensamma till landsbygden. Föräldrarna är antingen vid fronten eller saknar mat o arbete i staden. Pojkarna överlämnas hastigt av sin mor och förväntas sedan klara miljöskiftet från stad till land. Utlämnade till en kärv kämpande mormor de aldrig träffat – som ryter ”horungar” efter dem – skapar de sig sin egen trogna följeslagare – enligt romanen – i form av texten i den stora skrivboken. Den blir ett slags ”vittne” eller någonting som följer med dem genom deras strapatser. Men här läses den upp. Kanske blir boken den förälder de var helt utan? I en slags lek tar de över att härda och uppfostra sig själva. De filar av sina känslospröt så pass att de inte tvekar att offra sin egen far. ”Slå oss” ropar de till mormor ena stunden… andra stunden lär de sig döda hönor eller hänga katter för att komma över sina rädslor.
Pjäsen låter lagom många händelser stiliserat bli förstådda ur romanens grundtext, på ett avvägt sätt. Skådespelarna agerar naket så händelserna når oss utan pardon.
Mina tankar går till Brechts Mutter Kurage – i talkörerna – i upplägget av barnens röster men också med tanke på de tydliga – lite främmandegjorda – men ändå sammansatta – karaktärerna. Vi upplever den skenheliga men också generösa prästen, kärva men också någon stans varma rytande mormodern, kvinnliga och mjuka lismande förövaren och desperata – ständigt jagade – utnyttjade harmynta byflickan. Tvillingarna noterar, agerar, överlever.
Irakisk Kristus på Galeasen tog ett annat grepp för att gestalta krigsupplevelser. Här visades kaos o förvirring… desperation och snabba val ur de vuxnas perspektiv. I Dramatens Stora Skrivboken följer vi ur psykologiskt perspektiv, sakta hur en traumatisering växer fram hos två barn – när otryggheten blir för stor att bära och enda vägen ut är att självmant sluta reagera och bara agera (för överlevnad).
Är det nu så att vi svenskar är distanserade – fredsskadade – som sades under pandemin – och nu återigen hörs yra genom röster och spekulera kring gröt och fattigas matvanor – så kan inte den här pjäsen komma mer än lägligt.
